nNu är Lucia över och det är reapris på lussekatter i livsmedelshallarna. Luciakronorna har rensats rena från stearin och allt glitter har plockats bort. Nu skall de in i förråden och vila där i ett år.

Jag vaknade mycket tidigt på luciamorgonen, njöt av tystnaden, gick upp och satte på kaffe. Över kaffekoppen studerade jag kyrkans program och såg att det vimlade av luciafester för stora och små i församlingens tre olika kyrkor. Inga bullrande bilar rullade fram längs gatan och gatlyktorna gjorde att trädgårdens tunna snölager skimrade som kristall. Klockan blev sex och jag satte på radion. Nyheterna handlade om Mosul. De kristna förorterna hade befriats och ensamma kvinnor hade denna tidiga morgon gått för att se hur det såg ut i deras kyrka. Allt var sönderbombat men det fanns en rest av altaret. De stannade för att utan en präst uppleva andakt och kanske hopp om en bättre framtid. Deras barn hade inte följt med till kyrkan De var rädda för att IS skulle komma tillbaka och utplåna den sista resten av kristendomen i deras hembygd. Det var den heliga Lucias dag, men detta märktes inte i den sönderbombade staden.

Kaffekannan var urdrucken och jag packade min ryggsäck för att i det kompakta mörkret gå till tunnelbanan för ett välbehövligt besök på mitt gym. Hela november hade ett aggressivt virus slagit klorna i mig och min kondition var urusel. Nu äntligen skulle jag få tillfälle att sträcka ut kroppen och kämpa mot boxningsbollen. Det blev inte som jag hade tänkt mig. Jag bor längs tunnelbanans röda linje och någonstans längre söderut hade det varit strömavbrott. Spåret låg öde och tomt och på perrongen trängdes folk, som hoppades att kunna tränga sig in i någon vagn på det tåg, som skulle komma 15 minuter senare. Några lärare fingrade nervöst på mobilen för att skicka ett meddelande om att de var försenade och andra tittade oroligt på klockan. Jag var privilegierad, jag hade ingen tid att passa. Nu tog jag ett tappert beslut att gå den sex kilometer långa vägen till mitt gym. Jag var inte ensam om att strunta i att trängas på tunnelbanan. Det hade regnat under natten och på den hala Hägerstensvägen uppstod känslan av att rusa fram i Midnattsloppet. Några insåg att det fanns andra alternativ. De vände hemåt och hämtade sina cyklar, som hade slitna sommardäck och saknade belysning. Märkligt nog var det ingen som krockade med trottoarens joggare eller trillade av cykeln. Mitt intryck var att bara ett mycket litet fåtal hade druckit för mycket av spetsad glögg denna mörka och dystra luciamorgon.

Når morgonen grydde kom jag fram till Liljeholmsbron och var med om att ljuset på den ståtliga julgranen på berget vid Tanto släcktes. Sedan var det inte långt kvar till mitt gym, House of Shapes, på Hornsgatan. Här var morgonrusningen över och det hördes inget slammer från apparaterna. Flickan i receptionen beklagade sig över tunnelbanestoppet och frågade hur jag hade kommit till gymmet. Hon blev imponerad nar jag berättade om min vandring i mörkret. Nu var morgonen över och hon skulle duka av efter frukosten. Hon passade på att säga att jag borde passa på ätt äta upp mig efter att ha halkat mig fram så långt.

Nu kände jag hur trött jag var. Det blev bara frukost, dusch och bastu innan jag sökte mig ner till tunnelbanan. Den röda linjen hade börjat rulla igen. På en bänk satt en ensam och mörkhyad man och fingrade på sin mobil. Plötslig kom det ljud från den. Det lät som ett hus rasade och en röst på ett för mig obegripligt språk ropade ”Mosul! Mosul!” Mannen la försiktigt mobilen på bänken och drog fram ett kors innanför jackan. Han smekte detta och grät tyst. Plötsligt dog ljudet från mobilen, ledningen hade brutits och det blev stilla längs perrongen. Ett luciatåg kom glidande nedför rulltrappan. Deltagarna såg trötta men glada ut. Några flickor var mörka och de nickade mot mannen på bänken, som nu började mumla fram en bön.

Tunnelbanan gled in utan något buller. Vagnen var nästan tom och här var det ingen som pratade i mobilen. Jag steg av i Liljeholmen och sökte mig till ICA för att handla morötter till extrapris. Här saknades köpstarka kunder och jag fick en viskande fråga om jag hade hört något från Mosul eller Aleppo. Jag skakade på huvudet och kände mig så trött att jag längtade efter något sött. Vid hyllorna för kaffebröd titta jag ned på något som jag aldrig sett förr. Det var ett mellanting mellan lussekatt, kanelbulle och fastlagssemla. De låg två och två i plastförpackningar och kallades för adventslor. Varje förpackning kostade 45 kronor.

Jag var inte ensam om att tycka detta var utomordentligt fånigt. En tjej med luciaglitter i håret suckade.
”Jag har sjungit om ljustes återkomst och lyssnat på radio. Brist på mat i Mellanöstern. Och här, frossa!” Hon log mot mig och gick med bestämde steg till hyllan med surdegslimpor. Själv tappade jag lusten för sötsaker, ställde mig i en tyst kassakö, betalade mina morötter och åkte hem.

Det var som om det stora och tysta mörkret fanns överallt i den stora ICA-hallen . Vad är det som händer i Aleppo och Mosul?

Idag är det dagen efter Lucia. Ett svagt brus från luciafirandet på ett daghem har nått mig. Lucia var en muslimsk flicka och hennes mamma var mycket stolt för att dottern hade lärt sig utantill sången om Lucia som en ljusklar hägring. Mamman menade att Luciadagen var en viktig högtid, en fredens ock ljusets fest för alla människor. Men varför så mycket trams om att en pojke skulle få vara Lucia? Varför inte låta modiga flickor få ha en dag för sig själva, en dag då de får vara vackra och också en dag när de kan bjuda motstånd mot inbördeskrig?

Denna mamma med slöja har gjort att vinterns nätter inte är så stora och stumma som i den gamla luciasången från Västkusten. Den är obegriplig för alla som inte som skolbarn lärt sig de bibliska berättelserna med ett språkbruk, som var hämtat ur Karl XII´s Bibel
”Natten går tunga fjät
kring gård och stuva
kring jord, som sol´n förlät
skuggorna ruva.
Då i vårt mörka hus
stiger med tända ljus, Sankta Lucia, Sankta Lucia,
Natten var stor och stum,
Hör hur det svingar
i tysta rum sus som av vingar . . . ”

lDenna adventstid är kuslig. Inbördeskrigen rasar i Mellanöstern och i det anrika Tvåflodslandet. Städer bombas och allt förvandlas inför våra ögon till grus. Innan jag somnar rusar gamla bilder fram bakom de slutna ögonlocken. Många av dessa kommer från de aprildagar år 1993 när jag var i London och strövade runt i kvarter, som inte hade blivit återuppbyggda sedan det andra världskriget. Här hittade jag flera ruinkyrkor och några av dessa fotograferade jag. Ortsborna i en förort berättade att det enda som fanns kvar av deras kyrka var kryptan, som hade varit ett utmärkt skyddsrum. En natt under blitzen träffades den av en bomb. Anfallet hade en natt kommit så hastigt att få personer hade hunnit rusa från sängen och ner till kryptan. Det blev bara ett par dödsoffer. Nu bodde det mest indier i området och det var ingen mening att bygga upp kyrkan. Problemet var bara att det var oklart vem som ägde kyrkoruinens tomt.

Idag tar gudstjänstens texter med oss till ett annat land, som plågats av krig. Det är profeten Jesaja, som verkade i Jerusalem för ungefär 2700 år sedan. Han fick uppleva hur assyrierna kom stormande och intog den ena delen efter den andra av Israel. De lyckades aldrig inta Jerusalem vid belägringen år 722-721 före vår tideräknings början. När dessa krigshärar äntligen drog sig tillbaka lämnade de ett landskap med söndertrampade åkrar, förstörda vingårdar och övergivna hus. Nu borde alla inse att detta var ett straff för att israeliterna vänt sig bort från sina fäders gud och anpassat sig till invasionsmaktens religion och livsstil. Folket i Jerusalem måste repa mod, de skulle traska ut till områden utanför staden och röja upp vägarna och återställa marken. Då skulle de få uppleva att Guds ord stannade kvar för alltid.

Det går att läsa Jesaja som en biologibok från ett ödelagt område i Mellanöstern. Flera av de djur som skildras är nu utdöda. Det går inte längre att höra vildåsnornas skriande från de skyddade platser, som de hade hittat i de övergivna palatsens salar, eller att lyssna till rördromshanarnas lockrop om våren. Vildåsnorna har fångats  in och blivit tamdjur. Landet har drabbats av klimatförändringarna och de forna sumpmarkerna är uttorkade. Andra djur finns kvar som tornugglor och den fruktade palestinahuggormen.

Jag har inte läst Jesaja sedan jag i ungdomen studerade till folkskollärare. Då var kristendomskunskap ett mycket viktigt ämne. Det mesta, som jag då pluggade in, har jag aldrig haft någon användning för och därför glömt bort. Att nu läsa Jesaja har nyhetens behag för mig. Det får mig att fundera över vad som kommer att hända i Syrien när inbördeskriget  äntligen tar slut. Det jag utgår ifrån är att de bördiga åkrarna kommer att vara nedtrampade, att fikonträden har huggits ner och förvandlats till bränsle i flyktinglägren och att råttor och ormar har flyttat in i ruinerna. Var finns hopp för befolkningen? Kommer kyrkklockorna någon gång mer att ringa till gudstjänster och kommer de olika riktningarna inom Islam att komma överens?

