OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Jag har alltid gillat att läsa. För knappt 20 år sedan beslöt jag mig för att läsa ut en nyutkommen bok varje vecka. Då bekantade jag mig med Stadsbibliotekets hylla för böcker, som låntagarna bara fick ha hemma en enda vecka. Den första bok jag stötte på var släktromanen ”Jadekatten” skriven av den danska författarinnan Susanne Brøgger. Första kapitlet var helt fantastiskt och jag plockade fram min Bibel, papper och en penna.

Susanne Brøgger börjar att skildra en vilsen protestantisk kvinna, som gift in sig i en stor judisk familj. För att få klarhet i tillvaron plockade hon fram sin konfirmationsbibel och började skriva ner sina egna tankar i marginalerna. På så sätt skapade hon en egen hemlig Bibel, där Adam, Eva och Jesus uppträdde på ett helt annat sätt och hade andra åsikter än de vedertagna. Jag kom mig aldrig för att skriva i marginalerna, eftersom jag avskyr att kladda ner mina böcker. Jag saknade skrivtid, eftersom jag hade föresatt mig att läsa ut ”Jadekatten” på en vecka. Detta lyckades jag med, men någon mer korttidslån blev det inte. Susanne Brøgger hade fått mig att tänka i andra banor och jag började trevande skildra mitt eget förhållande till Bibeln och skänka några av bibeltexterna ett annat innehåll. Dessa i hast nedklottrade rader har jag för längesedan slängt, men tankar på en annorlunda Bibel i marginalerna finns kvar. Jag skulle vilja skriva om delar av Bibeln och låta Jesu liknelser spegla dagens samhälle med bland annat snabbköp, tunnelbana och mobiltelefoner. Denna höst, när jag har tagit upp nästan all potatis, känner jag ett behov av att skriva om liknelsen om vinrankan, som finns skildrad i kapitel 15 enligt evangelisten Johannes.

Det var höst i Israel och vinstockarna skulle beskäras för att kunna ge riklig frukt nästa sommar. Jesus skildrade med noggrannhet hur detta gick till och hur detta skulle tolkas . Han var vinstocken och lärjungarna grenarna. De var redan ansade och beskurna, nu skulle de bära rikligt med frukt. I min tänkta marginalbibel är det en solig aprildag och Jesus traskar in i en välsorterad fröhandel för att köpa sättpotatis åt sin mor Maria. Här börjar han förklara för lärjungarna och alla, som vill höra på, hur man gör för att få en bra potatisskörd. Var skall potatisen sättas? Är det i Skåne eller i Norrbottens kustland? Skall det vara tidig eller sen potatis? Varje sättpotatis är som en lärjunge. Den skall placeras på ett land eller i en kruka, där den kan få god vård av lärjungen. Sedan är det bara att vänta på höstens skörd. Grepen lyfter varsamt upp potatis av olika storlekar. Allt går att använda. Några stora skall sparas till sättpotatis för kommande vår, några kan ätas upp genast och det mesta skall sparas som mat för den kommande vintern. De minsta skall brynas med omsorg och serveras som råstekta till lyxmiddagar. Även allt som är ynkligt och smått skall föra med sig det kristna budskapet. Potatis är som det kristna budskapet. Detta livsmedel innehåller alla näringsämnen en människa behöver. Det skulle i kristider gå att enbart livnära sig på potatis.

Ute på gatan med påsen med sättpotatis i handen får Jesus följdfrågor om det går att få fram frön från potatisplantororna. Om en lärjunge i framtiden vill färdas långt bort och med liten packning, kan det vara besvärligt att föra med sig en påse med sättpotatis. Då, i vårsolen, blir Jesus sorgsen. Vissa somrar blommar potatisen rikligt med röda eller vita blommor. De är vackra men tyvärr giftiga och ingenting att lägga som dekoration ovanpå en nyskuren sallad. Det bildas frön i små gröna kapslar, som brukar kallas för potatisäpplen. Dessa är giftiga och den som äter av dessa kan bli våldsam och börja slå vilt omkring sig. Detta är tyvärr vad som ibland händer med kristendomen. Frön kan spridas och krig i korsets namn riskerar att bryta ut. I dessa skonas varken människor eller åkermark. Nu vantolkas det kristna budskapet och detta sker numera alldeles för lätt med hjälp av sociala medier.

