Det är märkligt med gamla bilder. Sommaren 1993 var jag tillbaka till Bosjökloster, en plats som jag ofta besökte de år på 1960-talet. Då bodde vi i Skåne och det hörde det till att vi varje år skulle åka till Bosjökloster vid Ringsjön. Här var det en utmärkt plats att fundera över hur landskapet har förändrats sedan nunnornas tid . Då var sjön mycket större och klostret låg på en ö.

Bosjökloster var ett nunnekloster, som grundades under 1180-talet. Då var hela Skandinavien ett enda katolskt stift och ärkebiskopen hade sitt säte i Lund. Det var under ärkebiskop Absalons tid som klostret påven i Rom godkände detta kloster. Skåne var ett splittrat land där det tidigare hade utkämpats blodiga slag mellan en här, som var sammansatt av kungens och ärkebiskopens soldater, och den skånska bondehären. Ärkebiskopen segrade och nu gällde det att se till att de skånska stormännen ställde sig på hans sida. Problemet fanns i familjerna. Sönerna ställde sällan till med släktfejder. De kunde bli framgångsrika härförare, studera till präst i Paris och senare bli biskopar eller fara till det heliga landet för att hjälpa till att befria Jerusalem från de otrogna. Döttrarna var ett orosmoment. Redan i barndomen bestämdes vilka som skulle giftas bort och vilka som skulle bli nunnor. Under dessa år betydde ett kloster tillgång till kontakter med Europa och kring flera kloster växte det upp marknadsplatser. Efter det att Bosjökloster fått sina privilegiebrev donerades 13 gårdar och halva inkomsten av fisket i Ringsjön till klostret. Här blev det fint att vara nunna och familjerna betalade en summa för att döttrarna skulle få komma hit. Vad dessa flickor tyckte om detta vet vi mycket litet om.

Åren gick och Bosjöklster blev rikare. Klostret hade också stora utgifter, eftersom det varje år måste avstå en stor del av inkomsterna till påven i Rom. Detta gjorde att kung Kristian II i början av 1500-talet började fundera över om inte Danmark borde övergå till protestantismen. De skånska bönderna stötte förslaget, men stormännen ville inte veta av detta. Kristian II hade år 1520 tågat in i Stockholm och på Stortorget avrättat de motstridiga svenska adelsmännen. Nu regerade han över hela Norden och det kostade pengar att ha trupper förlagda i de stora städerna. Klostren borde få bekosta en del av detta.

Det blev inte som Kristian II tänkt sig. Ett år efter blodbadet på Stortorget tågade en ny kung in i Stockholm och tre år senare gjorde de danska adelsmännen uppror. De var släkt med biskoparna och dessa ville inte bli av med de privilegier, som kyrkans män hade.

Reformationen kom till Skåne på 1530-talet och då stängdes klostren. Nunnorna i Bosjökloster fick bo kvar tills de avled och kunde jordfästas på klostrets kyrkogård. Gravstenarna skulle vara enkla och flera av dem finns fortfarande kvar.

Klosterkyrkan vid Ringsjön var också en församlingskyrka. När kyrkan renoverades upptäckte arkeologerna att det hade funnits en gång från övervåningen av det rivna klostret till en läktare. Hit fick nunnorna gå när det var gudstjänst. De hade tillgång till hörkrukor, vilket var en form av högtalare. De sjöng genom dessa krukor och ljudet var riktat ner mot koret. Detta gjorde att församlingen kunde lyssna på nunnekören utan att se nunnorna.

Vi vet inte hur gudstjänstbesökarna upplevde den nya typen av gudstjänst. Guds ord skulle förkunnas på danska och ett par gånger om året var det nattvard med både osyrat bröd och vin. Det märkligaste var att kyrkan förändrades. Några adelsmän skänkte pengar så att kyrkan kunde få ett vackert altarskåp. Här fanns inga helgonbilder utan det centrala var den stund när den döde Jesus togs ner från korset. Bredvid korsen stod hans sörjande mor Maria. Detta var gripande och mänga kvinnor kände igen sig i den egna sorgen efter en död manlig anhörig.

Efter reformationen blev Bosjökloster statlig egendom och egendomen blev förläning till Lunds siste ärkebiskop och gick sedan vidare genom arv till släkten Barnekov.

Skåne blev svenskt år 1658 och Bosjökloster blev statlig svensk egendom och allt berodde på hur hederlig förvaltaren var. Egendomen förföll och ingen brydde sig om kyrkan. På 1700-talet blev det katastrof. Kyrkporten gick inte att stänga och hönsen flaxade ut och in i kyrkan. Sedan kom långsamt upprustningarna igång och en ny blomstringstid inleddes när släkten Bonde år 1906 blev ägare till den stora lantegendomen.

Det var inte det lättaste att i början av 1900-talet vara präst på den svenska landsbygden. Bosjöklosters kyrka låg ganska avlägset och få personer sökte sig dit. I stationssamhällena hade det bildas livaktiga missionsförsamlingar och i nykterhetslogerna anordnades föreläsningar om antikens gudar och här kunde ungdomarna få dansa. När det blev helg fanns det mycket mer att göra än att gå till kyrkan och rabbla syndabekännelsen och sjunga hundra år gamla psalmer. Mitt under det första världskriget insåg några biskopar att de manliga studenterna skulle ut på den svenska landsbygden och berätta om kristendomen och inte bry sig om att förhöra katekes. Folket på landsbygden borde återvända till sina fäders kyrka. Den var ju skönast bland samfund på jorden. Min pappa, som då studerade teologi i Uppsala, engagerade sig sommartid i denna verksamhet. Hans verksamhetsområde blev Bosjökloster.

I början av 1960-latet bodde vi i Landskrona. Mina föräldrar kom en vår och hälsade på. Pappa hade en önskan. Det var att få komma till Bosjökloster, en plats han inte hade besökt sedan han var ung student. Det tog lite emot för pappa att be mig om detta. Han var kvar i ett gammalt samhälle där kvinnorna inte utförde manliga arbeten. Att köra bil var ett manligt privilegium. Vi satte oss i bilen och resan till Bosjökloster tog drygt en timme. Pappa hade ringt till familjen Bonde och de hade lovat att vi skulle få ströva runt i parken och få komma in på borggården .

Det blåste kallt när vi långsamt gick genom parken ner mot stranden. Detta var första och enda gången som jag upplevde att pappa berättade om sina känslor för mig. Hit hade han kommit som en ung och osäker student. Han var liten till växten och hade vuxit upp i Göteborg. Hans kamrater kom från landet, de var stora och kraftiga, de kunde sela på hästar och hässja hö. Kamraterna skjutsades ut på ängarna för att hjälpa till med skörden och de fick då god kontakt med statarna. Pappa fick stanna kvar vid slottet, klippa gräsmattorna och rensa i rosenrabatterna. Då och då kom vitklädda överklassflickor glidande i vita kläder. Några ville diskutera olika bibeltolkningar med honom medan andra var nedlåtande. En av dessa flickor blev intresserad av pappa och på kvällarna promenerade de tillsammans i parken och på den inre borggården. Katekesrabblet under konfirmationsundervisningen hade gjort henne till tvivlare. Vad tyckte pappa om detta?

Mer blev inte sagt. Denna okända flickas funderingar kring kristendomen hade fått pappa att inse att kristen tro inte var något självklart för många människor. Min mycket kritiska inställning till katekesrabblet och syndabekännelsen vågade ingen av oss prata om.

Det regnade när bilen rullade hem genom bokskogarnas späda grönska. Vitsipporna blommade och genom bilrutorna uppfattade vi fågelsång. Då sa pappa plötsligt:
” Kommer du ihåg att det finns ett slut på den ena av syndabekännelserna?
‘Skapa i mig ,Gud, ett rent hjärta
och giv mig på nytt en frimodig ande.
Förkasta mig icke från ditt ansikte
och tag icke din heliga Ande ifrån mig.´
Jag kanske förstår dig. Tack för att jag fick komma tillbaka och få vandra på den stora borggården!”

Syndabekännelsens text är från Psaltaren psalm 51 i 1917 års bibelöversättning.

Tanto är fantastiskt och fantasieggande. Jag brukar värma upp för passet på mitt gym, House of Shapes på Hornsgatan. genom att gå från Liljeholmen, kämpa mig uppför de 96 trappstegen för att komma upp på bron och sedan lugnt traska vidare mot gymmet. Nere vid brofästet finns en oöverträffad färgglädje . Det är ett bullerplank som okända klottrare har dekorerat. Så här borde det se ut på fler bullriga ställen i vår huvudstad.