Julen 2012 fick jag ett julkort, som hade sitt ursprung i ett engelskt tryckeri. Det kom mig att tänka på de kyrkoruiner jag såg i London. Det är en bild där gammalt och nytt möts. Folk strömmar ut och in i kyrkorna och planen framför kyrkorna har förvandlats till en skridskobana. Några av åkarna har helt moderna kläder, medan en flicka är klädd som på 1930-talet. Här finns en uteservering , ett stort pariserhjul och en julgran. Det är som om krig aldrig har funnits. Det är en hälsning från ett folk, som lyckads bygga upp sitt land efter ett sex år långt krig. På detta kort ser vi kristendomens roll i samhället.

Detta julkort berättar något som profeten Jesaja inte fick uppleva. Det går att bygga upp ett land och låta en ny och annorlunda stad växa upp ur ruinerna. År 69 efter ett judiskt uppror kom den romerska armén och lyckades efter ett års strider inta Jerusalem. Templet förstördes och de heliga föremålen fördes i triumf till Rom. Profeten Jesaja anade detta när han i kapitel 9 skildrar ett folk som i mörkret och i dödsskuggans dal trevar sig fram . För dessa skall ett ljus lysa klart. Det finns hopp om en bättre framtid.

Jerusalems tempel har inte byggts upp igen. Det har blivit en symbol för något heligt och tidlöst, en plats som finns men som ändå inte finns. Det är på denna plats som judar och kristna kan mötas, här skall försoningen ske. Detta finns skildrat i en nu borttagen vers till adventspsalmen ”Bereden väg för Herran, berg sjunken djup stån opp” .

Det har diskuterats mycket varför denna vers inte finns med i 1986 års psalmbok. En anledning till detta var att israel hade utropats som stat i maj 1948. Jerusalem var då ingen öde stad. Att beskriva ett övergivet Jerusalem stämmer inte med dagens krav på att skildra vad som händer i Mellanöstern. Det var helt annorlunda när Carl Mikael Franzén år 1817 skrev psalmen . Då var Medelhavets östra kustland en del av det Ottomanska riket och få kristna brydde sig om vad som hände i Jerusalem.

”Jerusalem är öde,
dess tempel fallit ner.
Dess präster äro döde,
dess spira är ej mer.
Men Kristi rike varar
och sig alltmer förklarar.
Välsignad vare han
som kom i Herrens namn.”

Fortsätt läsa →

Idag är det nobeldagen och alla som vill, kan ta del av festligheterna genom att titta på TV. Själv vet jag inte hur jag kommer att göra. Jag är inte intresserad av eleganta aftontoaletter eller vem som prata med vem på den påkostade festen i Stadshuset. Kanske var det bättre när det första priset delades ut på Grand hotell i Stockholm år 1901. Då var det inte tal om att ge kvinnor detta förnämliga pris eller låta dem få vara med på festen. De hade inte rösträtt och de gifta kvinnorna var inte myndiga. Då var det en herrklubb, som träffades under kung Oscar II´s ledning. Det maskulina monopolet bröts år 1903 när Marie Curie fick nobelpriset i kemi.

Igår sken en blek decembersol och jag bytte ut gymet mot en långpromenad  längs Årstavikens södra strand. Jag hade en biavsikt med detta. Nu ville jag se hur området har förändrats seden den blivande fredspristagaren Klas Pontus Arnoldsson bodde här på 1880-talet. Det enda han skulle ha känt igen var en gammaldags järnvägssemafor, som är uppsatt som ett konstverk mellan höghusen. Klas Pontus Arnoldsson var järnvägstjänsteman och arbetade samtidigt som journalist. Under sina år i Liljeholmen var han riksdagsman för De Frisinnade.

Klas Pontus Arnoldsson var ovanlig som politiker. Hans stora intresse var den spirande fredsrörelsen och han var år 1883 med om att bilda Svenska Freds – och Skiljedomsföreningen. Till sitt eget förtret blev han inte långlivad i styrelsen. Detta berodde på hans svårigheter att samarbeta och lätthet att brusa upp.

Det var inte på grund av sitt engagemang för nedrustning och fredsfrågor som Klas Pontus Arnoldsson valdes in i Riksdagen. När detta gjordes var han stationsinspektor vid järnvägsstationen i Tumba och en livlig debattör i flera tidningar. Han kämpade för rösträtt åt alla, för att de gifta kvinnorna skulle förklaras för myndiga och för studiebidrag till de fattigas barn. Alla begåvade barn, oavsett kön och föräldrarnas ställning i samhället, måste få möjlighet att avlägga studentexamen.

Det kunde vara besvärligt för en riksdagsman att ha det ansvarsfulla arbetet att ansvara för järnvägstransporterna av de nytryckta sedlarna från pappersbruket i Tumba till landets alla banker och att samtidigt vara aktiv politiker. Klas Pontus Arnoldsson begärde att bli tjänstledig från sin tjänst inom Statens Järnvägar. Efterträdaren fick överta hans tjänstebostad och själv hittade han en billig bostad i Årstadal i Liljeholmen. Han bodde nästan granne med järnvägens stora maskinhall och kunde höra dundret från tågen nästan dygnet runt.

Årstadal var de fattigas stadsdel och kännetecknades av vägglöss och alkoholism. Själv var Klas Pontus Arnoldsson nykterist och vegetarian. Han blev en livlig debattör i riksdagen och gled under sina fem år i andra kammaren över från De Frisinnade till socialisterna. Något omval till riksdagen kunde det inte bli tal om. Han hade genom att flytta från Tumba och bosätta sig i en annan valkrets inte blivit valbar i Tumba. I Liljeholmen ville inget parti släppa in honom i sina led. Han ansågs som farlig, eftersom han önskade att det skulle bli en upplösning på fredlig väg av unionen med Norge. Dessutom var han ingen vän av det pompösa firandet av slaget vid Lützen och den dag när Karl XII sköts ihjäl i Norge. En annan av Klas Pontus Arnoldssons obekväma åsikter var att vårt land borde bli republik. Det var för dyrt med kunglig ståt och prakt. Apanaget till kungafamiljen borde gå till bland annat upprustning av läroverken.

Efter tiden som riksdagsman försörjde sig Klas Pontus Arnoldsson som journalist, författare och föredragshållare. Hans kärnfråga var en fredlig upplösning av unionen med Norge. Han åkte runt i Norrland och pratade om upplösningen av unionen med Norge , han reste in i Norge och han fick också kontakt med danska fredsaktivister. Detta slet på hans krafter och han var ofta sjuk. Ekonomin blev urusel och hans hustru och fem barn for  illa. Den ende sonen utvandrade till USA och bosatte sig i Salt Lake City. Dråpslaget i form av hustruns död kom ungefär samtidigt som den fredliga upplösningen år 1905 av unionen med Norge. Den svenska högern rasade i pressen mot detta beslut. Flera av dessa män skyllde förlusten av Norge på Klas Pontus Arnoldsson.

Året därpå fick Klas Pontus Arnoldsson tillsammans med danskan dansken Fredrik Bajer Nobels fredspris. Ledande svenska politiker skrev till den norska nobelkommittén och försökte överklaga beslutet. Svaret blev att det var ett svensk förslag, som var mycket uppskattat i Norge.

Klas Pontus Arnoldsson var mycket trött den dag han tog emot priset. Vid middagen skålade han för det självständiga Norge, vilket fick de svenska journalisterna att skriva ursinniga artiklar om honom i de ledande konservativa tidningarna.

Nu äntligen kunde Klas Pontus Arnoldsson känna att han var ekonomiskt oberoende. Hans hälsa var vacklande men trots detta fortsatte han att skriva om den ödesdigra upprustning, som pågick i Tyskland. Då och då fick han stöd av en ung kvinna, som han sedan gifte om sig med. De skaffade sig en lägenhet på Västmannagatan i Stockholm. Ibland orkade inte Klas Pontus Arnoldsson med att ständigt umgås med sin unga hustru. Då tog han sin tillflyktsort till ett rum på vinden i stationshuset i Tumba.

Klas Pontus Arnoldsson avled i sitt hem på Västmannagatan i januari år 1916. Han hade önskat en begravning i stillhet. Så blev det inte. Efter jordfästningen i Klara kyrka fördes kistan i procession till Norra kyrkogården. Det kom folk strömmande för att ta farväl av sin nobelpristagare. Förkämpar för arbetarrörelsen var där med en röd fanborg men svarta sorgflor. Griftetalet hölls av borgmästare Carl Lindhagen och flera aktiva politiker talade vid graven. Det ovanliga var att en kvinna gick fram och pratade om hur mycket den nu avlidne nobelpristagaren hade betytt för den pågående kampen för kvinnlig rösträtt.

Det vanliga var att de stora tidningarna bevakade jordfästningarna på Norra kyrkogården. Detta skedde inte när det gällde Klas Pontus Arnoldsson. Han skulle tigas ihjäl. Det var två tidningar, som fanns på plats. Den ena var Göteborgs Handels- och sjöfartstidning, som ville hylla den pojke, som från att i de tidiga tonåren ha blivit faderlös och sedan kämpat sig fram till ett nobelpris. Denna tidning talade också om att Klas Pontus Arnoldsson hade vuxit upp i Göteborg och skrivit många artiklar för tidningen. Den andra tidningen var Dagens Nyheter, som också skickade en fotograf till kyrkogården. Utan dessa utförliga reportage hade vi idag aldrig fått veta att Klas Pontus Arnoldsson hade gift om sig och hade fyra döttrar i det första äktenskapet. Det var fem sörjande kvinnor som alla gick efter kistan. Detta uppfattades som mycket gripande.