Att så frön från potatisäpplen skall bli en spännande uppgift för lärjungarna. De skall sås i stora krukor och placeras i soliga fönster. Till hösten kan lärjungarna plocka upp sina första små sättpotatis för nästa sommar. Här ar finns olika sorter, vita, grå eller mörkröda. Ett år senare är det dags för den första skörden. Det är annorlunda potatis än den man köper i ett snabbköp. Detta är kristendomens mångfald, ett myller av kyrkor med olika inriktning .

Några av lärjungarna har dåliga kunskaper i trädgårdsskötsel. Deras fråga är om det går att odla sötpotatis vid en kolonistuga i Tanto. Naturligtvis blir inte Jesus svarslös och berättar om sötpotatis och att den trivs i varma och tropiska trakter. Den kräver solljus och mycket vatten. Om man kan hitta en sötpotatisknöl, som inte har besprutats med konserveringsmedel, går det bra att skära den mitt itu och stoppa ner varje bit i en kruka med jord. Redan efter några dagar kommer det upp gröna skott. Det blir en vacker slingerväxt.

Nu börjar Jesus bli engagerad. En stor krukväxt i en lägenhet suger i sig koldioxid och omvandlar denna otrevliga och osynliga gas till vackra blad, som ibland kan skifta i rött. Så är det med kristendomen. Den kan suga till sig människors obehagliga tankar och forma om dessa till något, som kan förgylla tillvaron för olyckliga medmänniskor.

Det är detta jag borde skriva ner på ett lösblad och lägga i min gamla konfirmationsbibel. Jag fick tjata mig till denna bok. I Gamla Testamentet finns texter, som då uppfattades som stötande och oanständiga. De skildrade sådant, som unga flickor inte borde känna till. Jag var 15 år och läste  aldrig dessa kapitel. Det var mer givande att njuta av romantiken i Höga Visan. Lyriken i profeterna var gripande och passade bra in i allt som hände runt omkring mig under det andra världskrigets slutskede.

Profeten Hesekiel önskade skildra judarnas förhållande till Gud. Boken omarbetades flera gånger och den version, som finns i vår Bibel, är ungefär 2400 år gammal. I kapitel 17 liknas Israel vid en vinstock, som en gång en vacker örn hade planterat i god jord och med riklig tillgång till vatten. Sedan händer något ofattbart. Kunde en främmande örn skänka vatten och näring åt Israel? Tankarna svindlar. Vad händer idag med de kristna kyrkorna i Mellanöstern och hur kommer judarna i Malmö att klara av vardagslivet som att hämta barn på ett judiskt dagis?

”Men det var också en annan stor örn
och se med stora vingar och fjädrar i mängd;
och se, till denna böjde nu vinrankan längtansfullt sina grenar
och från platsen där det var planterat
sträckte det sina grenar mot honom
för att han skulle vattna det.”
1917 års bibelöversättning

Gräset bara växer och växer, det blir högre och högre varje gång det regnar. Dessutom har min elektriska gräsklippare gått sönder och den går inte att laga. Det är tydligen fler än jag, som har råkat ur för detta. Jag vill ha en elektrisk gräsklippare med sladd. De är lättare än de batteridrivna och eftersom jag inte har någon bil, skulle en bensindriven klippare bli omöjlig att använda efter bara några veckor. Lösningen blev att köpa en gammaldags gräsklippare, som jag skall skjuta framför mig. Ibland är det lika tungt att använda den som när mina telningar var små och barnkärran var fullastad med två barn och mängder av matkassar. Vissa dagar, när jag inte står ut med att glo på det höga gräset och vissna hundkäx. är det bara att plocka fram trimmern. Detta är ett redskap, som jag ibland inte kommer överens med.