Jag söker mig ofta under alla årstider till Tanto, som är ett område där gammalt och nytt möts. Som inflyttad i Stockholm i mitten av 1960-talet fick jag ofta höra talas om hur det gick till när det anrika sockerbruket började rivas i slutet på 1950-talet. Det hade hundra år tidigare varit Stockholms stolthet, en vacker byggnad ritad av den kände arkitekten Fredrik Åbom. Under brukets mest framgångsrika år fanns här 300 anställda och i grannskapet låg prydliga arbetarbostäder. Allt detta är nu rivet och det har vuxit upp en stadsdel med höga lamellhus. Det finaste i området är lekplatsen, där mycket skall påminna barnen om att de bor i närheten av Drakberget. Tyvärr finns det ingenting som gör att barnen kan förstå att bredvid deras lekplats fanns det för ungefär 350 år sedan en väg fram till en ranglig pontonbro och vid brofästet låg krogen Draken. Tack vare denna bro, Liljeholmsbron, kunde folket komma över till Brännkyrkalandet och därifrån leta sig fram till den landsväg, som gick vidare till Södertälje. Det var på hästkärrornas tid och en tidsålder när unga flickor fick bära korgar lastade med livsmedel på sina huvuden. De fick en vacker hållning och det hände att män kom till krogen Draken för att sig en titt på denna kvinnliga fägring.

För de allra flesta var färden över bron fylld med strapatser. På vintrarna var bron hal och på vårarna kunde Mälarens vatten strömma över bron. Då var det bra att före bron ha supit kraft i benen på krogen Draken. Det fanns krogar och ölstugor på andra sidan av bron och många föredrog att hålla sig nyktra på färden över bron för att sedan få en färdknäpp på krogen i Liljeholmen. Draken vid Hornstull var bara en filial till krogen Draken i Gamla Sta´n. Här, i stadens utkant, var lönsamheten dålig och i slutet på 1600-talet stängdes krogen. Namnet Draken kom att leva kvar på platsen.

Det finns spår av det förflutna för alla, som är villiga att fånga upp historiens vingslag . Under broarna över till Årsta ligger ett vitt och ett rött hus och trycker. Det är resterna av Molitors stora malmgård, där den tyska apotekarfamiljen bosatte sig i början av 1700-talet. Det finns inga spår av deras trädgård med medicinalväxter. Idag kan vi bara gissa vad det var som apotekarfamiljen odlade.

Jag har ett nytryck av en lärobok om medicinalväxter från år 1826. Den är skriven på engelska och kom till efter Napoleonkrigen . Det var då som England började bli en stormakt. Bokens författare var Nicholas Culpeper, som också har gjort alla teckningarna. Denne apotekare gick igenom gamla recept och hänvisade också till gammal kunskap både från romartiden och från klostren. I boken har jag hittat en avdelning för kvinnomediciner och vilka växter som är bra för tillverkning av dessa. Jag har sommartid lagt märke till att många gamla medicinalväxter odlas som prydnadsväxter vid Tantos kolonistugor. Det hör bland andra trädgårdsrenfana.

För att göra det lättare att hålla reda på bra växter för kvinnomediciner använder Culpeper sig av knepet att dela in dem i grupper under olika antika gudar. Medicinalväxter, som lämpade sig för kvinnomediciner, är sorterade under den antika gudinnan Venus. Trädgårdsrenfanan var en växt, som alla apotekare borde odla. Problemet för många kvinnor var missfall. Ett knep var att smula sönder torkade blomblad av renfana och fylla naveln med detta. En annan och mer arbetsam metod var att koka dessa i öl och sedan sila bort allt skräp. Denna dryck var ansågs vara mycket effektiv.

Många äktenskap hade förhandlats fram och de unga brudarna var inte alltid förtjusta i sexuallivet. Nu kom Culpeper med ett tips. Männen skulle skaffa sig torkade blommor av renfana och koka dessa tillsammans med socker och vin. Ett par glas av denna brygd skulle göra kvinnorna upphetsade och det skulle inte bli några svårigheter att fullfölja äktenskapet. En annan positiv effekt med denna dryck var att de kvinnor, som ofta var deprimerade, kunde uppleva både lycka och glädje.

När det gäller den vilda malörten har Culpeper ett tips för matlagning. När blommorna på sensommaren är som vackrast skall flitiga husmödrar plocka dem och steka dem tillsammans med ägg innan det blir dags att gå till kyrkan. De blir det något alldeles extra med högmässan.

Till slut kom Culpeper med varningsrop från klosterträdgårdarna. Under påskveckan kunde man se de första knopparna av renfana. Munkarna plockade flera av dem och kokade dem i vin. Drycken fick smak av bittra örter. Det var bara speciellt utvalda munkar, som fick dricka av detta. Då upplevde då att de flög runt korset på Golgata och sedan kunde se in i himlen. Skildringen är kortfattad och jag får ett intryck av att vi här har föregångare till Harry Potter och hans förmåga att flyga på en kvast.

Idag vet vi mycket mer om renfana, både den odlade och den vilda, än vad man gjorde på Culpepers tid. Renfana innehåller små mängder ämnet tujon, som är den verksamma beståndsdelen i cannabis och malört.

Naturligtvis finns det vild renfana i området. Växten trivs på torra ställen och gillar kväverika marker. Det har blivit järnvägarnas växt och på sensommaren skimrar de gamla och nu nedlagda järnvägsspåren av denna gula blomma.

Nu är det vinter och alla, som gillar att pyssla i sin trädgård, funderar över vad som skall odlas till sommaren. En solig dag vid nyår gick jag runt i Tanto och tittade på alla slumrande trädgårdar och tillbommade stugor. Här fick jag många tips. En trädgård behöver inte vara tråkig bara för att det är vinter.

Jag har hämtat bilden på renfana från boken ”Culpeper´s Complete Herbal” nytryck 1981.

Det går inte en dag utan att jag får höra om flykten från den svenska kyrkan. Det finns många anledningar till detta beslut. Ett är att man är övertygad om att det inte finns en gud och att talet om uppståndelse efter döden inte bygger på fakta, ett annat är att kyrkopolitiker slösar bort skattepengar på nöjesresor och det tredje är att några präster och kanske till och med biskopar hellre läser Koranen än Bibeln. Resultatet av detta har blivit att den svenska kyrkan får urusel ekonomi och att det nu gäller att se över kostnaderna. Vad skall man göra med stora och tomma kyrkor? Skall de rivas, säljas för att byggas om till anordningar för biltvätt eller förvandlas till bostäder? I England har man brottats med liknande problem sedan slutet på 1940-taöet. När jag på 1990-ialet varje år tillsammans med min make David var en vecka i London brukade jag försöka sätta mig in i dessa problem. Det vackraste exemplet var en kyrka, som på ett smidigt sätt hade förvandlats till ett museum, Det var den anrika kyrkan Sankt Mary-at-Lambeth på den södra sidan av Themsen. Här möttes det kyrkliga arvet med trädgårdarnas historia. Bakom korstolarna fanns ett järnstaket och genom detta gick det att studera hur 1800-talets präster hade arbetat i sin församling. Då växte industrier och arbetarbostäder upp på de ängar där lamm och får tidigare hade betat. Det kom nya kyrkobesökare från en helt annan klass än tidigare. Av det lilla jag spanade in genom gallret klarade prästerna av sin uppgift ganska bra. Sedan kom kriget och området förvandlades till en ruinhög. Det enda som återstod av kyrkan var tornet. En ny stadsdel med nya värderingar växte upp. Kyrkan tappade greppet om områdets invånare. Nu blev det dags att lägga ner kyrkan.

När kyrkan avhelgades år 1976 flyttades altaret bort för att bereda plats för en liten plats för enskild andakt. Strax nedanför koret ordnades en mysig tesalong. Här var det inte fråga om något överdåd utan bara scones med smör, marmelad, sylt och vispgrädde. Vi var inte många besökare och alla tycktes njuta av friden. David och jag tittade på det målade kyrkfönstret, som var nygjort efter gamla bilder. Kyrkfönstren hade under bombningarna förvandlats till glasskärvor.

Svenska turister var populära i detta museum. Vi anses kunna mycket om trädgårdar och olika växter. Flickan, som serverade oss vårt te, sa att detta säkert berodde på Carl von Linné. Var vi kanske släkt med honom? Då passade jag på att fråga om kyrkfönstren. Då log flickan underfundigt och konstaterade att nordborna blivit betydligt lugnare de sista niohundra åren. Jag behövde bara titta på de vackra kyrkfönstren för att inse detta.

Kyrkfönstren berättade en lång historia om hur det gick till när vikingarna kom och plundrade kloster och kyrkor. Några modiga män tog upp striden med dem. De var dåligt förberedda på att nordmännen gick rakt på sin motståndare och snabbt högg ihjäl honom med sina vapen. Blodet strömmade och snart upplevde folket att det hände underverk på dessa platser. England fick en rad helgon som idag är nästan helt bortglömda. Nu finns de som en elegant riddarvakt kring Jungfru Maria på fönstren i detta trevliga museum.

Vi njöt av scones med apelsinmarmelad. Trots dessa moderna livsmedel var det som om tiden rusade tillbaka till åren efter digerdöden på 1300-talet. London hade drabbats mycket hårt och de enkla trähusen kring den lilla träkyrkan var tomma. Får och lamm strövade runt där som tidigare, men det var ingen som tog hand om dem. Då kom nytt folk från landsbygden och dessa fortsatte med arbetet att ta hand om djuren. London vaknade till ett nytt liv och nya fartyg kom in till hamnen. Någon hade haft med sig en spinnrock från Orienten och redan efter några år hade hantverkare börjat tillverka spinnrockar och de lärde ut hur man kunde spinna. Detta blev et uppsving för Lambeth. Nu lärde kvinnorna sig spinna och männen började väva. Befolkningen växte och kyrkan blev för liten. Då uppfördes en kyrka i tegel och kring den bredde en kyrkogård ut sig. Det var inte bara folket i Lambeth som jordfästes här. Området låg vid Themsen och hit sökte sig många, som hade med sjöfart att göra. Den lilla kyrkogården växte och blev populär. När den slutligen stängdes år 1854 hade över 26000 londonbor och sjömän fått sin sista vila vid den oansenliga kyrkan.