Jag har ett vagt minne av Klas Pontus Arnoldsson. Fram till mitten av 1930-talet var det vanligt att äldre män och kvinnor skrev julböcker till ungdomarna. Ibland fick jag en sådan bok i julklapp. Jag läste dessa tråkiga böcker i brist på annan litteratur. Vad visste en äldre man om hur det var för en tonårstjej att vara hopplöst förälskad i en pojke, som aldrig tittade på henne? Hon var inte tillräckligt snygg. Ett sommarlov i de tidiga tonåren fick jag  överta en låda med slitna böcker, som hade tillhört en av mina ogifta lärarinnefastrar. Här låg det slitna häftet ”Betlehems stjärna” författat år 1915 av Klas Pontus Arnoldsson. Sommaren var trist och jag saknade kamrater. Det andra världskriget pågick. Jag läste det slitna häftet och lärde mig på så sätt något om det första världskriget, om unionsupplösningen och om Viktor Rydbergs psalmdiktning.

För Klas Pontus Arnoldsson var Betlehems stjärna en symbol för freden. Jag tänkte på detta när jag igår var i kyrkan i Gröndal och såg den vackra stjärnan, som hänger ner från taket över den tända julgranen. Nu behöver världen få uppleva fred. Jag hoppas att de kristna i Mellanöstern under julhelgen kan få uppleva att en skimrande stjärna lyser över dem.

”Gläns över sjö och strand stjärna från fjärran
Du som i Österland tändes av Herran.
Stjärnan från Betlehem leder ej bort men hem.
Barnen och herdarna följa dig gärna
strålande stjärna, strålande stjärna.”

Psalm 134 i 1986 års psalmbok

Jag har i dagarna fått Hägerstens församlings julprogram, vars framsida pryds med en bild på den heliga familjen i Betlehem. Allt är vackert och stämningsfullt på ett sätt, som säkert inte överensstämde med den bistra verkligheten för tvåtusen år sedan. Resan till Betlehem i vintertid måste ha varit mycket ansträngande för jungfru Maria. Jag kan riktigt känna hur kalla vindar blåste från nordost och hur tunga de sista timmarna av graviditeten var. Så kom förlossningen i ett stall och det lilla barnet fick sin första viloplats i en krubba. Bibelns historia är gripande och det har varit lätt för konstnärer att skapa något vackert och stämningsfullt kring detta.

När jag växte upp i Göteborg fanns det inga julkrubbor i kyrkorna och bara ett fåtal församlingshem vågade sig på att pryda samlingssalen med julkrubba, som någon förmögen församlingsbo köpt på en utlandsresa och sedan skänkt till församlingen. En julkrubba var ett katolskt påhitt, som borde förbjudas i alla kyrkor. Det var en annan sak med församlingshemmen. Dit brukade de fattigas barn komma för att ibland få ett glas saft och en skiva vetebröd. Då kunde diakonissan berätta bibliska historier och en julkrubba var ett bra pedagogiskt hjälpmedel.

Det var roligt med julen i Annedals församlingshem. Vi var ganska många prästbarn i församlingen och jag var den enda som var road av det sociala livet i i församlingen. I samband med Lucia fick jag hjälpa diakonissan syster Magnhild att sätta upp julkrubban i samlingssalen. Det roligaste var att vi gjorde palmer genom att skära rödbetor mitt itu och placera dem på en tallrik med vatten. Då började det komma upp rödbetsblast som påminde om palmblad. När julen var över fick jag äta upp rödbetorna. Det rann röd saft, med detta gjorde ingenting. Äntligen grönsaker efter tråkig rullsylta och smaklös julkorv!

Hemma hade vi en intetsägande julkrubba, som pappa hade snickrat själv. Jag hade kamrater, vars pappor tyckte att julkrubban var det bästa på hela julen. De plockade fram en krubba med alla dess människor och djur, en kyrka och ett elektriskt tåg. Dessa krubbor fyllde upp nästan ett helt rum och det var julens höjdpunkt att få komma dit och försiktigt få köra tåget från kyrkan till stallet och sedan till kyrkans baksida. Där fanns en liten uppsättning av utdöda djur, son också ville vara med och hylla den nyfödde Frälsaren.
Julkrubbor , som numera finns uppställda i våra kyrkor lockar inte till sig lek på samma sätt som de största i min barndom. Då låg det något evigt och andligt över leken. Jesus fanns med när dinosaurierna dog ut och han fanns med i ett litet stationshus på den svenska landsbygden. Jag har en gång som vuxen varit med om något liknande.

Det var december 1994 och jag hade hand om barnbarnet Lilla Grabben, som då var tre år. Han fick bara vara på dagis ett par dagar i veckan, eftersom han på våren hade fått en lillebror. Ibland när den barnledige pappan eller mamman hade mycket att göra var Lilla Grabben hos oss. Jag tyckte det hörde julen till att vi skulle titta på någon julkrubba och jag valde den i Skärholmens kyrka. Min make David följde med som sällskap.

På tunnelbanan berättade jag vad vi skulle se och Lilla Grabben tyckte detta lät spännande. Vi tassade tysta in i kyrksalen och Lilla Grabben insåg att detta var ingen vanlig lokal. Vi gick fram till krubban och Lilla Grabben insåg snabbt vem som var vem. Han sträckte fram sin hand och flyttade undan Jungfru Maria från krubban till fåren. Längst bak stod Josef och nu ställde Lilla grabben honom bredvid krubban.

”Josef är pappaledig och Maria har hand om fåren. Förstår du inte det?”

Då kom kyrkvaktmästaren mullrande och sa att kyrkan inte var en lekstuga och att klåfingriga ungar skulle hålla tassarna borta från den Heliga Familjen. Lilla Grabben blev rädd och rusade ut och David följde efter. Nu måste jag under kyrkvaktmästarens stränga uppsyn ställa allt i ordning och ställa fåren i en snygg rad. Efter detta släpptes jag ut ur kyrkan och försökte förgäves spana in Lilla Grabben och David. Då hörde jag en ilsken stämma skrika om förskräckliga busungar, som inte gjorde något annat än ställde till ofog för hederligt folk.

Lilla Grabben var mycket teknikintresserad och hade ögonen med sig. På torget hade han spanat in en barnkarusell och upptäckt att startnyckeln satt kvar i manövreringsbordet. Snabbt slank han ur morfars hand och smet under avspärrningsrepet, startade karusellen och slängde sig upp på en sakta rullande bil. David rusade efter, hoppade över repet och kastade sig över karusellens häst och satte sig tillrätta på den. Lilla Grabben jublade högt. Då kom den skrikande karusellägaren rusade, morfar och Lilla Grabben smet ner i tunnelbanan och där hittade jag dem. Tunnelbanebiljetter låg i min ficka och busgrabbarna hade krupit under spärren. Det hade varit en toppendag och detta måste när vi kom hem firas med pizza. Julmat var ingenting som Lilla Grabben gillade.

Vid köksbordet gled samtalet in på den barnledige Josef. Han borde enligt Lilla Grabben vara som björnen Baloo i Djungelboken och lära barnet i krubban att boxas och plocka bananer. Jag insåg det omöjliga att förklara för Lilla Grabben vad som sedan hände med Jesus och vad han har betytt för mänskligheten.

Det har hänt mycket sedan december 1994. Lilla Grabben är vuxen och David har gått bort. Djungelboken är inte längre barnens favorit och treåringarna surfar runt på nätet på jakt efter äventyr. Kyrkornas julkrubbor finns kvar och jag har en känsla av att de blir fler och vackrare för vart år som går. De vill berätta om en svunnen tid då det varken fanns elektriska tåg eller kunskap om dinosaurier. Julkrubbans skall vara ett konstverk och ett komplement till altartavlan.

Jag har sett många julkrubbor sedan 1994. Den vackraste jag sett finns i den lilla staden Nemi i Italien. Nemi ligger uppe i Albanobergen i ett område, som påminner om Söderåsen i Skåne. Under medeltiden flydde påvarna hit upp för att undvika att bli bitna av Roms malariamyggor och har fanns då ett stort kloster. På jularna användes delar av klostrets huvudingång som uppställningsplats för en stor och vacker julkrubba. Det finns tjocka glasrutor framför krubban för att förhindra stölder av de vackra figurerna.

Förra julen stod jag framför denna krubba och trängdes med bland annat tyska turister i min egen ålder. För några var detta ett återupplivande av barndomens jular innan nazismen placerade sina fanor på alla ställen de kunde hitta. Dit hörde också kyrkornas julkrubbor. Krubban i Nemi skildrade en italiensk by kring sekelskiftet 1900. Herdarna drev sina får och getter genom bygatan, värdshuset var öppet och här satt folk och njöt av god mat. Tjänsteflickor ilade fram och tillbaka för att fylla på vinglasen. På en plats en bit från kroglivet fanns ett litet stall och hit hade Josef och Maria kommit för att låta skattskriva sig. Det var här som Jesus föddes och lades i en krubba.

Nu sitter jag och funderar på var en modern julkrubbetillverkare skulle låta Jesus födas. Det borde bli på ett bibliotek med god tillgång till datorer. Hit skall Josef och Maria komma för att slå sig ner vid en dator och skriva in all information om sina inkomster på Skatteverkets hemsida. Då händer det plötsligt. Förlossningen går snabbt och Maria lägger det nyfödda barnet på hyllan för återlämnade böcker. En bibliotekarie lämnar utlåningsdisken och ger Maria en hjälpande hand. Några sjungande ungdomar kommer instormande från en repetition med kyrkans gospelkör. De börjar sjunga så det ekar i biblioteket. Besökarna slutar att diskutera Camilla Läckbergs sista deckare och undrar vad som har hänt. Ingen uppfattar det stora i denna unika händelse.

En julkrubba betyder mycket och dess budskap hör både till vår historia och vår nutid.