Jag har valt en lätt trimmer och har köpt den hos Clas Ohlson i Skärholmen. När alt fungerar är den smidig att använda och det höga och sega gräset faller snällt till marken. Problemet är tråden. Det har visat sig att en rulle av fem har en tråd somslingrar sig och inte vill komma ut som den skall. Då gäller det att ha en tång i beredskap. Tråden skall fångas upp innan den helt försvinner in i rullens oåtkomliga djup. Någon gång har jag lyckats med hjälp av en skruvmejsel komma in i rullen och då trassla upp tråden. Detta är ett tidsödande och irriterande pyssel,

Min trimmer är ett par år gammal och när gräsklipparen gick sönder insåg jag att det var dags att skaffa en ny trimmer som reserv. Jag ville helst ha en likadan som den jag har. Då visade det sig att min trimmer inte tillverkades längre utan att det kommit ut en ny modell med bättre egenskaper och där tråden skulle vara betydligt längre. Den var lagom stor att ta med sig hem i tunnelbanan, vilket var en fördel. Sedan skulle den skruvas ihop och jag blev en aning förskräckt när jag såg den knapphändiga bruksanvisningen.

Jag hade tur. Min dotter tittade just då in för att kontrollera att gamla mamma fortfarande kunde stå på benen och inte slarvade med maten. Nu blev det en lämplig uppgift för henne att skruva ihop trimmern. Då och då ropade dottern efter mig. Hon behövde verktyg av olika slag och det bästa vore om jag kunde plocka fram burken med reservskruvar. Det är ju inte alltid som samtliga skruvar finns med i förpackningen. Det räckte med att plocka fram tre olika typer av skruvmejslar. Märkligt nog fanns samtliga skruvar med. Trimmern provkördes och den var en dröm att arbeta med. Mindre buller än den förra, ställbart skaft och lättare att komma åt under buskar.

Säg den glädje som varar beständigt! Problemet blev när jag skulle byta tråd. Det var helt andra grepp än jag var van vid. Locket skulle skruvas av och om inte svärsonen kommit hade jag inte kunnat få upp det. Tråden i den nya rullen trasslade sig och vi var tre stycken, som hjälptes åt att reda ut detta. Jag sa att jag trodde jag kunde klara själv att sätta den nya tråden på plats. Svärsonen med familj for iväg och handlade och trädgårdshjälpen Lars frågade mig hur han skulle göra med potatislandet. Dessutom var både Lars och jag kaffesugna.

Tillbaka till det höga gräset började jag försöka få tråden på plats. Det gick ganska bra ända tills locket skulle skruvas på. Fjädern var trög och jag tryckte och tryckte innan jag kunde börja skruva på locket. Solen sken och Lars smet in på toaletten och bytte till ett par svalare kortbyxor. Då äntligen var allt på plats. Nu blev det Lars tur att köra trimmern och detta tyckte han var roligt. Sedan gick det ett par minuter och trimmerns surrade som en belåten katt på gräsmattan. Sedan blev allt tyst.

”Kinesisk skit!” ropade Lars. ”Det är detta som kallas för utveckling.”

Det visade sig att jag inte hade skruvat åt locket tillräckligt hårt. Det hade gått upp och nu hade fjädern försvunnit ner i gräset. Tråden låg i en tovig härva runt hålet, där fjädern skulle ha suttit.

Naturligtvis var tråden slut till den gamla trimmern och den flitige Lars började energiskt att gräva fram nästa års potatisland. Själv samlade jag ihop fallfrukt och krattade ihop det Lars hade mejat ner.

Ett par dagar senare åkte jag till Clas Ohlson och beställde ny tråd till den gamla trimmern och en ny fjäder. Det dröjde nästan en hel vecka innan varorna kom. Nu beslöt jag mig för att sätta i fjädern i den nya trimmern och skruva åt locket det hårdaste jag kunde. Detta var inte det lättaste, eftersom jag hade behövt att någon höll i trimmern. Slutligen inbillade jag mig att allt satt på plats och traskade ut i det höga gräset. Det gick som en dans tills det slutligen var stopp. Locket hade lossnat och fjädern hade grävt ner sig i gräset.

”Kinesisk skit!” skrek jag så att det hördes ut på gatan. En mamma med barnvagn kom inrusande på tomten och undrade om jag hade skadat mig. När hon fick höra vad som hänt skrattade vi båda hjärtligt.