I dagarna har jag på nätet hittat en bok från mitten av 1800-talet. Den handlade om de engelska arbetarnas villkor. De tidiga textilarbetarna var ett strävsamt släkte. Allt arbete skedde i hemmet. Tre kvinnor spann och en man vävde. När tyget var klart kom en handelsman och köpte tygerna. Trots att man från kyrkan kunde se parlamentsbyggnaden i London föredrog folket att stanna på sin egen sida av floden. Det fanns inga skolor och de enda nöjena var när prästen kom och läste högt ur Bibeln eller om någon spelade en dansmelodi. Prästerna beklagade sig. Ungdomarna roade sig på lördagskvällarna och brudarna väntade som regel barn.

På 1800-talet kom den nya tiden dundrande med spinnmaskiner och stora vävstolar. Lambeth ändrade karaktär. Godsherren, som tidigare hade arrenderat ut som jordlotter till vävarfamiljerna, sålde jorden till fabriksägare, som snabbt förvandlade Lambeth till en arbetarstadsdel. Nu fick området skolor och rakt genom området löpte huvudgatan Lambeth Walk med affärer och olika slag. Det mest dominerande inslaget var affärer, som sålde kött av olika slag. Prästerna fick en helt annan roll än tidigare. Industriarbetet var många gånger tungt och arbetstiden kunde vara 50 timmar varje vecka. Männen blev utslitna och dog tidigt. Barn blev föräldralösa och det behövdes frivilligarbetare för att ta hand om detta. Sedan kom kriserna efter det första världskriget och slutligen det andra världskriget. Tyska bombplan kom nattetid och vräkte ner sin last över framför allt Themsens södra sida där industrierna låg. När äntligen kriget var över låg Lambeth i ruiner. Nu skulle en ny stadsdel byggas upp. Den blev helt annorlunda än den gamla. Londonborna hade börjat tänka på ett helt annat sätt. Kristendomen var inte längre lika självklar som tidigare. Besökskaran i kyrkorna glesnade. på något sätt måste helgedomen bevaras. En liten rest av kyrkogården fanns kvar och här hade flera londonbor anfäder, vars namn varit inristade i den gamla kyrkan. Då donerades pengar så att kyrkan kunde bli ett trädgårdsmuseum med en liten anspråkslös teservering.

Vi lämnade kyrkan och kom ut på kyrkogården. Här stötte vi samman med en äldre man, som pysslade med resterna av några gravar. När han hörde att vi var från Skandinavien började han berätta om sin släkt. Det hade också kommit fredliga vikingar, som slagit sig ner i området och blivit kristna. Sedan drog han i sitt rödblonda år och berättade stolt att detta var ett arv från vikingarna. Sedan var det problemet med kyrkogården. Höststormarnas högvatten hade tidigare spolat bort delar av kyrkogården och fiskarna hade i sina nät fått upp delar av sönderfallande mänskliga kroppar. Nu var detta elände borta. År 1982 var den stora barriären klar och den borde vi åka och titta på. Den var londonbornas storhet, bättre än alla ståtliga kyrkor och pampiga palats.

Naturligtvis spökade det på denna gamla kyrkogård. Stormiga och mörka nätter kunde det skimra som mareld på William Blights stora gravvård. Denne kapten hade varit med om det mesta och när han blev konteramiral bosatte han sig i Lambeths sjöfartskvarter. Han avled i sitt hem 1817. Han måste bli ihågkommen och gravvården skulle vara så stor och tung att inte den hemskaste storm skulle spola ner den i Themsen. Om vi inte hade sett filmen om honom och skeppet Bounty borde vi göra detta. Sedan gällde det att avgöra vem som var skurk, William Blight eller Christian Fletcher. Efter att ha kapat Bounty är 1789 övertog Christian Fleetwood fartyget och flydde till Haiti. Här satte han eld på fartyget och besättningen slog sig ner för gott på ön. Flera av dessa sjöman praktiserade månggifte och några hade svårt att komma överens med lokalbefolkningen. Resultatet blev att Christin Fletcher blev mördad och någon pampig gravvård restes aldrig över honom.

Den gamle mannen log vänligt mot oss och sa några ord om hur det var att leva i Lambeth före bombningarna. Han saknade det enkla folket och gudstjänsterna i den gamla kyrkan. Nu hade han slutat gå i kyrkan. Visst fanns det en katedral med regelbundna gudstjänster i området . Men den var egentligen bara till för överklassen runt ärkebiskopen. Där fanns varken mareld över en pampig grav eller den diffusa närvaron av skyddsänglar. Om inte dessa hade funnits skulle kyrkans torn ha rasat samman vid bombningarna.

Bilden på änglarna har jag tagit från en julservett

rVår första sommar i Tunisien i Tunisien gjorde vi en utflykt till ruinstaden Duogga i norra Tunisien. Våra barn var då tre och sju år gamla. Det var inte det lättaste att förklara varför alla hus hade rivits ner och att det låg stora stenar med inristade bokstäver överallt.

Duogga är nu ett stort område, som har status som världsarv. För 2000 år sedan var det en medelstor romersk stad. Barnen, min make David och jag kom till ett historiskt minnesmärke, som låg på en kulle. Nedanför kullen bredde åkrar ut sig och här fanns vingårdar. På sluttningen upp till kullen körde vi förbi en herde, som i sällskap med ett par åsnor vallade sina får. De skulle beta bland ruinerna för att på så sätt se till att det för turister gick att komma fram mellan templen, badhuset, bostäderna och resterna av en liten teater. Till en början tyckte barnen det var mer spännande med fåren än med resterna av de stora templen.

Jag hade läst på så att jag skulle kunna förklara för mina barn vad de skulle titta efter. Vi började med den mäktigaste ruinen, som hade varit ett tempel till guden Jupiters ära. Jupiter var en fantastisk gud, som kände till allt om himlavalvet och som var dagsljusets gud. En gång varje år var det stor fest till hans ära. Då fördes det fram en vit oxe till templet. För att riktigt visa vilken märklig oxe detta var hade hornen förgyllts. Efter detta slaktades oxen och alla bjöds på en festmåltid med grillat kött. Barnen såg tvivlande ut och jag fick frågan om hur segt köttet var. Själva skulle de ha föredragit kyckling. Vi gick in i resterna av templet helgat till Jupiter. Det hade kvar delar av sitt tak och hit in hittade inte solens strålar. Sonen kände sig liten när han ställde sig framför det stora altaret. Här var det som om spökena inte var långt borta och barnen ville snabbt ut till solskenet.

Nu började det stora intresset för bokstäver. Överallt på marken låg det stenar med inristad text. Vi stavade oss igenom de olika orden och jag hittade inget sammanhang. För barnen var detta nästan lika spännande som de sista numren av Kalle anka och Fantomen. Jag fotograferade för att vi hemma i lugn och ro skulle kunna titta på bilderna. Dessa bilder väckte inget intresse för antiken. Barnen undrade varför jag bara hade fotograferat åsnorna och inte fåren. Nu sitter jag och funderar över vad det var jag såg mer än får och åsnor i Duogga.

Under min uppväxttid upplevde jag antiken som ett skrämmande mysterium. Tjuvar och andra missdådare straffades genom att korsfästas och kvinnor, som blev förälskade i fel man, riskerade att stenas till döds. Det är först sedan jag som vuxen och utan egna småbarn har vandrat runt på Forum Romanum i Rom som jag har börjat inse att antiken innebär mycket mer än vidriga sätt att ta livet av lagbrytare.

Duogga blev stad långt innan vår tideräkning började. Då var den en del av faraonernas rike. Sedan kom för knappt 3000 år sedan fenicierna och förde med sig sin speciella kultur med dyrkan av guden Baal. Fenicierna var framför allt ett handelsfolk, men de var också beroende av inhemska livsmedel. Dessa producerades på slättlandet i bergen söder om havet och här växte den by fram, som romarna senare kallade för Duogga. Huvudstaden i detta nya land blev Kartago vid kusten.

Det blev snart en kamp mellan det uppåtsträvande Romarriket och fenicierna. Det gällde vilket land som skulle behärska handeln på Medelhavet. Fenicierna var länge överlägsna på grund av att de var skickliga båtbyggare och också kunde konsten att nattetid navigera efter stjärnorna. Drygt tvåhundra år före vår tideräknings början ställdes allt på sin spets och fenicierna beslöt sig för att anfalla Romarriket från norr. De hade då en skicklig härförare i Hannibal. Han tågade fram till Alperna och hären förde med 37 elefanter. Soldaterna marscherade genom passen i Alperna ner till slättlandet. Till allas förvåning klarade elefanterna detta bra och de flesta överlevde. Nu var Rom hotat och det blev en fredsöverenskommelse, som det visade sig vara omöjlig att hålla. Efter detta första feniciska segertåg utbröt ytterligare två krig. Det sista slutade med att den romerska hären landsteg i Nordafrika och den segrade strax utanför Kartago. Efter segern utplånade romarna nästan alla spår av den feniciska livsstilen och det blev de romerska gudarna och kulten kring dem som gällde. Att dyrka Baal och dans runt en förgylld guldkalv blev inte tillåtet. Det var under den romerska tiden som Duogga upplevde sin storhetstid. Staden låg mitt i en jordbruksbygd och det växande Romarriket var i stort behov av skördarna för detta område. När staden som störst hade den över 20000 invånare och uppskattningsvis var hälften av dessa slavar. Dessa användes bland annat till att uppföra de stora och pampiga templen.