Idag är det den andra söndagen i Advent. Jag har varit i Gröndalskyrkan och tagit till mig Elisabeth Nordlanders tänkvärda predikan. På vägen till tunnelbanan i Liljeholmen fick jag sällskap med denna präst och vi hade ett givande samtal om hur svårt det kan vara att forma om Nya Testamentets bildspråk med vingårdar, närheten till öknen och fisket i Gennesarets sjö till snabbköp och tunnelbana. Tack. Elisabeth, för detta givande samtal!

I vår nuvarande psalmbok går det att hitta spår av livet i ett ökenlandskap. Många av oss förknippar psalm 108 ”Gå, Sion, din konung att möta” med ett missionshus på den svenska landsbygden. Här blev denna sång med musik hämtad från Förenta Staterna ett uppskattat inslag på mötena och den fanns i början av 1900-talet med i den sångbok, som var gemensam för söndagsskolorna. Det märkliga är att psalmen skrevs i slutet av 1800-talet i Algeriet av den svenska missionären Erik Nyström.

Erik Nyström tillhörde Svenska Missionsförbundet och hade i slutet av 1870-talet studerat teologi i Uppsala och specialiserade sig på orientaliska språk. På så sätt kom han i kontakt med arabiskan, vilket var ovanligt i vårt land på den tiden. År 1878 reste Erik Nyström som missionär till Syrien, som då tillhörde Kalifatet. Han kom till ett land med en befolkning, som krävde självständighet. Här fanns många olika kristna kyrkor och missionärer hade kommit strömmande från hela den kristna världen. Islams makt borde brytas. Jag gissar att det var här Erik Nyström kom i kontakt med den andliga sångtraditionen från USA och började fundera över att skrivna egna texter till dessa medryckande melodier.

Efter ett par år i Syrien beslöt sig Erik Nyström att resa till Algeriet och att där sprida sin tolkning av kristendomen, som var mycket olik den katolska lärans. Han kom till ett land där den arabiska befolkningen bevakades hårt av den franska Främlingslegionen och den bästa åkerbruksjorden ägdes av franska bönder. Algeriet var en fransk koloni och alla var franska medborgare. Det var endast de franska bönderna och tjänstemännen som hade rösträtt och deras barn kunde gå i de franska klosterskolorna. Det fanns ingen ordnad skolundervisning för de andra och bara ett litet fåtal kunde läsa texter på arabiska.

Erik Nyström kom till ett splittrat land. I städerna vid kusterna och i bergsdalarna bodde araber och här gled kvinnorna runt i vita slöjor. I bergtrakterna bodde berberna, som var Algeriets ursprungsbefolkning. De hade tidigare använt jorden som betesmarker, men när araberna kom stormande blev de bortmotade till bergen. De hade tvingats bli muslimer, men lyckats få behålla sitt eget språk och sina egna traditioner. Här hade kvinnorna en friare ställning och de var inte beslöjade. Det tredje gruppen var tuaregerna, som var ett nomadfolk. De talade arabiska och som regel var männen läskunniga på arabiska. Männen var långa och ståtliga och de var klädda i blå nästan heltäckande slöjor. I deras hembyar vid oaserna skötte kvinnorna djuren och plockade dadlar. Varje man hade minst fyra hustrur och de var hårt hållna. Männen ansvarade för karavanerna rakt genom öknen och kunde bli förmögna på denna handel. De var skickliga ryttare och hårdföra i strider. Främlingslegionärerna valde att diskret hålla sig i bakgrunden när tuaregerna kom ridande till de stora religiösa festerna. Att ta sina hustrur med sig var det inte tal om.

Bland det första Erik Nyström gjorde var att översätta Nya Testamentet till arabiska. Koranen var då en helig skrift, som bara ett fåtal utvalda och främst tuareger hade tillgång till. Nu kom det ut en bok, som var tillgänglig för alla. Det vanliga var att missionärerna startade sin verksamhet genom att lära ut den svåra konsten att läsa och skriva. Jag utgår ifrån att Erik Nyström startade skolor både för barn och vuxna och också försökte sig på lärarutbildning. Vi vet inte var i Algeriet han var verksam och på vilka platser han lät bygga små kristna samlingslokaler. Troligtvis kunde han berbiska, ett språk som då saknade ett skriftspråk.

Algeriet är idag Afrikas största land och det sträcker sig långt in i öknen Sahara. I södra Algeriet är det inte ovanligt med hägringar. De brukar glänsa i vitt. Det kan vara städer, salar med pallar av kristall eller segelfartyg. Den som kommer rakt in i en hägring gör klokast i att stanna upp och vänta tills hägringen svävar bort. Vid en hägring kan då vara lätt att förirra sig ut i sanddynerna på jakt efter det man sett. Allt detta har Erik Nyström skildrat i sin psalm. Jesus skall komma från skimrande höjder där han har lämnat sin tron av kristall. Plötsligt står han mitt ibland oss för att sedan som i en dröm förvandlas till ett litet barn i en krubba. Jag vill tro att han översatte psalmen både till arabiska och berbiska och sjöng den tillsammans med de olika församlingarna.

Livet för de arabiska lantarbetarna kunde vara mycket tungt. Det fanns ungefär en halv miljon fransmän och dessa var landets överklass. Jordägarna odlade säd och grönsaker för eget bruk. De stora inkomsterna kom från vingårdarna. Här fanns allt det som skildras i det Nya Testamentet. Det var lätt för de arabiska lantarbetarna att känna igen sig när Jesus sa att han var vinstocken och lärjungarna grenarna. Arbetet var tungt och det är inte säkert att den franske husbonden gav sina underställda tillräckligt mycket mat. Hur många som dog i unga år på en fransk vingård får vi aldrig veta och inte heller hur hög barnadödligheten var.

Det finns många tolkningar av Koranen och en vanlig uppfattning har varit att kvinnan inte har någon själ och att hon efter döden inte får komma in i männens paradis. Här kom Erik Nyström med ett nytt budskap. Alla var lika och de, som tog till sig kristendomen, hade efter döden möjlighet att komma till de saligas boningar. Efter ett dödsfall vilade alltid sorgen tung i familjen. Att bli så lamslagen av sorg att man inte orkade arbeta i vingårdarna var farligt. De franska ägarna kunde kalla på Främlingslegionen, som gick brutalt fram. Då gällde det att inte tappa modet. Jesus kom med en annan sorts makt. I hans rike behövde ingen vara rädd. Nu gällde det att trots sorgen vara glad. Jesus fanns som en osynlig gestalt i vinrankorna.

Erik Nyström verkade som missionär i Algeriet i tjugo år. Han avled mitt i detta arbete år 1907. Det var ingen som fortsatte detta missionsarbete. Kanske berodde detta på att Algeriet höll på ett farligt land där de olika folkgrupperna bråkade med varandra och där tuaregerna spred skräck på karavanvägarna. Drygt var tredje invånare i Algeriet tillhörde berberna och de krävde att få samma ställning som araberna. Så snart det blev bråk dök Främlingslegionen upp och soldaterna kunde skjuta rakt in i folksamlingar.

Det har hänt mycket i Algeriet sedan Erik Nyströms dagar. Efter det andra världskriget blossade ett blodigt inbördeskrig ut. Fransmännen och Främlingslegionen måste bort från  det land de  ockuperat. . År 1962 blev landet självständigt och arabiskan blev vid sidan av franskan det officiella språket.

I mitten på 1960-talet bodde jag tillsammans med min familj i södra Tunisien. Sensommaren 1966 flyttade vi tillbaka till Sverige och hemresan gick i bil genom Algeriet. Vi kom till ett land där ungdomarna hade framtidstro. Landet skulle bli rikt på grund av att det fanns olja under ökensanden i södra Algeriet. Vi for längs en ny väg genom ett område, som tidigare varit ett vindistrikt Nu var vinträden förvildade och i husen bodde lantbruksarbetare, som försökte sig på att odla vete och potatis på markerna. Kyrkornas torn monterades ner och här skulle bli bilhallar eller bensinstationer. Plötsligt gick vågen över i en kreatursstig och vi for vilse och kom upp i bergen till en berberby. Det blev stor uppståndelse eftersom barnen aldrig hade sett en bil tidigare. Här fanns ett litet torg och där låg ett litet missionshus, som påminde om Sverige. Utanför satt en nästan blind  man och sålde coca-cola, färska fikon och torkade dadlar. En ung  och fransktalande grabb på moped kom ut ur kyrkan och erbjöd sig att köra före vår bil ner till huvudvägen. Han fick en slant för detta. Innan vi skiljdes åt berättade han om berbernas svåra ställning och att ingen ville anställa dem. Han hade haft tur som fått gå i skola. Kunde vi ordna ett arbete åt honom i Frankrike? Vår bil var registrerad i Frankrike.

På den nya vägen mot gränsen till Marocko kom vi till en kyrka, som byggts om till ett hus för lantarbetarnas får och getter. Alla stenar på kyrkogården var upprivna och här hade man planterat ett par träd och växter, som kunde betas. I ett hörn fanns ett skjul för en arbetarfamilj och i en gammal fransk barnsäng låg ett nästan nyfött barn. Det vilade något bibliskt över denna plats, något som påminde om en julkrubba i kyrkan

Idag under högmässan satt jag inte långt ifrån julkrubban. Minnena från bilresan rakt igenom Algeriet strömmade genom mitt medvetande. Erik Nyström gjorde allt för att dela med sig av kristendomens glädjebudskap till ett folk, som upplevde rädsla. Han ville att alla skulle som i en hägring få uppleva att Jesus kom ner på jorden som i vers 2 av psalm 108.