Nu har jag beställt ett antal nya fjädrar och skall avtala med svärsonen att han kommer hit med jämna mellanrum och byter tråd åt mig i den nya trimmern. Måste varje tant ha tillgång till en stark och händig kille för att klara av att klippa en gräsmatta?

Då och då tittar det in folk i min vildvuxna trädgård och undrar om de kan få äpplen. Jag har beklagat mig över min trimmer. Då fick jag tipset att gräva upp hela gräsmattan och strunta i att ha en trädgård med biologisk mångfald med 21 olika sorters vilda blommor att lägga under kudden på midsommarnatten. En del av gräsmattan kunde jag gömma under ett brädgolv och där ha plastblommor i krukor. Resten av gräsmattan kunde jag täcka med plastgräs. När detta är gjort kan jag utan att tveka skänka min hopplösa trimmer till Myrorna.

Nej, detta är inte min stil.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

I veckan som gått har det varit avslutning på min församlings sommarprogram. Vi for med diakonerna Svante och Anja i spetsen tillBoda brygga i Värmdö. Här ute ligger det underbara Betania.

Ibland har vi svårt att föreställa oss hur svårt det var att leva i Stockholm i slutet av 1800-talet. Sjukvården var dåligt utbyggd och bostäderna saknade ofta både vatten och avlopp. Då var det svårt att hålla snusket och sjukdomarna tillbaka. I kampen mot fattigdomens sjukdomar satte kyrkan in diakonissor, som skulle ha till uppgift att gå hem till de sjuka och svaga samt att ansvara för en liten sjuksköterskemottagning. De hade fått sin utbildning på Ersta diakonianstalts sjuksköterskeskola, som startade i mitten på 1850-talet. Då låg den på Pilgatan på Kungsholmen och inte långt från Kungsklippan.

Diakonissorna skulle vara ogifta och om de gifte sig var det omöjligt för dem att behålla sitt yrke. I samhället hade de låg status och vid den årliga middagen hos kyrkoherden blev de placerade långt bort från de förnäma i församlingen. De var en viktig kugge i storstadskyrkornas verksamhet, dåligt betald tjänare med låg status. Några gånger hände det att de stötte på en ung och socialt intresserad präst. Kärlek uppstod och paret gifte sig. Då kom en förändring. Diakonissan blev något, hon var prästfru och om paret flyttade ut på landet blev hon värdinna i en prästgård. Hon blev en tillgång för församlingen och fick användning för sina kunskaper i sjukvård.
Det var inget fysiskt lätt arbete att för drygt hundra år sedan vara diakonissa. De skulle kunna tvätta sår och se till att det fanns kokande vatten att tvätta med och ibland fick de gå ut på gården och pumpa upp vatten själva. När det blev sol och sommar var många av dem utslitna och hade stort behov av vila. Då skänkte en rik familj pengar, så att diakonissorna skulle få ett eget semesterhem vid havet. Valet föll på en bergig tomt vid havet på Värmdö.

Diakonissorna kom klädda i sina svarta dräkter med vita och styvstärkta förkläden och på huvudet hade de sina speciella svarta hattar. Här , vid havet, kunde de klä si i ljusa sommarkläder, bada i anständiga baddräkter med svepande kjolar och sitta på klipporna och sola sig. Här fick de lära sig att vila var en typ av stillsamt arbete, när kroppen byggde upp nya krafter och hjärnan kunde tänka i andra banor. De sysslade med handarbete och naturvård och på kvällarna var det högläsning. Efter några veckor vid havet blev för många arbetet i slumkvarteren mindre tungt.

Tiderna har förändrats. Dagens diakoner har fått en helt annan utbildning. De skall inte längre ansvara för en sjuksköterskemottagning och är befriade från det tunga och smutsiga arbetet i slummens bakgårdar. De går inte längre klädda i svarta och otympliga kläder och slipper att använda fritiden till att styvstärka förkläden. Den stora förändringen är att de får deltaga aktivt i mässorna genom att vara med och dela ut nattvarden. De läser  bibeltexterna under gudstjänsterna och de leder andaktsstunder. De har lagstadgad semester och kan gifta sig. Deras lön är bättre och de kan åka utomlands på semester. Deras betana har fått andra uppgifter. Det har blivit ett gästhem för alla som söker en fristad vid havet.