Duoggas största tempel byggdes för att hedra Jupiter, hans hustru Juno och hans ungdomskärlek Dione. Trots att Dione spelar en ganska framträdande roll i Iliaden är hon okänd för de flesta svenskar. Att Jupiter var en otrogen äkta make och en kvinnotjusare känner säkert många svenskar till.

Bilderna på tempelresterna har gjort att jag har försökt tränga in i den grekisk-romerska mytologin. Jag har rivit fram mängder av böcker och hittat märkliga historier och jag har också letat på nätet. Helt ny för mig var Dione. Om det fanns någon förebild till henne i det verkliga livet, måste det ha varit en mycket ovanlig och varmhjärtad kvinna.

Dione var ett naturväsen av gudomlig härkomst. Hon trivdes i skogar och i åkerbruksmarker. I trakterna runt Dougga kände hon sig hemma och därför offrade romarna till henne för att få en god skörd. Dione var också en yrkeskvinna. Hon var en skicklig barnmorska . Ett av Jupiters alla snedsprång var Leto, som snart blev gravid. Förlossningen blev mycket svår och om inte Dione hade ingripit skulle både mor och barn ha avlidit. Om så hade skett skulle den romerska gudaskaran ha gått miste om Apollon.

Det berättas inte varför Jupiter övergav yrkeskvinnan Dione och satsade på Juno, som hade beslutat sig för att göra karriär som hemmafru och mor till många barn. På mig gör hon ett tråkigt intryck, vilket gör att jag har viss förståelse för Jupiters alla kärleksäventyr. Hon visade nästan aldrig tecken på svartsjuka och trivdes bra bland alla sina barn. I Diogga samlades de gifta kvinnorna i hennes tempel.

Den första dödsstöten mot Duogga kom från kristendomen. Detta skedde när Romarriket år 395 delades i två delar och Nordafrika kom att tillhöra den östra. Nu börjad den bysantinska tiden med ledare, som ansåg att dyrkandet av de antika gudarna omedelbart borde upphöra. Templen började rivas och byggnadsmaterialet användas för att uppföra kyrkor på andra platser än i Duogga. Kanske var prästerna rädda för att vålnader från templen skulle komma insmygande och med all kraft skaka sönder de nybyggda gudshusen. Det slutliga förfallet kom med vandalerna. Det var en germansk folkgrupp som var kristen, men tillhörde en förbjuden riktning inom kristendomen. De ansåg att Jesus inte var Guds son utan bara den förste kristne profeten. Under sin ledare Geiserik hade de intagit Rom och tågat in i Vatikanen. Nu gjordes en överenskommelse mellan påven och Geiserik. Vandalerna kunde få ta med sig skatter av olika slag men de fick inte föra bort folket som slavar och de fick inte våldta kvinnor. Samma regler gällde i Duigga och när två hundra år senare araberna kom stormande ödelades de sista resterna av Duogga. Nu uppfördes tillfälliga bostäder för de omkringströvande herdarna och deras djur.

När jag läser om allt det som har hänt i trakterna kring Duogga de sista 1500 åren får jag en känsla av att den romerske guden Jupiter och hans båda kvinnor Juno och Dione har hållit en skyddande hand över området. Arkeologerna anser att detta är en av de få platser som livet har stått stilla. Här kan man gräva fram rester av bostäder och verkstadslokaler och då får man veta hur vanliga romare levde och vad de åt. Området är unikt och finns också med bland våra världsarv.

De gamla bilderna har gjort mig nyfiken på dagens Tunisien. Det skulle vara roligt att i Duogga få vandra från det ena templet till det andra och titta på de vackra mosaikgolven i det gamla badhuset. Under julhelgen har jag pratat om detta både med min egen familj och med goda vänner. Men det ser ut att vara omöjligt att göra en kulturresa till Tunisien. UD varnar alla svenskar för att fara dit. Risken för att råka ut för en attack från IS bedöms som mycket stor.

Jag har de sista veckorna hört många sucka om att UD borde varna för att åka till de stöka förorterna i våra egna storstäder. Var är det farligast, bland tempelruinerna i Duogga eller på torget i Husby?

I min barndoms julkrubbor fick vi inte plocka fram dromedarerna förrän just denna dag. Det var ett tecken på att julen snart skulle vara över. Nu, när jag sitter och sorterar gama diabilder från Tunisien, minns jag alla dromedarer vi stötte på. Mina barn gillade att rida på dem och det hände att de fick vara med om att rykta dessa stora djur. Då gällde det att vara vänlig . Dromedarerna hade en förmåga att spotta om de stötte på något de inte gillade. Detta luktade mycket illa och påminde om en blandning av malmedel och en smutsig toalett.

Idag bör vi minnas de stjärntydare, som vid midvinterståndet lämnade sina hem i Österland för att hylla en nyfödd konung i Jerusalem. De hade riktat sina blickar mot himlen och sett en lysande stjärna. Det var en magisk stjärna. Den skulle visa vägen till en plats där det fanns en nyfödd konung. De beslöt sig för att följa stjärnan för att vara bland de första, som hyllade den blivande regenten.

Nu sitter jag med kartboken framför mig och funderar över vilken väg de tog och vilka oaser de övernattade i. Matteusevangeliet berättar ingenting om den vaktstyrka, som de av säkerhetsskäl säkert hade med sig. Deras dromedarer var lastade med dyrbarheter som guld, rökelse och myrra. Längs alla karavanvägarna låg rövare på lur och en sådan last skulle ha varit ett fint byte.
I Bibeln berättas ingenting om hur många de var och vad de hette. Legenderna om den har kommit till senare och här har de fått namn. I fantasin följer jag nu på kartan med på deras färd genom öknen. De startade tidigt hemifrån och kom fram till den första oasen just när mörkret hade fallit. Det var kallt och de fick en sovplats i en enkel hydda. På kvällen samlades männen kring en öppen eld, man sjöng och berättade historier. Nyfikenheten var stor. Vart skulle stjärntydarna fara? Vad skulle den nyfödde kungasonen kunna uträtta?

De vise männen kom till Jerusalem och här begärde de att få träffa kung Herodes. Detta var en märklig kung, som under mystiska omständigheter låtit mörda sin hustru Mariamne. Efter detta hade han blivit konstig och misstänksam. Han hade haft åtskilliga hustrur och just nu hade ingen av dem ett nyfött barn. Det kunde finnas någon släkt i Jerusalem, som önskade överta kungamakten. För att få klarhet i detta rådgjorde han översteprästerna och fick då veta att Messias skulle födas i Betlehem, som kallades för Davids stad. Efter detta beslöt kung Herodes att alla småpojkar skulle dödas.

De vise männen följde stjärnen och kom fram till stallet där Maria och Josef tillfälligt bodde med sin nyfödde son. De överlämnade sina gåvor och på något sätt fickMaria veta att Herodes soldater fått befallning att söka upp alla småpojkar och döda dem. Då beslöt Maria och Josef sig för att fly till Egypten.

Historien om de vise männen från Österlandet är mycket dramatisk. Kung Herodes skulle för länge sedan ha blivit bortglömd om inte denna berättelse i Bibeln hade funnits. Herodes var lydkung under kejsare Augustus och han gjorde allt för att inte falla i onåd. Samtidigt var han av judisk börd och måste hålla sig väl med sina landsmän. Det har skrivits många böcker om honom och den jag minns bäst från tonåren är Per Lagerqvists roman ”Mariamne”.

Historien om den lysande stjärnan kan tolkas bokstavligt men också symboliskt. I de oroliga tiderna i Mellanöstern för knappt 2000 år sedan tände evangelisten Matteus ett hopp. Messias, världens frälsare, hade kommit och för hans skull hade det tänts en lysande stjärna på himlen. Kejsaren i Rom var inte längre en gud vars vilja alla måste följa. De blodiga och kostsamma djuroffrens tid var förbi, alla skulle i en enkel gudstjänst kunna få ta emot Guds nåd och välsignelse i nattvarden. Det skulle bli pengar över till att ta hand om de svaga i samhället. Hoppets stjärna hade visat vägen.

Jag har under helgen tittat på ett gammalt TV-program från BBC om fornkyrkan. Jag fick se bilder över ruinstäder i Tunisien där jag en gång har varit. Hit nådde det kristna budskapet och flera kvinnor lät döpa sig. Efter detta dröjde inte många årtionden innan kristendomen betraktades som en farlig religion. De kristna deltog inte i de gudomliga offren till kejsarens ära och de åt inte av de offrade djurens kött. De stöttade varandra och många av dem var inte rädda. Det var här i  städerna i jordbruksbygden som kampen var som hårdast. Soldaterna fick leta reda på de kristna, släpa dem  genom gatorna och låta dem under förnedrande omständigheter marschera till Kartago för att spärras in i en otrevlig fängelsehåla innan de föstes upp på arenan i Kartagos stora arena.