”Han kommer från eviga fröjder
han lämnar sin tron av kristall
sin ära i ljusets palatser
och lägges på strå i ett stall.
Var glad, var glad i din Herre och Gud!”
Bilden har jag hittat i Hägerstens församlings julprogram

Det är spännande att läsa Claës Lundins bok ” Nya Stockholm” , vars första upplaga kom ut år 1890. Jag har ett nytryck från år 1969 och boken kostade då 42 kronor. När boken kom ut kunde många äldre berätta att deras föräldrar hade upplevt när elektriciteten kom till Stockholm. En glödlampa var lyx. Året efter studentupploppen kändes boken rykande aktuell. Idag är det ingen som har personliga minnen av hur det var att leva utan elektricitet i fattigkvarteren på Södermalm och i Årstadal. Boken är ett underhållande dokument om det dagliga livet i Stockholm för 130 år sedan. Den är en guldgruva när det gäller vår huvudstads historia.

Boken skrevs i en tid när de äldre hade minnen från skråtiden och hur de olika mästarna strax före jul sålde speciella föremål. Det var utsökta hantverksprodukter, som bara överklassen hade råd att köpa. Julmarknaderna startade alltid den 20 december och innan dess skulle alla, som ville sälja något på stadens torg betala 6 kronor. Det hade tidigare varit en magisk dag när hantverkare kom släpande med bräder och byggde små mysiga affärer på Stortorget och utanför Riddarhuset. För att locka fler kunder till stånden brukade gesällerna få hänga upp oljelampor i ståndens tak. När Claës Lundin skrev sin bok hade hantverkarna gått ur tiden och olika industrier tillverkade enkla bruksföremål utan konstnärliga ambitioner. På senhösten kom fattigt folk till fabriksportarna och köpte de föremål, som inte var perfekta. När den 20 december kom spikade de på Stortorget ihop små bås av smutsiga brädlappar och här försökte det enkla folket sälja det de köpt utanför fabrikerna. Ibland hängde de upp begagnade vinterkläder, som de hoppades att någon skulle vara intresserad av . Det kom många barn för att kanske köpa en julklapp till mamma och pappa. I bästa fall gick verksamheten med vinst. För några blev det katastrof och ingen var intresserad av att köpa detta skräp. Några förnäma damer kämpade sig uppför backen förbi Slottet och handlade på Stortorget. De ansåg att de gjorde en god gärning.

Julhandeln år 1888 var annorlunda på mer än ett sätt. Stockholm hade fått sitt första elektricitetsverk och det låg bakom Finska kyrkan. Härifrån hade elledningar dragits och de allra flesta av affärerna vid Västerlånggatan tände det elektriska ljuset i sina skyltfönster den 20 december. Det var samma sak på flera andra gator. Många fastighetsägare hade byggt små elektricitetsverk och de som bodde i dessa hus kunde glädja sig åt bra och inte osande belysning. När den 20 december kom tändes lämporna i mängder av skyltfönster. Folk kom strömmande för att titta på allt som fanns att köpa. För att det inte skulle bli kaos på gångbanorna hade poliser kallats ut för att mana på de gående. Ingen fick stå och titta in i något skyltfönster. Det var som om stockholmarna skred fram i en långsam parad längs de olika affärsgatorna.

Den stora affärsstråket var Drottninggatan och här fick poliserna mycket att göra när det gällde att mana på äldre och välbärgade damer. De fick inte stå och längtansfullt glo in Labatts strålande skyltfönster. Här såldes eleganta fruntimmersvaror, vilket var smycken tillverkade utomlands. Labatt var då en affärskedja med rötter i Canada. I denna affär kunde man köpa eleganta svarta sorgsmycken. De var tillverkade av stenkol och svarvade och polerade så att de såg ut som pärlor. Idag är dessa hundraåriga smycket eftersökta antikviteter. Företaget Labatts verksamhet har ändrats. Det har blivit ett stort steg från konstnärliga svarta smycken till öl. Affären i Stockholm är för längesedan nedlagd.

Det fanns många affärer, som sålde både böcker och färgglada kort. En bra julklapp till de unga fröknarna var Emilie Flygare-Carléns nyutkomna bok ”Romanhjältinnan” och om far i huset längtade bort från vintermörkret borde han ha glädje av Verner von Heidenstams debutbok ”Vallfart och vandringsår.” För barnen fanns det mycket mer att välja på än andra jular. Fredrika Bremerförbundet hade satsat stort på att få unga kvinnliga författare att skriva barnböcker, som också kunde vara illustrerade med teckningar. Det fanns leksaker av olika slag och de allra modernaste var sådana som släppte ifrån sig näst intill öronbedövande oljud.

Det var inte alla som hade tid att ge sig ut och titta på julklappar. Hemsömmerskorna hade otroligt mycket att göra. Kvinnor och barn skulle ha på sig något nytt på julafton. Det dova dunkandet av symaskinstrampade fötter genljöd i många fastigheter, folk kom strömmande för att prova kläder och få en ändring gjord i sista stund. När äntligen kyrkklockorna ringde till julbön kunde hemsömmerskorna pusta ut. Nu var de alltför trötta för att orka gå till kyrkan.

Claës Lundin strövade runt i Stockholms utkanter på julafton. Han gick från det upplysta Stureplan och förbi Hedvig Eleonora och kom ut på det mörka Ladugårdslandet. Här fanns ingen julhandel och ingen elektrisk belysning. Hantverkarnas och det enkla folkets trähus hade börjat rivas. Här skulle det byggas en ny stadsdel med stenhus, vattenledning och elektriskt ljus, en stadsdel utan armodets stank. Många hantverkare var förtvivlade. Vart skulle de ta vägen? Vem behövde numera eleganta hattar eller barkade segel?

Läsningen om julhandeln år 1888 har gjort mig fundersam. I år har julhandeln smygstartat i mitten av november och nu pågår den för fullt. Skolbarn ser allt som glittrar och börjar tjata om dyra julklappar. Mamma och pappa får räkningar, som måste betalas och dessutom handla den mat, som hör julen till. På ett sätt var det bättre år 1888. Kraven på julklappar kom mycket senare och höjdpunkten på julmaten var den vita gröten med kanel och smörklick.

I Claës Lundins bok finns en bild på julhandeln på Stortorget. Nu ville jag uppleva hur denna julhandel ser ut idag. Jag for dit i regnet och strövade runt bland stånden. Bara några vilsna turister handlade julklappar till de därhemma. Vid ståndet för alkoholfri glögg fick jag trängas med ett par skolklasser. Det var idrottsdag och då hade flera gymnastiklärare lagt in en stadsorientering med vätskekontroll på Stortorget. Ointresserade tonåringar strövade sedan runt bland stånden och brydde sig varken om vitlökskryddad renkorv eller pälsfodrade vantar. Här fanns inga nya och häftiga datorspel eller läckert smink. Några köpte godis men ingen brydde sig om sockervadden. Detta uppskattades av lärarna, som glatt påpekade att socker kunde ge upphov till både övervikt och hål i tänderna.

Den enda skyltfönster, som lockade till sig nyfikna blickar, hittade jag på Västerlånggatan. Dragplåstret var eleganta damunderkläder i stora storlekar. Denna affär har anor sedan år 1867 och flyttade till Västerlånggatan lagom till julhandelns och elektricitetens år 1888. Den förste ägaren var Gustaf Mellbin. Några rundlagda flickor hade smitit ner från Stortorget och fnissade förtjust över alla läckerheterna. Det finns ju grabbar, som inte gillar flickor som ser ut som vita sparrisstjälkar eller okokt spagetti.

Julen 1888 var det ingen som fnissade utanför Gustaf Mellbins affär. Hit kom hemsömmerskorna ilande för att köpa sytråd och de fick trängas bland överklassens frusna män. Här såldes herrunderkläder i långfibrig bomull från Egypten. Långkalsonger har alltid framstått som ett löjligt plagg och var ingenting man gav bort i julklapp. Ett dyrt underställ kunde hålla i minst tio år. Senare har jag fått veta att det fanns en motsvarande affär i Göteborg. Dit fick naturligtvis inte anständiga flickor gå. Man kunde ju få huvudet fullt av oanständiga tankar om man såg ett par långkalsonger.

Jag träffade för 62 år sedan i fiket på Göteborgs studentkår min make David. Då blåste det kallt från nordväst. David åkte motorcykel och berättade för mig att det kunde vara kallt på vintern. Då behövdes rejäla doningar som Lahmans underkläder. Modellerna hade gamla anor. Jag kände mig otroligt dum, eftersom i mitt hem diskuterades aldrig underkläder. Då fick jag veta att Lahman var varumärket för världens bästa bomull och att den var långfibrig och kom från Egypten. David hade just köpt ett underställ i detta material. Det var så dyrt att han knappt hade råd att äta middag.

Visst går det att ge bort långkalsonger i julklapp. Men då skall de vara av ett känt varumärke och passa för utförsåkning. Det har hänt mycket sedan det fattiga Stockholm sålde begagnade vinterkläder på Stortorget.

Davids långkalsonger är för längesedan utslitna, men tröjan har jag kvar.

Igår var det första söndagen i Advent och jag var med om en fin gudstjänst i Mälarhöjdens kyrka. Nu går vi in i ett nytt kyrkoår. Advent skall vara en tid för glädje och det bör stå vita blommor på altaren och prästens skrud skall blänka i vitt med inslag av några trådar av guld och silver. Det skall vara feststämning i kyrkan. Så var det inte när jag växte upp. Adventstiden var då en tid för botgöring och fasta. Om det förekom skrudar, skulle dessa ha en dyster mörk syrenlila nyans. Något prål fick inte förekomma.