Det kristna inslaget syns på många ställen i Betania. I matsalen finns en tavla med bordböner från olika tider. Här är det naturligt att bedja bordsbön, något som numera hör till ovanligheterna. Här hittade jag den bön, som hörde till ungdomsårens scoutläger.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Det var inte de vackra husen med sina minnesfyllda inventarier, som fick mig att uppfyllas av en märklig andlighet. Det var naturen, som delvis påminde om öarna i Göteborgs södra skärgård. Klipporna var uppbyggda av grå granit och i skrevorna trivdes vilda blommor . Här fanns resliga ekar, viket saknades på min barndoms öar. På mina minnens öar hukade sig små träd för höstens stormar och på klipporna låg tång, som stormen slitit loss från de klippiga ständerna. Här på Betania saknade jag doften av salt hav och måsarnas intensiva skriande.

Den var sprickorna i dt grå urberget som skänkte mig de intensiva upplevelserna. En gång för mycket, mycket längesedan veckade sig berget här och den degformade graniten bildade djupa sprickor. Idag har allt stelnat och sprickorna har under tidernas lopp fyllts med multnande löv och fågelspillning. Idag är de små grönskande dalar med stigar till och från havet. Jag mindes en av barndomens alla psalmer om tro och tvivel. Den har nummer 230 i 1986 års psalmbok.

Författaren till psalmen är den engelske 1700-talsprästen Augustus Toplady. Det var en man, som säkert kände att han levde på gränsen till att få Guds förlåtelse. Han hade gift sig som ung och äktenskapet gav honom inte den lycka han hade önskat sig. Som präst var det omöjligt att skilja sig och han gjorde därför som de manliga kungligheterna och skaffade sig en älskarinna. Denna kvinna tröttnade på detta liv i skuggan av en omtyckt präst och övergav honom. Efter något år skaffade han sig en ny älskarinna. I hemmet satt en förgrämd och ensam hustru, som vi tyvärr inte vet speciellt mycket om. Augustus Toplady arbetade i Cornwall och kände till områdets ovanliga klippor. En dag, när han vandrade från gård till gård i sin församling, kom ett häftigt åskväder. Då såg han en grotta i berget och här sökte han skydd. Då greps han av en svindlande tanke. Här kände han att både åskvädrets regnskur och blodet från korset strömmade över honom. Han fick ett behöv av att gömma sig och stanna kvar i klippan tills han upplevt att han fick förlåtelse.

Denna psalm översattes till svenska i i mitten av 1800-talet av Betty Ehrenborg-Posse, som tidvis arbetade som lärarinna på Er sta diakonanstalt. Som barn fick jag många gånger höra talas om att satt på klipporna å Ersta och då upplevde ett behov att gömma sig inför Gud. När jag såg det sprickfylldä berget vid Betania kom jag att tänka på psalmen. Jag tappade bort alla årtal. Det var inte här Betty Ehrenborg-Posse suttit och översatt psalmen utan band de små stugorna på toppen på Kungsklippan.
Psalmen har bearbetats flera gånger sedan mitten av 1800-talet. Den sista har gjorts av Britt G. Hallquist för vår nuvarande psalmbok. I den första versen är det ingenting som har ändrats sedan jag var ung. I vår nuvarande psalmbok inleder den avdelningen Skuld – Förlåtelse.

 
”Klippa du som brast för mig
låt mig gömma mig i dig.
Vattnet, blodet som går fram
från ditt hjärta, o Guds lamm
låt det bli en dubbel bot
för min synd och lagens hot.”