I fängelsehålorna hände något märkligt. Plötsligt lyste hoppets stjärna för fångarna. När de gick upp på arenan för att bli ett offer för utsvultna lejon sjöng de psalmer. Publiken, som borde ha jublat över ett kommande blodigt skådespel, kände sig illa berörd. Så här borde det inte gå till. Efter några år av förföljelse insåg de romerska makthavarna i Nordafrika att de inte fångade folkets gunst genom att hetsa lejon mot de kristna. Förföljelserna kom av sig.

Idag vet ingen var hoppets stjärna skymtar fram genom krutröken i Mellanöstern. Den syns inte i TV-rutorna och det är inga spännande reportage om den i radio. Jag hoppas bara att den lyser någonstans över sönderbombade hus i Aleppo.

Om ett par dagar är det 50 år sedan den svenska konstgödselfabriken i Sfax i Tunisien överlämnades till den tunisiska staten. Min make Davids anställning som ingenjör i anläggningen skulle ta slut och då var det dags att flytta hem. David hade haft jourtjänst hela julen och nu var han kompensationsledig. Vi beslöt oss att utforska det ökenartade området längs ner i söder. Vi var beredda på kalla nätter och varma dagar. Det var isskrapa till bilrutorna , ylletröja och kortbyxor som gällde. Vi packade bilen och gav oss ut på äventyr till de trakter, där den amerikanska armén för första gången fick kämpa mot tyska elitsoldater. Mötet skedde de båda arméerna ägde rum våren 1943 i Kasserinepasset i Atlasbergens sydöstra och tunisiska del. Tyskarna segrade och de byggde upp små förläggningar i närheten av oaserna. Jag hade läst ganska mycket om dessa oaser, som en gång hade varit det romerska rikets gräns mot Sahara.

Vi startade i gryningen och solen sken. Det var kyligt på grund av den kalla nordliga blåsten från havet. . Vi valde därför vägar i inlandet. Ju längre söderut vi kom desto smalare blev vägarna. Här var det som om tiden hade stått stilla. Om det inte varit för gamla telefonstolpar från 1940-talet skulle vi trott att vi var tillbaka till tiden då landet styrdes från Rom. Vi for förbi gamla stadsportar, som var utmärkta på bilkartan. Turister stannade här och då kunde lokalbefolkningen passa på att sälja dadlar och coca-cola. Skogen, som tidigare hade vuxit runt porten, var för längesedan nedhuggen. Vid en sådan port stötte vi på ensam kvinna, som släpade hem grenar från en liten skogsdunge till härden. Hon berättade att hon bodde i ett ruckel från det andra världskriget och att spisen hade hennes föräldrar en gång byggt av delar från en sönderskjuten stridsvagn.

På eftermiddagen kom vi fram till en liten oas, där det fanns ett gammaldags härbärge. Det var fridfullt med några vita hus och träd med läderartade blad. Vi var hotellets enda gäster, vilket var mycket spännande. Allt vi beställde vid middagen måste hotellägaren springa ut och köpa. Dagsvärmen fanns fortfarande kvar i de trånga gränderna och männen satt på gatuserveringarna och drack mintte och rökte vattenpipa. Vi beställde en pastarätt och den blev riktigt god. Problemet var toaletten, som bara var ett hål i golvet. Både min dotter och jag tyckte detta var jobbigt.

Det blev en solig morgon och bakom oasen skymtade vi Saharabergen, som här var knappt 2000 meter höga. Hotellägaren tipsade oss om en bra bilväg upp i bergen. Här skulle vi hitta en stor oas med omfattande odlingar av olika sorters palmer. I närheten fanns ett trevligt och modernt hotell. Bilvägen till detta var bra och längs vägen fanns en liten affär där vi kunde köpa coca-cola, bröd och getost. Detta lät lockande.

Först var vägen smal. På sidorna låg skräp från det andra världskriget. Här hade det då och då varit små slag mellan tyska och amerikanska trupper. Plötsligt blev vägen bredare och asfalterad. Vi begrep ingenting förrän vi upptäckte en skylt både på franska och på arabiska. Det var en varning om lågt flygande flygplan. Det gick att se små flygplan på en landningsbana från vindrutan. Nu gick slingrade  vägen sig uppåt och bakom en krök såg vi i kvällssolen ett elegant vitt hotell. På balkongerna satt folk och njöt av solskenet. Vi körde inpå gården och steg in genom dörren. Vid portierdisken fanns det tunisiska och ryska flaggor. Vi frågade om det fanns ett ledigt rum och vi blev hänvisade till en vacker svit med utsikt över de bruna bergen av sandsten.

Det bästa med rummen var det eleganta badrummet med ett stort badkar. Det fanns rikligt med varmvatten och barnen njöt av att plaska och slänga vatten på varandra. När de tröttnat torkade de sig med stora badlakan och vi satte på oss rena kläder innan vi steg in i matsalen. Kyparen hänvisade oss till ett bord i ett hörn långt bort från de andra gästerna. Mer än hälften av dessa var pensionärer klädda i uniform. När vi fick matsedeln såg vi att den var på två språk, franska och ryska. Nu fick vi höra en märklig historia. Hotellet hade ursprungligen under 1940-talet uppförts av den tyska armén som ett militärsjukhus och en semesteranläggning för officerarna. Tyskarna hade också byggt flygplatsen. Sedan kom den amerikanska armén och till allas förvåning var soldaterna mycket mörka. De blev en sevärdhet och oasens flickor hängde utanför staketet för att om möjligt få en flirt med en trevlig soldat.

Kriget tog slut och med detta inkomsterna från soldaterna. Nu såldes hotellet till den ryska staten, som rustade upp det till ett modernt sjukhus . Klimatet var torrt och bra för alla, som plågades av lungsjukdomar. Ryssarna hade med sig egna läkare och flera av patienterna satt i rullstol. De levde på övervåningen och där var balkongerna reserverade för dem. Vi ombads att inte umgås med ryssarna. Detta berodde på att de bar på en smittsam lungsjukdom och ingen önskade att övriga gäster skulle bli smittade. Vi förstod. Vi hade kommit till ett sanatorium.

Natten blev kall och det hade bildats små iskristaller på fönsterrutorna. Inomhus var det varmt och skönt. Vi fick veta att bakom det bruna  berget fanns Tunisiens enda oljekälla och här låg ett litet ryskt raffinaderi. Därifrån kom den olja, som gjorde att det gick att värma upp hotellet.

Efter frukosten gick vi ner till oasen och möttes där av en guide. Han gillade barn och såg till att våra två barn fick klättra i en palm och plocka sina egna dadlar. Det var något visst att äta färska dadlar, de var betydligt sötare och saftigare än de jag nu köper i min ICA-hall. Här fanns också palmer med stora kokosnötter. Dessa fick man inte äta utan oljan pressades för att bli tvål. Dessa såldes till det ryska hotellet.

Guiden var kunnig. Medan barnen klängde i palmerna berättade han om att bergen under romartiden varit klädda med skog och att här strövade då små nordafrikanska elefanter runt. De fångades in och användes i strid och de fick till och med kämpa mot hungriga lejon på en stora arenan El Djem vid kusten. När han berättade detta tyckte jag synd om elefanterna.

Barnen kom ner från sina äventyr i palmerna och guiden fångade in dem för att visa dem något speciellt. Vi strövade genom oasen och kom till ett litet elektricitetsverk. Här stod några stora frysboxar och ett par plaststolar . Det var bakom dessa som sevärdheten fanns. Det var blommande vitsippor.

På en av stolarna satt en gammal man och drack mintte. Det var guidens pappa. Under den tyska tiden hade en av officerarna varit intresserad av botaniska trädgårdar. Varje ledig stund gick han ner till oasen och lärde sig en del arabiska. En tidig vårdag åkte han hem på semester. När han kom tillbaka hade han med sig rötter och fröpåsar. Det enda av allt detta som hade överlevt var vitsipporna. Men de behövde kylas ner under sommaren och det var därför som han hade sina stora frysboxar. Varje vinter skrapade han rimfrost och la ner i frysen för att sedan strö över marken när de heta vindarna blåste från Sahara.

Morgonen därpå for vi hem med mängder av dadlar i bagaget. Nu sitter jag och tittar på olika kartor för att komma underfund med vad oasen hette och var det låg . Det ryska sanatoriet finns inte skildrat någonstans och jag undrar hur det användes idag. Har det blivit en ruin som är lika märklig som de romerska portarna? Hur har det gått med de tyska vitsipporna? Blommar de detta nyår?

Fem år efter det att vi flyttat hem lades fabriken ner. Den konstgödsel, som producerades där, passade inte för de europeiska jordarna och var osäljbar.

Bilden på vitsipporna är från min trädgård.