Det har alltid varit speciellt med adventstiden. Vi har idag svårt att föreställa oss hur det för tvåhundra år sedan var att leva på den svenska landsbygden. Skörden var bärgad och i kökstaken hos storbönderna fanns hårda brödkakor upphängda på stänger. I jordkällarna förvarades rotfrukter och i råttsäkra kopparlådor kunde det ligga torkade äpplen och plommon. Husmödrarna vakade över sina matförråd. Ingen visste hur lång och kall vintern kunde bli. Det var bäst att vara sparsam. Här fick kvinnorna hjälp av kyrkan, som påbjöd fasta och botgöring. Livet kunde under dessa veckor före jul vara ganska trist och nu grep kyrkan in och skänkte glädje med glada psalmer och beskedet att det var Advent. Nu under denna mörka tid skulle trots botgöring och fasta världens frälsare födas.

Livet hade då en skuggsida. Ryssland hade några år tidigare anfallit vårt land och den finsk-svenska hären hade besegrats i Oravais den 14 september 1808. I freden tvingades vårt land att lämna ifrån sig Finland till Ryssland. De allra flesta svenskar i Finland valde att stanna kvar och det var bara ett fåtal, som föredrog att flytta till Sverige. En av dessa var skalden och prästen Carl Mikael Franzén. För dagens svenskar är han mest känd för psalmen ”Bereden väg för Herran”, som har nummer 103 i vår nuvarande psalmbok.

Jag har ofta funderat över varför Carl Mikael Franzén valde att flytta trots att alla hans släktingar och goda vänner stannade kvar i Finland. Svaret har jag hittat i hans familjehistoria. Hans far var handlare i Uleåborg i norra Finland och det framgångsrika företaget hade gått i arv i några generationer. Släkten hade tidigare framgångsrikt sysslat med gränshandel mellan Finland och Ryssland och bodde då nordväst om sjön Ladoga. Efter slaget i Poltava år 1709 och det efterföljande fredsslutet i Nystad år 1721 tvingades Sverige att avstå stora landområden runt sjön Ladoga och släkten Franzén blev plötsligt ryska medborgare. Då valde de att flytta till Uleåborg och där fortsätta med sin affärsverksamhet.

Det ansågs som självklart att sonen Carl Mikael (född år 1772) skulle gå i släktens fotspår och bli affärsman. Redan i de tidiga tonåren hade sonen bestämt sig. Han skulle studera vid akademien i Åbo och om möjligt bli skald. Hans favoritlitteratur var de franska författarna och den svenska skalden Anna Maria Lenngren. Under ungdomsåren skrev han flera dikter, som trycktes i olika tidningar i Stockholm och Åbo.

Carl Mikael Franzén lyckades bra i det akademiska livet. Han blev professor i lärdomshistoria vid universitetet i Åbo. Då insåg han den stora roll kristendomen spelat för kulturens utveckling i Europa och år 1804 lät han prästviga sig. Kanske kände han sig osäker på vilken ställning ett protestantiskt och svensktspråkigt universitet skulle få i det ortodoxa Ryssland. Framtiden var tryggare i Sverige. Någon ledig professur i Uppsala fanns inte. Carl Mikael Franzén valde en prästtjänst i Kumla och där stannade han kvar till år 1825, när han blev kyrkoherde i Klara församling i Stockholm.

Carl Mikael Franzén kom till ett land, som var lamslaget efter förlusten av Finland. Sverige var inte längre en stormakt utan ett litet land i utkanten av Europa. Riksdagen hade valt en fransk marskalk till tronföljare, som i samband med detta lämnade den katolska kyrkan bakom sig och blivit protestant. Det blåste förändringens vindar i Sverige och detta kom också att gälla kyrkan. En ny framtid måste skapas och om kyrkan skulle kunna lyckas med detta behövdes en ny psalmbok. En av de författare, som deltog i detta arbete, var Carl Mikael Franzén.

Upplysningstidens tankar om hur naturen fungerade hade varit en del av Carl Mikael Franzéns arbete som professor i lärdomshistoria. Skapelseberättelsen i den Första moseboken behövde inte tolkas bokstavligt. Den skildrade Guds storhet och alla detaljer kunde av utrymmesskäl inte tecknas ner på pergamentrullen. Sedan hade det hänt mycket efter syndafallet. Vulkaner hade rest sig upp ur havet och jordbävningar hade fått berg att rasa samman. Detta blev ett ledmotiv i psalmen. Vägen måste öppnas så att alla skulle kunna ta emot världens frälsare och då kunde bergen sjunka ner i djupen och djupen stå upp. Med detta kom inte bara skräck och fasa utan också världens hopp.

Carl Mikael Franzén bör med egna ögon ha sett när de ryska trupperna tågade in i Åbo. Det var inte på detta sätt som frälsaren skulle komma. Han skulle komma ridande på en arbetsåsna. Folket skulle förstå vem det var som kom. De skulle fira honom genom att låta åsnan trampa på kläder och palmblad. Allt detta skildrade han i psalmen, som snart blev mycket älskad. Detta var ett budskap som alla förstod.

Idag är det över tvåhundra år sedan vårt land var indraget i ett krig. Vi har inga stora krigskyrkogårdar och inga krigsinvalider haltar fram på gatorna. I hallen utanför ingången till kyrksalen i Mälarhöjden har man satt upp en liten julkrubba. De vise männen är på väg till krubban och de har sällskap med sina enpuckliga kameler. Bredvid detta finns ett anslag om svält och umbärande. Barn dör av undernäring och gerillakrigare trampar ner markens grödor. Kanske borde vi nu i adventstiden leva anspråkslöst och skänka en slant till de nödlidande. Kyrkans uppmaning är att fler barn har rätt att fylla fem år.

Det är mycket att tänka på när vi sjunger den älskade adventspsalmen, som skrevs i krigens och för många svältens tid.

”Bereden väg för Herran, berg sjunken djup stån opp!
Han kommer han som fjärran var sedd av fädrens hopp.
Rättfärdighetens furste av Davids hus den störste
Välsignad vare han, som kom i Herrens namn!

Ej kommer han med härar och ej med ståt och prakt
Dock ondskan han förfärar i all dess stolta makt.
Med andens svärd han strider och segrar när han lider.
Välsignad vare han, som kom i Herrens namn!”
Psalm 103, verserna 1 och 4. Skrivet år 1812.

Det är många hus som har rivits sedan Claës Lundin skrev boken ”Nya Stockholm”, i vilken han beskrev hur vår huvudstad såg ut och hur folket levde i slutet av 1880-talet. En av de illustratörer han anlitade hette Haglund i efternamn. Denne konstnär  är nu helt bortglömd.  Det är hans teckningar, som gör att skildringen av livet i Telefontornet blir levande.

Det pampiga Telefontornet vid Brunkebergs torg fick år 1939 en dekoration på taket. Det var en stor snurrande klocka, som också var reklam för varuhuset NK. År 1952 bröt en eldsvåda ut i telefontornet. När elden var släckt, flyttades klockan till varuhusets tak och tornet började rivas. Nu skulle mycket av det gamla bort och tunnelbanan skulle fram. Detta var förfärligt. Under flera år i mitten av 1950-talet såg Stockholms innerstad ut som om den hade bombats.

Idag tar vi för givet att alla vuxna har tillgång till minst en telefon. När den första telefonen patentsöktes i USA år 1876 var den en märklig nyhet. Mannen, vars namn står på patentet, hette Alexander Bell. Något år efter detta startades ett telefonbolag i hans namn och rättigheter till att använda hans teknik såldes till olika länder. År 1883 startade det första Bellbolaget i vårt land och verkställande direktör blev Henrik Tore Cedergren.

Henrik Tore Cedergren var son till en juvelerare och hade utbildat sig till civilingenjör. Han var nyfiken på allt som var nytt och konstruerade en egen telefonledning mellan sin bostad och släktens guldsmedsbutik. Han byggde en enkel telefon och kunde konstatera att telefonen hade kommit för att stanna. När Bellbolaget startade ett dotterföretag i Stockholm blev Tore Henrik Cedergren dess förste verkställande direktör. Det var dyrt att använda licenserna från USA. Detta förde med sig att telefonen riskerade att bli en lyxvara. Detta stred mot Henrik Tore Cedergrens sätt att se på tillvaron. Han ansåg att det måste bli lättare för vanligt folk att komma i kontakt med varandra. Hans paroll var att det borde finnas en telefon i varje hushåll. Nu behövdes ett nytänkande.

Det stora problemen var växlingsborden. På något sätt skulle olika telefonledningar kopplas ihop och detta var ett tidsödande arbete. Nu började Tore Henrik Cedergren samarbeta med Lars Magnus Ericsson, som snart konstruerade och patentsökte ett multiväxelbord. Nu gällde det att satsa stort. I april 1883 bildades Stockholms Allmänna Telefonbolag och två telefontorn byggdes. Det ena låg på Svartmannagatan 6 i Gamla Sta´n och den andra vid Hornsgatan 9. Dessa två torn revs för längesedan och jag tror inte att det finns någon som idag minns dem.

Stockholms Allmänna telefonbolag blev en framgång och det uppstod ekonomiska svårigheter för Bellbolaget. Det hela slutade med att Stockholms Allmänna Telefonbolag köpte aktier i Bellbolaget och blev på så sätt dess ägare. De både telefonbolagen kunde efter detta använda vandras ledningar. Fler och fler hushåll skaffade sig en telefon.

Några år efter den trevande och blygsamma starten beslöt styrelsen för Stockholms Allmänna Telefonbolag att satsa stort. Företaget köpte tomter på Brunkebergsåsen och lät riva de befintliga fastigheterna. På tomten vid torget byggdes det 84 meter höga telefontornet, som nu blev företagets stolthet. Det var byggt i stål och hade tillverkats av Motala verkstad. Vid invigningen fanns det drygt 4000 telefontrådar i tornet. Till anläggningen hörde också ett elegant hus med ingång från Norra Smedjegatan. Fasaden ritades av Wilhelm Klemming.