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Denna söndag har som tema konsten att möta sina medmänniskor och dagens predikotext text är hämtad ur evangelium enligt Matteus. Den igår i det avsnitt i Bibeln, som brukar kallas för Bergspredikan
Jag har sedan jag var barn funderat mer på hur berget såg ut. Jag ville veta vilka växter som alla de, som tillsammans med Jesus ,vandrade uppför sluttningen upptäckte och luktade på. Jag inbillade mig att det var en tidiga morgon på våren och att fiskmåsar kom insvävande från Medelhavet. När jag börjat skolan och fick tillgång till en egen kartbok visste jag säkert att det var berget hette Tabor. Det var rikt på kalksten och var drygt 500 meter högt. På vårarna borde det ha varit fyllt av sällsynta blommor som guckusko och gotlandssippa. Jag skulle ha velat vara med på vandringen tillsammans med allt folket . På 1930-talet var bilder en sällsynthet. Det berg, som bäst stämde med mina fantasier, var något av fjällen i Jämtland. i gamla årgångar av Turistföreningens årsskrifter hittade jag bilder över dessa kalkrika fjäll.

Berget Tabor ligger inte långt från Nasaret och på sluttningarna hade folk byggt hus i små byar. Bergets topp var heligt och för många av det ett alternativ till templet i Jerusalem. Platsen hade många fördelar. Det låg nära och här fanns det inga krav på att offra duvor eller att växla pengar till en annan valuta. Alla, som vandrade upp till bergstoppen, visste att det var lämpligt att ta med sig egen matsäck. Detta var naturligtvis många som glömde.

Matteusevangeliet berättar hur Jesus samlade folk omkring sig och vandrade upp mot toppen. Här kunde alla se ut över Galiléens slättland och konstatera att landet var ockuperat av romarna. Deras vaktposter syntes nästan överallt och många upplevde dessa som skrämmande. De hade en annan religion och talade ett helt annat språk. Vilka var de egentligen? Kunde man lita på en romersk soldat? Vad hände om en romersk soldat tappade humöret och började slåss vilt omkring sig?

Detta var en känslig fråga. Jesus hade ett mycket radikalt svar. Om du får en örfil, vänd då den andra kinden till. Jag tror att folket kring honom nickade i samförstånd. Detta var ett sätt att undvika att ett tillfälligt vredesutbrott slutade i ett allmänt upplopp och att den romerske befälhavaren skulle utkräva hämnd på en hel by.

Vi har idag svårt att föreställa oss hur det för 2000 år sedan var svårt att leva i ett land, som var ockuperat av det mäktiga romarriket. Judarna hade fått behålla sin egen religion , men när det gällde den civila lagstiftningen gällde den romerska lagen. Problem fanns överallt i Israel, som var ett litet och särpräglat land. Byarna låg tätt och det kunde under sommarmånaderna vara brist på vatten. På vintrarna kunde det storma in sand från den närbelägna öknarna och på vårarna kom den milda brisen från havet. i landet trängdes flera olika folkslag och det kunde finnas farliga rövare på vägarna. Vad hände om en man eller kvinna plötsligt måste lämna sin egen by för att besöka en döende anhörig i en annan by? Nu behövde han eller hon att någon följde med åtminstone en bit på vägen? Jesus hade ett radikalt svar på detta. Tveka inte att följ med. Om din medmänniska ber dig gå med en mil, fördubbla sträckan. Alla nickade säkert instämmande. Detta var att bry sig om alla som fanns i omgivningen.

Det finns skildringar om livet i Israel för 2000 år sedan. Flera i den judiska överklassen började leva som de grekiska affärsmännen och byggde och inredde sina hus enligt deras smak. De umgicks både med greker och med romerska härförare och kanske började de tvivla på att det bara fanns en enda gud. Andra författare beskriver hur judendomen kunde ta sig olika uttryck. Det fanns översteprästerna, som hade utvecklats till en judisk överklass och som tjänstgjorde i Jerusalems tempel. Det fanns en mäktig grupp i Israel. Det var fariséerna, som ansåg att alla borde leva efter de regler om renhet, som finns beskrivet i Moseböckerna. Detta hade Jesus mycket svårt för. Han såg alla i sin omgivning som människor, vars behöv av stöd och tröst nonchalerades av grekerna, romarna och judarna. En växande skara var esséerna, en judisk sekt, som var i konflikt med både de styrande romarna och den traditionella judendomen. Mitt i detta kaos av religiösa tvister vandrade Jesus runt i trakterna kring Nasarat. Hans budskap var annorlunda. Alla borde inse att alla hade lika stort värde och att man inte fick döma någon oskyldig. Hans efterföljare måste se sig själva som världens ljus, som skulle skina klart och inte fick gömmas undan. Deras tro var annorlunda, de trodde på en enda gud, som de aldrig skulle få se i jordelivet. Det var en gud, som tittade på hur människorna uppförde sig i det dagliga livet och som inte med en bister min kontrollerade allt i en tjock skriftrulle med lagar.