Mitt hår är bångstyrigt och vägrar att lyda hårborsten. Det är fullt av virvlar och gör ofta sitt bästa att se ut som en modell av en vindkraftspark. Med åren har jag blivit överkänslig för hårsprej så det är omöjligt att med hjälp av kemi tämja de ostyriga hårstråna. Nu får de växa som de behagar. Min frissa i Skärholmen kan konsten att klippa håret så att det som nytvättat står upp som en silvervit tuppkam.

När jag växte upp på 1930-talet gällde rasbiologins hårda regler. Mitt mörka och spretiga hår blev en ständig källa till obehagliga kommentarer. En mycket blond kvinna kom instormande och röt åt mig att jag såg ut antingen som en sjörövare eller en hednisk indian. Hon och mamma hade varit skolkamrater i tio år och jag var uppkallad efter henne. Hon hade direkt efter studentexamen flyttat till Tyskland och gift sig med en militär. Nu förestod hon ett flickhem och om mamma skämdes för mitt utseende kunde jag få komma till detta flickhem . Mamma skyllde mitt hår på arvet från pappa och tyckte samtidigt att det var onödigt att betala för skolavgifter i Tyskland. En av mina bröder hörde detta och hittade på en historia om en anfader från 1600-talet. Han hade seglat till Amerika och därifrån kom hans fru. Hemma i Bohuslän hade han blivit en framgångsrik sjörövare. Min bror blev avundsjuk på mig eftersom det syntes på mitt hår att det rann sjörövarblod i mina ådror. Själv hade han ljusbrunt och vågigt hår, som alltid fogade sig kammens behandlingar. Han såg ganska svensk ut.

Något måste göras med mitt hår. Mamma fick ett tips av sin gamla tyska klasskamrat. Hon skulle minst en gång i veckan smörja in mitt hår med fläskflott och sedan fläta det. När flätorna blev tillräckligt långa kunde hon vira dem runt mitt huvud och då skulle ingen se virvlarna. Detta spektakel började samtidigt med sommarlovet. Solen sken och mitt hår luktade efter några dagar mycket illa. Kriget pågick och det var ransonering på det mesta. Håret smakade gott och jag började suga på det. Mamma gnisslade tänder. Jag kunde få magen full av hårstrå och drabbas av mängder av otäcka sjukdomar. Nu kom fisksaxen fram och hon klippte av allt hår och eldade upp det i köksspisen. Det stank i hela köket.

Strax innan jag skulle konfirmeras beslöt mamma att jag skulle få gå till frissan och permanenta mig. Detta slutade i kaos. Permanentvätskorna kunde inte klara av mitt hår och frissan tvingades två gånger att ta till starkare medel. Detta tog mer än tre timmar och de andra kunderna blev ursinniga på mig. När äntligen håret var krulligt var mitt hårfäste skinnlöst. Efter detta dröjde det flera år innan jag permanentade mig.

Vi flyttade till Tunisien och här var det andra skönhetsideal som gällde. Att vara nordiskt blond var larvigt och mitt utseende passade bra in i miljön. Det stora och mycket billiga nöjet var att gå på bio. Man måste passa tiden, eftersom dörrarna stängdes så snart de första reklamsnuttarna visades. De handlade alltid om president Habib Bourguiba och allt bra han hade gjort för sitt land.  Alla filmer, med undantag från de egyptiska, var minst fem år gamla och mycket slitna. Många kom från USA och de började som regel med en snutt om den amerikanske presidenten och hans vackra hustru Jacqueline Kennedy. Mordet på presidenten kände bara ett fåtal till och Jacqueline Kennedy blev tack vare filmerna ett kvinnligt föredöme.

I Tunisien beslöt jag mig att klippa mitt hår mycket kort hos en herrfrisör. Här var jag den enda kvinnliga kunden och jag måste betala extra för att bli klippt. Ett par vinterdagar bodde vi ett hotell i Tunis och här fanns en frisersalong. Jag gick in och bad att få bli klippt. Frisören stirrade både förtjust och förvånat på mig. Sedan skrek han i upphetsning några ord på arabiska och pekade på mig. Då förstod jag. Han tyckte att jag påminde om Jacqueline Kennedy.

”Nu vet jag, en kopia av den amerikanska drottningen! Nu rakar jag bort allt håret och sätter på en svart peruk”‘

Varför inte? Detta var ett radikalt sätt att bli av med det uppstudsiga virvlarna. När jag sedan kom tillbaka till hemmet i Sfax kände inte grannarna igen mig. Det var övertygade om att jag hade återvänt till Sverige och att min make David hade skaffat sig en amerikansk älskarinna. Det var först när vårt underbara hembiträde tant Sora förklarade på arabiska för grannarna att jag hade skaffat mig peruk som alla insåg att det var den gamla vanliga Carin som klev runt i trädgården. Efter detta ville grannarna fotografera mig. En av dem lånade min kamera och tog en bild där jag står tillsammans med tant Sora vid apelsinträden i trädgården.

Några veckor senare hände det något stort i vår del av Sfax. Staden hade fått en yrkesskola för flickor. Här skulle de utbildas i bokföring och maskinskrivning både på franska och arabiska. De skulle också få lära sig engelska. Nu skulle skolan officiellt invigas av president Habib Bourguiba. Detta måste vi och tant Sora titta på. Det blåste snålt och solen sken. Vi klädde oss fina och jag tog på mig en helveckad kjol och en varm ylletröja och min dotter Ylva var klädd på samma sätt. Det var trångt på gatan ner till skolan och märkligt nog vek folket undan för oss. Vid skolan kom vi att stå i det främsta ledet precis vid yttertrappan. På den sandiga gatan hade folket lagt flera lager av röda mattor och från fönstren hängde färgglada filtar . Det var feststämning i vår del av staden.

En stor öppen amerikansk bil kom rullande över mattorna. Presidenten stod upp och vinkade vänligt åt alla. Folket hurrade när han steg ur bilen Plötslig skrek en man i svart kostym att presidenten måste stanna någon minut på trappan. Jacqueline Kennedy fanns med i publiken. En artig man kom och hämtade mig och sa att jag skulle vara presidentens dam under invigningen och rundvandringen i skolan. Jag började prata engelska och gjorde allt för att leva mig in i rollen som en känd amerikanska. Detta lyckades jag så bra med att jag fick möjlighet att växla några ord på engelska med de kvinnliga lärarna. Utbildningen var tvåårig och man räknade med att det skulle gå lätt för flickorna att få ett arbete efter avslutad skolgång. Kvinnoöverskottet i Tunisien var stort eftersom de unga männen föredrog att flytta till Paris. Det var inte säkert att de skickade hem pengar till sina föräldrar och yngre syskon.

Vi flyttade tillbaka till Sverige och bosatte oss i Stockholm. De första åren använde jag peruken men tröttnade ganska snart. Nu blev det permanent som gällde. Ständiga smågräl mellan mig och frissan. En gång brann halva mitt hår upp och en gång var det så mycket överskott av permanentvätska att jag måste klä av mig naken och sedan bli duschad i toaletten. Följden av det sista äventyret blev att mina slemhinnor i näsen förstördes. Sedan dess är det kortklippning som gäller. När jag tittar på de gamla bilderna där jag kliver runt i peruk, förstår jag inte hur någon kunde ta mig för Jacqueline Kennedy.

Nu har jag hittat en frisörsalong i Skärholmen där samtliga begriper sig på mitt hår. Det är ett familjeföretag där alla är kurder. Jag är tacksam för att de klarar av mitt hår. Svenska frissor har ingen aning om hur man tämjer virvlar i håret. Efter varje besök i denna salong känner jag mig fri och lycklig. Här funderar ingen på att raka bort allt mitt hår och därefter göra en Fredrik Reinfeldt av mig.

Veckan före jul åt jag tillsammans med min dotter och hennes familj julbord på en trevlig restaurang, som hade en kvinnlig hovmästare. Hon mötte oss i dörren och visade oss vägen till vårt bord. Trots sin svarta byxkostym var hon mycket kvinnlig. Jag tittade länge på hennes hår. Vi hade samma färg och nästan samma virvlar. Hon hade borstat upp håret och sprutat hårsprej på det. Det stod rakt upp och påminde om en modell av en snötäckt granskog.

Då och då tittat jag mig i spegeln. Det retar mig att jag blir krasslig av att spreja håret. Jag hör mer hemma i de svenska skogarna än i den amerikanska politiken.

Jag bodde tillsammans med min familj i staden Sfax i södra Tunisien på 1960-talet. Min make David skulle vara med om att bygga upp Tunisiens kemiska industrier och på så sätt hjälpa till att fattigdomen utrotades. Vi kom till ett land, som skövlats på sina naturtillgångar i ungefär 2000 år och där herdar med sina fårhjordar var en vanlig syn på vägarna. De var alltid på spaning efter en plats, där det fanns betesmarker och dricksvatten.

Landet hade under den tid det tillhörde Romarriket kallats för ”Kornboden”. Här odlades durumvete, som var råvaran till pastan och i trädgårdarna trivdes träd, som bar rikliga skördar av fikon och granatäpplen. Överallt fanns det vingårdar och det tuniska vinet var eftersökt. På bergssluttningarna trivdes skogar och i landets södra delar låg oaserna tätt. Hit kom karavaner kastade med eftersökta varor från andra sidan av öknen Sahara. Landet var rikt.
Romarna var inställda på erövringar och de behövde skepp, som kunde forsla soldater och material runt hela Medelhavet. De startade skeppsvarv och deras behov av virke var omättbart. Skogarna höggs ner och jorden sköljdes sedan bort av vinterregnen. När det blev vår blåste heta vindar från Sahara. De förde med sig sand, som la sig som en tjock matta över markerna. Ofta var det bara gräs och tistlar, som orkade kämpa sig upp till solljuset. I många fall var det bara vingårdarna och fruktträdgårdarna längs kusten som klarade sig undan dessa katastrofer.