Henrik Tore Cedergren fick se sin önskan gå i uppfyllelse. Medelklassen köpte telefoner, vilket förde med sig att det inte blev fint att ha telefon. Oscar II, som ville pröva alla moderna uppfinningar, vägrade fram till år 1904 att installera en telefon i slottet.

Claës Lundin blev lyrisk när han fick komma på besök hos Stockholms Allmänna Telefonbolag och traska runt i alla rum med ingång från Norra Smedjegatan. Han fick börja i källaren, som var en sevärdhet med all ny teknik. Hit in gick en vattenledning och det fanns också rör för avloppsvattnet. Källaren var ett paradis för alla  som arbetade i verkstadslokalerna. Hit hittade inte vinterkylan och detta berodde på det moderna pannrummet. Bredvid pannrummet dundrade en maskin, som framställde elektrisk ström. I Stockholms Allmänna Telefonbolags lokaler fladdrade inga stinkande lågor från talgljus. Belysningen var elektrisk, vilken var en nyhet för de flesta stockholmarna.

Efter källaren fick Claës Lundin titta på de övriga våningsplanen som innehöll kontorsrum och överst en lägenhet för företagets verkställande direktör. Från en elegant balustrad utanför bostaden kunde direktören och inbjudna gäster titta ned på företagets stolthet på det tredje våningsplanet. Det var växeltelefonisternas salong.

Rummet var stort och ljust. I mitten fanns bekväma stolar och vid väggarna stod möbler, som liknade bokhyllor. Det var multiväxelborden, som stod uppradade i långa rader. Vid varje bord satt en flicka, som svarade i en telefonlur och snurrade med fingret på en skiva. När platserna som telefonister annonserades ut svarade 300 flickor och ungefär 90 skulle anställas. Alla visste att det var ett rent arbete, som inte krävde stora kroppskrafter. Det behövdes ingen utbildning som för att bli lärarinna och flickorna riskerade inte att få bläck på fingrarna, som de fick på ett kontor. Lönen var 50 kronor i månaden. Flickorna arbetade fyra timmar och hade sedan en lång rast för att komma tillbaka igen för ett nytt pass på fyra timmar. Om de arbetade på söndagarna eller på nätterna fick de en slant extra. Flickorna skulle vara ogifta och det var inte tal om att anställa några manliga telefonister.

I detta plan låg ett frukostrum för personalen och här fanns speciella utrymmen för växeltelefonisterna. Där fanns ett kapprum, vattentoaletter och tvättrum. Ingen telefonist borde vara smutsig när hon började sitt arbete och efter att ha suttit stilla vid växelbordet i fyra timmar var det skönt att få tvätta händerna och ansiktet.

Henrik Tore Cedergren hade vuxit upp i ett hantverkarhem, där reglerna från den gamla skråtiden fortfarande var levande. Dit  hörde att ägaren skulle ansvara för sina anställda från det att de kom som gesäller till den dag de inte orkade arbeta längre. I anställningsvillkoren på Stockholms Allmänna telefonbolag fanns en paragraf om sparsamhet. Alla i anställda i företaget kunde varje månad sätta in två kronor på ett speciellt bankkonto. Om de gjorde detta regelbundet, sköt företaget till två extra kronor varje månad. Pengarna fick inte tas ut förrän den anställde lämnade sin tjänst eller om han eller hon drabbades av oväntade utgifter. Uppgifter om hur många som utnyttjade denna förmån finns inte med i Claës Lundins bok.

Det har hänt mycket sedan Claës Lundin skrev sin bok om Stockholm på 1880-talet. I april år 1909 avled Henrik Tore Cedergren i sitt hem. Under de sista åren av hans livstid hade företaget fått en svår konkurrent på telefonmarknaden . Det var det statligt ägda Kongliga Elecktriska Telegraf-Werket, som byggde ut sin telegramverksamhet med telefonledningar. Detta skedde framför allt i området kring Göteborg och på Västkusten. Denna verksamhet utökades till Stockholm, men här gick det trögt på grund av Stockholms Allmänna Telefonbolag. Efter ett par år var det bara var femte telefon, som var ansluten till det statliga företaget. För att undvika kaos kom de både företagen överens om att använda varandras telefonledningar och att telefonisterna skulle koppla fram alla samtal oberoende av vilket företag det var som ägde ledningarna . Strax efter sekelskiftet 1900 ansåg Riksdagen att landet bara borde ha ett telefonnät och detta skulle samordnas med telegrafverksamheten. Riksdagen slog fast att 17 miljoner kronor var ett bra inköpspris för Stockholms Allmänna Telefonbolag. Detta höll inte företagets styrelse med om. Priset var för lågt. Efter några dagars förhandlingar utbröt telefonkriget. De båda företagen kunde inte längre använda varandras ledningar och inga samtal från det ena företaget kopplades över till det andra. Konflikten pågick i 15 år och avslutades med att Telegraf-Werket år 1918 köpte Stockholms Allmänna Telefonbolag för 47 miljoner kronor.

Mycket har förändrats sedan telefonkrigets dagar. Det gamla Kongliga Telegrafwerket heter numera Telia-Sonera och i dagarna flyttar det från sina lokaler i Farsta till Solna. Ingen minns längre Stockholms Allmänna Telefonbolag och det finns ingen framtid för unga flickor att utbilda sig till telefonister. Källaren under det gamla telefontornet är idag Gallerian. Här strålar denna månad skenet från mängder av lysrör på pladdrande ungdomar på jakt efter billiga och läckra julklappar till släkt och vänner. Borta är känslan av det nödvändiga i att varje månad lägga undan en summa pengar för kommande krisår. Här bland alla glittrande smycken, modekläder och kaffeserveringar vill jag sätta upp en monter, som berättar om områdets historia och den tid, när svenska uppfinnare som Henrik Tore Cedergren och Lars Magnus Ericsson byggde upp en framtid för vårt land. Är det så att vi skäms för vårt förflutna?

Vi har idag ett populärt TV-program, som heter ”Historieätarna”. Jag undrar vilka som har ätit upp Stockholms historia.

Historien kring firandet av Domsöndagen är fascinerande. Denna dag infaller när hösten går över i vinter och den första snön har kommit och töat bort på min gräsmatta. Nu är det dags att tänka igenom mitt liv och veta att en dag kan jag ställas till svars för allt jag har gjort, sagt och tänkt. Det kan bli ett långt syndaregister. Det är ju Domsöndagen. Men måste verkligen denna dag vara årets värsta plåga på samma sätt som när jag var barn?

Ibland inbillar man sig att Domsöndagen är ett arv från fornkyrkan. Det är osäkert om detta stämmer. När vårt land på 1680-talet fick en ny kyrkoordning var Domsöndagen ett nytänkande. Stormaktstiden led mot sitt slut och vårt land var ofta indraget i krig med Danmark och i norra Skåne var det inbördeskrig, vars upprorsmän kallades för snapphanar. Kyrkan borde få ett fastare grepp om folket. Alla måste inse att en dag skulle alla oberoende av sin ställning i samhället ställas till svars för sina handlingar. Samtidigt gjordes en ny översättning av Martin Luthers katekes och landet fick en ny psalmbok. Mannen bakom psalmboken och införandet av ett nytt sätt att dela in kyrkoåret var Jesper Svedberg, som hade varit Livregementets präst och själasörjare och sedan professor i teologi i Uppsala innan han år 1702 blev biskop i Skara stift. Då var Karl XI död och hade efterträtts av sonen Karl XII.

Jesper Svedberg blev militärpräst efter det att kriget med Danmark var avslutat och Karl XI gjort sig till enväldig kung. Soldaterna var krigströtta och behövde få känna att både Gud och kungen brydde sig om dem. Jesper Svedberg blev en länk till förståelse för vad det betydde att ha en kung och framför in i det andliga livet utanför militärens baracker. I sina predikningar talade han ofta om änglar och att det gick att i kritiska situationer få stöd av en skyddsängel. Under dessa år hade han ofta kontakt med kung Karl XI och drog sig inte för att diskutera enväldets nackdelar med kungen. När det gällde reduktionen av adelns gåvor under tidigare regenter stod han på kungens sida, vilket förde med sig att han fick flera fiender bland de biskopar, som hade sina rötter i högadeln.

Jesper Svedberg införde delvis nya regler för soldaterna i livregementet. Varje vardag skulle soldaterna sätta sig på skolbänken och träna sig att läsa och skriva. De måste vårda sitt språk och kunna tala vackert. Hjälpmedlet var i första hand katekesen och sedan psalmboken. Jesper Svedberg var ansvarig för den psalmbok, som blev godkänd år 1695. I hans psalmer finns en underton av att domens dag är förbi och att det nu går att ta till sig Guds nåd. I vår nuvarande psalmbok finns sex av Jesper Svedbergs psalmer kvar i sin ursprungliga version och sedan kan man hitta elva som har bearbetats antingen av Anders Frostensson eller av Britt G Hallqvist.

Jesper Svedberg följde aldrig med soldaterna på något fälttåg. Han fick innan han blev biskop en tjänst som professor och tidvis som rektor för Universitetet i Uppsala. År 1709 blev ett dråpslag för den svenska armén. Svenskarna förlorade mot Ryssland i slaget vid Poltava och den svenska armén fördes som fångar till Sibirien. Nu, långt bort från hemlandet, levde Jesper Svedbergs tankar om att alla måste kunna läsa och skriva vidare. Flera av hans elever från tiden som professor i teologi hade nu blivit fältpräster och fördes bort som fångar till Sibirien. De fortsatte arbetet med läsundervisning för soldaterna och de soldater, som redan kunde läsa, fick hjälpa sina kamrater. De läskunnigaste soldaterna startade skolor för de tyskar, som bodde i området. De blev uppskattade för sin goda pedagogik. Vanliga soldater kunde också tillsammans med prästerna få predika och läsa högt ur Bibeln för sina medfångar.