Under vår tid i Tunisien hette presidenten Habib Ben Ali Bourguiba och han hade fransk utbildning. Vi tyckte att han påminde om en romersk kejsare, som önskade omge sig med prakt och ståt och som ville dyrkas som en gud. Ingen klagade öppet när han lät uppföra flera praktfulla palats i vit marmor, som flugits in till landet med specialplan. Palatset i Tunis skulle omges av en smakfull trädgård med palmer. Palmer växte inte vilt i trakterna kring Tunis. Inte långt från vårt hus löpte vägen från oaserna vid Saharas gräns till Tunis. Flera gånger i veckan kunde vi se hur lastbilar, som var lastade med oasernas unga palmer, rullade till presidentpalatset. Överallt fanns det hemliga poliser och ingen vågade säga vad de tyckte om detta slöseri med statliga medel. Samtidigt fanns det varken skolor eller sjukvård på landsbygden. Arbetslösheten var stor och när det skulle anställas städpersonal vid den svenska fabriken ringlade en hundra meter lång kö utanför fabriksportarna.

Habib Bourguiba stora önskan var att göra Tunisien till en modernt industriland, som också skulle satsa stort på turism. Ett medel för detta borde vara att skära ner fastemånaden ramadan till bara ett par dagar. Han var medveten om att fastande chaufförer upplevde stora svårigheter under den heta årstiden. De skulle törstande köra fullastade turistbussar från hotellen vid havet till lämningar från romartiden i inlandet. Presidenten ansåg att detta kunde vara en trafikfara. Vad skulle hända om en omtöcknad chaufför körde av vägen och turisterna skadades svårt? Vem skulle betala skadeståndet? När han framförde detta budskap i radion vågade de modigaste protestera. Ledarna för detta uppror var de inflytelserika mullorna i Nordafrikas heliga stad Kairouan. Presidenten tvingades efter ett par dagar att dra tillbaka det omstridda lagförslaget.

Kairouan var då en samlingsplats för de bokstavstrogna muslimerna. De samlades i de stora salarna i den gamla moskén och här bestämdes hur islam skulle tolkas. Vi var där på ett hastigt besök och jag upplevde staden som otrevlig. Eftersom jag då hade mörkt hår och var mycket solbränd betraktades jag som en avfälling och borde vara klädd i en lång kjol och ha en slöja, som täckte allt utom själva ansiktet. Det är inte förvånande att Kairouan idag är ett starkt fäste för salafismen.

När jag läser om Anis Amri och hur hans familj har reagerat är jag inte förvånad. Han kom från en by i södra Tunisien och halkade in på brottets bana i de tidiga tonåren. Han flydde till Italien och tog sig sedan vidare till Tyskland. För honom måste kontrasten mellan turisthotellens lyx och överflöd och den dagliga kampen för att få pengarna att räcka till mat ha varit skrämmande. Jag minns att jag en dag stötte samman med en turistguide, som hade specialiserat sig på tyskar. Han blev överlycklig när han mötte mig vid den enda och hårt kontrollerade tidningskiosken. På den tiden hade jag inga svårigheter att tala tyska. Vi beslöt oss för att dricka kaffe tillsammans och slog oss ner vid en uteservering, där vi visste att det saknades avlyssningsapparater. Guiden berättade om sitt arbete och hur han upplevde att han förvanskade den folkliga kulturen med magdansande flickor och musik framförd på cykelhjul och tomma oljefat. Artisternas lön var urusel och tyskarna ansåg att de inte borde betala för att se dessa uppträdanden. Efter många och segdragna förhandlingar hade man kommit fram till en överenskommelse. Flera av de dansande flickorna försörjde sina föräldrar. Stormarna hade placerat stora sanddrivor över beteshagarna och familjens får hade nödslaktats. Jag nickade instämmande. En gång hade jag hjälpt David att skotta fram bilen ur en sanddriva. Utan bilen kunde han inte komma till sitt arbete. Jag hade också fått möjlighet att traska fram i en dalgång, som blivit förvandlad till dödsskuggans dal. När jag berättade om detta lutade sig guiden framåt och viskade de förbjudna orden att landet borde få en ny president och att de eleganta palatsen borde säljas till förmögna tyskar. Sanden borde bindas med omfattande skogsplanteringar. Han hade hört talas om att detta skedde i södra Skandinavien. Jag nickade instämmande.

Jag har följt dåligt med vad som har hänt i Tunisien de sista tio åren. Det var här som den arabiska vårens startade och nu har den gått under i en het sandstorm. På vår tid i Tunisien fanns stora motsättningar mellan olika befolkningsgrupper. Araberna kom på 600-talet stormade och de förtryckte den ursprungliga befolkningen och föste undan dem till det redan överbetade landet intill öknen. Olika familjer ställdes mot varandra och konflikter hörde till vardagen. Araberna sa ifrån att det var islam som gällde. Flera stora familjer valde att bli muslimer med andra, som de judiska kringströvande boskapsskötarna och städernas kristna köpmän, föredrog att behålla sin tro. Under vår tid i Tunisien sa mullorna ifrån. Judarna skulle drivas samma och fraktas till Israel och de kristna borde friviligt ge sig av till USA eller Europa. Judarna hade kommit strövande till landet efter Jerusalems undergång. De hade byggt upp små samhällen med synagogor och små skolor. De judiska barnen kunde läsa och skriva på arabiska, vilket retade upp araberna.

Ursprungsbefolkningen var landets underklass. Även om det fanns skolor hade barnen få möjligheter att kunna gå där. De måste vara med om att bidra till familjens försörjning genom att väva mattor på de vävstolar, som familjen ägde. Männen sökte sig utomlands och kvinnorna försökte hitta ett städarbete hos någon kristen eller judisk familj. De var aldrig beslöjade och var inte rädda för att visa sina öron. I likhet med de andra familjerna hade vi ett hembiträde, som bar hem den mat jag handlade, diskade och städade den stora villa som ingick i Davids löneförmåner. Ett av hennes tillskott i kassan var att sälja de tidningar, som vi brukade köpa. Hon var änka, bodde i en ruin från det andra världskriget och hade två barn. Sonen hade gått i skola och på sin lön bekostade hon hans tvååriga utbildning till folkskollärare. Dottern hade bara gått ett år i skola och var arbetslös. Det fanns handelsutbildning för flickor, men det vara bara ett fåtal familjer som ansåg att det var värt pengarna att betala skolavgifter och läroböcker.

Jag har fått i julklapp en lektion i bildhantering när det gäller att föra över diabilder till datorn. Under åren i Tunisien föredrog jag att ta diabilder. Jag har bara hunnit med en bråkdel av allt det jag har. De bilder, som nu ligger i datorn, får mig att fundera på vad som händer i Tunisien. Polisen har varit i Kairouan och fängslat misstänkta terrorister. En av dessa skall vara släkt till Anis Amri. Hur långt vågar polisen gå när det gäller att undersöka mullornas budskap? Vad sker i hemlighet i de stora bönehallarna i Sisi Okbamoskén? Vem vågar ge sig in i de heliga utrymmena? Staden ingår sedan 1988 i vårt världsarv och skall bevaras för kommande generationer.

I söndags var jag ute och år julbord tillsammans med min dotter Ylva och hennes familj. Detta var ett tack för att denna familj har ställt upp och hjälpt mig med bland annat att laga diskmaskinen och reda upp den oreda i datorn, som jag själv hade lyckats ställa till med. Svärsonen hade fått i uppdrag att välja restaurang. Han fastnade för Atelier 23 by Pontus, som ligger på den översta våningen av DN-skrapan på Kungsholmen. Här utlovades god mat och också en fantastisk utsikt över Stockholm. Fönstren var stora och utanför dessa löpte ett järnräcke, som nu i jultid hade dekorerats med slingor av barrträd. Detta gjorde att det såg ut som om det växte en skog på taket av Swecos stora kontorsbyggnad.

Det var märkligt att stiga in genom dörren till det som en gång varit Dagens Nyheters huvudkontor. Redan i ytterdörren möttes vi av en representant från restaurangen, som visade oss vägen till hissen. Det gick snabbt att ta sig upp till våning 23 och sedan stiga in i stora och ljusa rum. Här hade på 1960-talet landets kulturelit samlats till luncher och middagar för att diskutera brännande frågor som kriget i Vietnam och kommunismen i Kina. Då ansåg många att Dagens Nyheter under Olof Lagercrantz ledning hade halkat åt vänster i politiken. Det blev ganska många som bytte till Svenska Dagbladet, som hade ett mindre och lägre hus på granntomten. Nu äger Sweco Svenska Dagbladets hus och Dagens Nyheter är sargat i kanten av bland andra gratistidningen Metro.

Här uppe högt över gatan var ett julbord framdukat åt oss. Först skulle vi njuta av allt det som var framdukat på den vita linneduken. Här fanns sill av olika sorter, ägghalvor med rökt lax och mycket annat. Nu åt jag något jag aldrig har drömt om att äta. På en tunn brödskiva låg något som såg ut som en dåligt stekt köttbulle. Jag bedrog mig. Det var ankleverpastej. Jag njöt, inte för att detta kommer att bli min favoriträtt i fortsättningen, utan därför att jag har så bra pension att jag har råd att bjuda barn och barnbarn på något extra.

Vi åt upp det mesta av vad som var framdukat och personalen kom och plockade bort resterna. Nu fick vi gå in i rummet bredvid där varmrätter av olika slag var framdukade. Det blev svårt att välja. Jag spanade in sådant som jag inte lagar hemma. Dit hörde inkokt röding, rödkål och vegetarisk julskinka. Detta var den godaste julskinka jag någon gång har ätit. Jag frågade vad som fanns i den och en av ingredienserna var kålrötter.

Vi gick tillbaka till vart bord och såg att vinterskymningen bredde ut sig över Stockholm. Medan magen tog igen sig mellan rödingen och prinskorvarna gick jag fram till fönstret och fotograferade. Just då tände betjäningen ljuset i taket för att vi skulle kunna få uppleva mat som konst. De olika rätterna var färgsprakande med bland annat rödkål och broccolli. Det blev en annan och oväntad effekt på himlen. Takets belysning speglade sig i de stora glasrutorna och det såg ut som om det svävade flygande tefat över vår huvudstad.

Sedan blev det sötsaker av olika slag och kaffe. De tre barnbarnspojkarna började livligt berätta om lördagens stora händelse. De hade varit och lyssnat på Kent. Musiken var häftigt underbar. När de skildrade hur musiken hade brusat fram förstod jag ingenting.

När vi lämnade den eleganta matsalen var det mörkt. Utanför de stora fönstren hade det samlats vinterinsekter och de jagades febrilt av en stor flock hungriga björktrastar. Detta var en smula spöklikt. Vi konstaterade att ett par dagar senare skulle vintersolståndet inträffa. Snart skulle ljuset komma tillbaka med fågelsång i stadens alla parker. Redan i februari börjar koltrasthanarna att tala om att de söker en hona.

Julen har bara börjat. På julafton skall jag hem till dotter Ylva och njuta av det allt den familjen dukar upp och på juldagen blir det ett stort släktkalas och prat om vem som är bäst, Bob Dylan eller Kent. Det är underhållande att ha en för vår tid stor familj.

i

Det är flera söndagar under kyrkoåret, som är vikta för att tänka på jungfru Maria. Jag tyckte länge att berättelsen om hennes bebådelse var både skrämmande och overklig. Det var först sedan jag flera gånger läst Lena Einhorns bok ”Vad hände på vägen till Damaskus?”, som jag insåg vem jungfru Maria var. Den person i boken, som har gjort det starkaste intrycket på mig är inte Maria utan Josef, som bara skymtar fram i ett par rader.
Lena Einhorn skildrar jungfru Maria på ett helt annat sätt än Bibeln. Hon bygger delvis på den legend i ortodoxa kyrkan, som skildrar Josef som en äldre änkeman. Nu skall han gifta om sig och valet föll på den unga Maria. Äktenskapet gjordes upp utan att Maria tillfrågades. Det finns en målning från år 1883, som berättar om detta par. Den är gjord av Martin Schongauer och förvaras nu på ett konstmuseum i Wien.

I Lena Einhorns bok möter läsaren den förälskade tonårsflickan Maria. Föremålet för hennes kärlek är inte Josef utan en romersk soldat från Tyskland. Livet fylldes nu med problem. Maria var trolovad med Josef och romerska soldater fick inte umgås med judiska flickor. Allt måste hållas hemligt. Detta visade sig snart vara omöjligt. Maria blev med barn. Att som trolovad flicka ha haft en sexuell relation med en annan man skulle enligt den judiska lagen bestraffas genom stening till döds.

Josef var en annorlunda man, som var rädd om sin Maria. Han tog på sig faderskapet och tillsammans färdades de till Betlehem för att vara med om en skattskrivning. Paret kom fram sent på kvällen och det var omöjligt att hitta ett ställe att övernatta på. Då erbjöd sig några herdar att ordna en sovplats i stallet. Vid midnatt föddes sonen Jesus.

Lena Einhorn påpekar i sin bok att det endast är i evangelium enligt Matteus som flykten till Egypten finns med. Att Herodes skulle ha beordrat mord på småpojkar finns inte skildrat i andra källor. Hon drar slutsatsen att Maria tvingades fly på grund av den stora risken att bli stenad till döds. Vem som hjälpte henne med detta är oklart. Hon kom till Egypten och försörjde sig och lille son genom att spinna. När Jesus sedan blev vuxen beslöt hon sig för att återvända hem till Galiléen. Hennes brott hade blivit bortglömt.

Förhållandet mellan mor och son var mycket gott. I samtliga evangelier skildras mer eller mindre tydligt att Jesus tog de utstötta kvinnornas parti gentemot översteprästerna. Detta märks tydligast i evangelium enligt Johannes. En gift kvinna, som gjort sig skyldig till äktenskapsbrott, skulle enligt lagen stenas till döds. Översteprästerna frågade Jesus hur han skulle döma. Svaret blev enkelt.
”Den som är utan skuld skall kasta den första stenen.”

Ingen vågade göra detta och alla gick sin väg. Kvar på den tänkta avrättningsplatsen blev Jesus och kvinnan. De utbytte några vänliga ord om synd och kanske om skam. Detta handlande var oerhört djärvt av Jesus. Han mindes säkert att hans mor berättat för honom hur hemskt hon upplevt sin graviditet utan att vara gift.

Maria fanns med vid korset och hon gjorde sitt yttersta för att hjälpa sin son i hans kamp mot döden. När sedan kristendomen började spridas i Mellanöstern blev hon en förebild för kvinnorna. Detta var en kvinna, som hade kämpat sig igenom svårigheter och överlevt med värdighet. När sedan hennes son dömdes till döden stöttade hon honom in i det sista. Evangelierna skrev inte speciellt mycket om henne, men i legenderna växte det fram bilden av en fantastisk kvinna. Alla skulle tänka på Maria men på många olika sätt. Ett var att gå ut i naturen och titta på olika blommor. Detta finns utförligt skildrat i ett litet häfte om jungfru Maria, som jag har köpt i den katolska bokhandeln i Stockholm

Att läsa om alla de växter, som sätts samman med jungfru Maria, har varit en spännande läsning. Den första växt jag fastnade för var kråkvicker. Det var först vid denna läsning jag insåg att växtens blad är ludna. Enligt legenden gick Jungfru Maria runt på vägarna och samlade dessa blad och plockade försiktigt fram alla trådar. Sedan kom sländan fram och ur hennes händer gled en glänsande tråd fram. Jungfru Maria blev så skicklig i att spinna att de ansvariga för Jerusalems tempel gav henne i uppgift att spinna guldtråd. Denna skulle vävas in i det draperi eller förlåt, som hängde framför det allra heligaste rummet. Denna förlåt brast sedan när Jesus dog på korset. Det blev ingenting kvar av jungfru Marias textila mästerverk.

En annan växt, som kopplas samman med Jungfru Maria är akleja. Trots att den är giftig odlades den i klosterträdgårdarna. Anledningen till detta är att den innehåller ämnen med sårläkande effekt. Den har därför kommit att kallas jungfru Marias handskar. Jag har mängder av den i min trädgård. De största exemplaren är mörkblå och glänsande.

Trots att denna söndag är vikt för den modiga och tappra Jungfru Maria skulle jag vilja hylla bonuspappan Josef. I dagarna pågår gräl i många familjer om var barnen skall fira jul. Hos mamma med bonuspappa och halvsyskon eller hos pappa och hans nya tjej och hennes barn? Då kan det vara mycket knepigt att vara bonuspappa. Mitt intryck är att Jesus hade ett mycket gott förhållande till Josef. När han lärde sina lärljungar att bedja Fader Vår var detta inte en självklarhet. Lärjungarna behövde en fadersgestalt.

I kapitel 27 i evangelium enligt Matteus finns en detaljrik skildring av den brutala korsfästelsen och vilka som hade följt med till Golgata. Jesus upplevde smärtorna intensivt och han skrek i panik:
”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?”
Det var Gud han riktade anklagelsen till och inte till sin far. Tack vare Josefs omtanke om Maria hade han redan som spädbarn blivit räddad till livet.

I det lilla häftet om Jungfru Maria finns det mer än tio växter, som är knutna till hennes namn. Det är ingen som skriver lyriskt om blå josefsklocka eller gul josefstulpan. Denna dag är fyllt av grått vinterljus. Trots detta blommar röd pelargonia i ett av mina fönster. En önskedröm vore att låta den röda pelargonian bli Josefs blomma. Han och alla ansvarsfulla bonuspappor måste på något sätt hyllas innan det stora julfestandet bryter ut. Hemma hos mig går det att njuta av dessa blommor nästan hela året. När jag nu vattnar alla mina pelargonior tänker jag på den underbare bonuspappan Josef.