Jesper Svedbergs psalmer blev älskade och uppskattade i fånglägren. Psalmmusiken var hämtad från folksånger och texterna var lätta att förstå. Idag har jag suttit och läst de psalmer från psalmboken 1695, som finns med i vår nuvarande psalmbok. För en stund sedan blev jag fascinerad av att en finns med i avdelningen för finska psalmer. Det är lätt att föreställa hur detta gick till. Redan år 1702 översattes flera av Jesper Svedbergs psalmer till finska och de blev en del i gudstjänstfirandet för både svenska och finska soldater i Sibiriens fångläger. Den trosvisshet som förmedlas genom psalmen förde med sig ett hopp om framtiden för de fångna karolinerna.

”Uti din nåd o Fader blid
från nu och till evig tid
jag lämnar mig och vad jag har
tag, Herre, allt i ditt förvar.”
psalm 644

De fångar, som överlevde den ryska fångenskapen, fick återvända hem efter ungefär tolv år. Flera soldater, som inte kunde läsa vid slaget i Poltava, kunde både läsa och skriva när de kom hem. De hade också insett att kristendomen inte enbart var det som prästerna förkunnade från predikstolen. Det sipprade in ett nytt religiöst tänkande i landet. Där fanns Domsöndagen och det fanns också nåd och välsignelse. Det borde finnas rättigheter för vanligt folk att predika och dela ut nattvarden.

Jesper Svedbergs insatser är idag nästan bortglömda. Han förde in ett enkelt språk i psalmboken och ett budskap, som var lätt att förstå. Vi behöver alla en dag på året för att samla tankarna kring vad som är rätt och orätt och hur vi skall kunna leva vidare utan att såra andra människor. Vi behöver få känna Guds välsignelse även om vi är på väg ut i ett krig för att försvara vårt land och vår kristna tro. Hos Jesper Svedberg möter vi en människa, som står kriget nära och som vill stödja de tveksamma. Hans förkunnelse ligger inte långt från det som idag är Läkarmissionens vädjan om hjälp till de utsatta i bland annat Syrien.

Jesper Svedberg var från Dalarna och visste vad det betydde att som ensam vallflicka valla djur på en fäbodvall. Jag hörde som barn att han gjorde om välsignelsen till lyrik . Musiken till dikten hittade han i ett tyskt hovkapell och lyckades få sockenspelmännen att spela denna för vallflickorna. Det vilar något av en dalakoral över den psalm , som är vers nummer 5 av nummer 77 i vår nuvarande psalmbok. Här har jag hittat slutorden för Domsöndagen.
”Herre signe du och råde
och bevare nu oss väl.
Herre, ditt ansikt i nåde
lyse alltid för vår själ.
Herre Gud dig till oss vänd
och din frid oss allom sänd.
O Gud Fader, Son och Ande
dig ske pris i allo lande.”

Regnet trummar aggressivt och spöklikt mot fönstren och yttertrappan, där den blå snöskyffeln står på vakt. Jag fryser en aning och har dragit på mig en extra tröja. Mitt Virus är en efterhängsen manlig rackare, som inte vill lämna mig ifred. Detta har inte enbart varit en nackdel. Jag har läst mer än jag brukar och försökt att komma underfund med hur tillvaron såg ut för alla, som levde knappt för hundra år sedan. Då hade det första världskriget just slutat och alla hoppades på en bättre värld. Samtidigt med detta fördjupades önskan att komma i kontakt med de döda och få goda råd av dem. Spöken fanns överallt. Det gällde bara att hitta dem. Varje släkt borde ha någon som var synsk och också ett eget släktspöke.

En gång på 1950-talet i Göteborg hade jag ett familjespöke, som kan ha varit min farfar. Som nygift år 1956 flyttade jag in i en lägenhet, där tidigare mina farföräldrar bott. Det fanns mängder av prylar kvar sedan deras livstid och några har jag fortfarande kvar. Lägenheten var gammaldags och det saknades badrum och centralvärme. På vintrarna knäppte det ofta till i huset när alla började elda i sina kakelugnar. Det märkliga var att någon varje söndag klockan 19.15 satte nyckeln i låset i ytterdörren, öppnade dörren, stängde den efter sig, skramlade med klädhängaren och tog ett par steg in i lägenheten. Sedan försvann ljudet. Detta var en tid lagom att komma hem från aftonsången i Vasakyrkan.

Varje söndag försökte vi spana in främlingen. Även om vi stod i tamburen och hörde ljuden fick vi aldrig syn på vålnaden. Detta var så fantastiskt att vi beslöt oss för att ha kalas på söndagskvällarna. Vi såg till att gästerna sluttade att prata och skratta när det var dags för spöket att komma in genom dörren. Alla, som lyssnade, blev fascinerade av vårt spöke. Några blev så roade att de bad att få komma tillbaka nästa söndag medan andra blev rädda. Vi fick rådet att flytta till en modern lägenhet, där det inte knäppte från kakelugnar och där det var spökfritt.

Så småningom flyttade vi till ett nybyggt hus i Landskrona. Till vår stora glädje följde spöket med. Nu kom han senare eftersom han hade längre att gå från kyrkan än i Göteborg. Efter ett par år i Landskrona bosatte vi oss i en mindre stad i Tunisien. Nu försvann spöket, vilket kanske berodde på att den närmaste protestantiska kyrkan låg på andra sidan av Medelhavet.

Det är lätt att minnas allt detta när jag nu läser Björn Fontanders bok om Carin Göring. Carin Göring skrev mängder av brev till sin mamma, sin son Thomas och sina systrar. Hon var synsk och hade inga svårigheter att glida in i en annan verklighet än den som utspelade sig framför hennes ögon. Jag känner igen mycket av allt det hon skrev om. Det var inte ovanligt att kvinnor började lära sig att spå i händer och att läsa ut framtiden i händernas linjer. Några trodde på detta medan andra tyckte det var larvigt. Carin Göring spanade in i framtiden och såg hur Adolf Hitlers tusenårsrike byggdes upp. Hennes andra make, Hermann Göring, avgudade henne och Adolf Hitler såg i henne det nya rikets första dam. Ingen av framtidsvisionerna slog in. Carin Göring avled i Stockholm den 25 september 1931 och jordfästes i Lovö kyrka, där sedan hennes kista sänktes ner i familjegraven. Här fick hon inte vila i frid. Hennes kista flyttades mängder av gånger och kanske svävar hennes ande över de marker norr om Berlin, där Hermann Göring lät uppföra ett mausoleum i granit över hennes kista.

Jag har legat i drygt   en vecka i sängen och levt mig in i Carin Görings liv. Mycket påminde om min uppväxttid i en privat flickskola i Göteborg på 1930-talet. Dit hörde bland annat att kvinnans roll skulle vara att uppträda som en bordsdekoration vid eleganta middagar och kunna ta hand om sin make när han blev krasslig. Något hemskare öde än att på dagtid vara sjuksköterska och på kvällstid sväva runt i en djupt urringad lång klänning kunde jag inte tänka mig.

Carin Göring var den nordiska skönheten, som med sina behag kunde konsten att trollbinda männen i sin närhet. När hon och Hermann Göring var i Stockholm tog hon med honom till Edelweisskapellet , som hennes mor hade skapat i fastighetens lilla gårdshus. Har knäböjde familjens kvinnor och några damer från Stockholms överklass framför ett altare. De ville få känna Guds nåd och samtidigt kunna få möjlighet att spana in i framtiden. Hermann Göring följde med sin älskade hustru till kapellet och de knäböjde tillsammans och lät sig föras in i en andevärld. Hur Hermann Göring upplevde detta berättade han aldrig om.

Jag var i förra veckan krasslig och snön yrde runt huset. Någon hjälp med skottning fanns inte att tillgå. Det enda sättet att komma åt brevlådan var att jag själv fick ge mig ut i snösvängen. Sedan kom snösmältningen och med den spökena. Det var söndag och någon gick rakt igenom ytterdörren. Det var inte min dotter, utan det gamla familjespöket, som tydligen beslutat sig för att kontrollera mitt hälsotillstånd. Nu hade jag sopborsten stående vid ytterdörren . Jag jagade ut honom och konstaterade att han hade fört med sig att snön från taket hade rasat ner och lagt sig precis nedanför yttertrappan. Här fanns en naturlig förklaring till det försynta bullret vid ytterdörren. Sedan är det vad som kom först, spöket eller snöraset.

Det blev natt. Jag vaknade av att det tassade i övervåningen. Under ett par ögonblick var jag övertygad om att Hermann Göring hade ställt till ett kalas för andra vålnader från nazismens storhetstid över de osorterade boktravarna på golvet. Då ekade ett brak genom huset. Det var snön som i stora flak kasade ner från taket. Det tassande ljudet var när den första snön gled ner från taket.

Det blev svårt att somna om. Jag drog på mig flera lager av tjocka tröjor och satte på varmvattenkokaren. Det blev en blandning av kvällsörtte, socker och billigt rödvin. Då insåg jag hur felaktigt jag lever. Det jag saknade var en romantikdrypande kärleksroman utan kopplingar till krig och politik. Här kan alla kvinnor få uppträda som vackra och juvelprydda fjollor. De kommer inte att störa min sinnesfrid.

Detta hamrande regn i höstmörkret. Det är bara att tända ett ljus och veta att om fem veckor infaller årets mörkaste dag. Alla spöken har tassat bort från mitt hus och de har tagit snön med sig. De är omtänksamma och den blå snöskyffeln har de lämnat kvar.