Bergspredikan slutar med en skildring om hur man bygger ett hus och efter detta hur människorna skall skapa sig andliga hem, som inte blåser bort vid förta religiösa eller politiska oväder. Denna liknelse förstod folket, som hade samlats runt Jesus på berget. Jesus hade pondus och han kunde tala på ett sätt som gjorde att alla kunde ta till sig hans budskap.

Bergspredikan skapades i orostider. Det är lätt att i den hitta rader, som passar in i dagens samhälle. Idag är vi inte rädda för rövare utan för vägpirater. Det kan vara farligt att gå ensam hem under natten och detta är något, som både festklädda flickor på väg bort från dansens virvlar och kvällspatrullerna inom sjukvården, har erfarenhet av. Att följa en trött undersköterska hem efter ett tungt   arbetspass är att hjälpa mer än en medmänniska. Undersköterskan måste orka klara av jobbet dagen därpå. Få av de utsatta kommer sig för att be om hjälp och frivilligarbetarna bemöts ofta misstro och glåpord om att vara rasister.

idag har jag varit i Mälarhöjdens kyrka. Denna höst har jag fått en enorm skörd av plommon, som jag inte vet vad jag skall göra med. En ensam tant äter inte speciellt mycket och jag har fortfarande kvar av den sylt jag kokade förra sommaren. Jag fyllde min ryggsäck med plommon och bad alla vid kyrkkaffet släpa med sig hem av mina plommon. Allt försvann snabbt och jag hade kunnat ta med mig det dubbla. Mina plommon är odlade utan gifter och sådana delikatesser är dyra i livsmedelsbutikerna. Många, som arbetslösa och kvinnor med låg pension, har inte råd att köpa svensk frukt.

Jag upplevde högmässan mycket starkt. Jag tyckte om Elisabeth Nordlanders predikan och jag uppskattade den slutmusik, som spelades på orgel av en vikarierande musiker. Jag var på mina drömmars Tabor med porlande bäckar, mängder av vackra doftande blommor och skrikande fiskmåsar.

På hemvägen gick jag förbi en villatomt med ett plommonträd, som sträckte ut sina grenar långt ut över häcken. Det regnade plommon ner på gatan. Här borde någon på morgonen trotsat uppmaningen om att inte arbeta på söndagarna ha plockat ner alla plommonen och åkt till en kyrka i ett höghusområde och delat ut dem till kyrkobesökarna. Här saknade jag tankarna på medmänsklighet.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Det hjälps inte, innehållet i Dan Korns bok om pastor Karl-Erik Kejne och bråket kring honom ger fortfarande eko i min hjärna. Nu vill jag få ett avslut på mina utflykter in i 1950-talets livsvillkor. Jag har startat vid Oscarskyrkan vid Karlavägen i Stockholm. När det blev omöjligt för Pastor Kejne att stanna kvar inom Stockholms stadsmission sökte och fick han ett arbete som pastorsadjunkt i Oscars församling. Vid kyrkan funderade jag över hur det kom sig att han år 1958 fick denna tjänst. Han var då en skamfilad och alkoholiserad kändis, som antagligen skulle dra till sig nyfikna besökare till högmässorna.

Oscarskyrkan har en speciell betydelse för mig. Församlingens förste kyrkoherde Valdus Bengtsson prästvigde min pappa i december 1920 och vigde mina föräldrar ett halvt år senare. På 1920-talet var det vanligt att vissa präster hade rätt att prästviga och en av dessa var göteborgaren Valdus Bengtsson.

När jag för ert par dagar sedan stod utanför kyrkan funderade jag på hur farbror Valdus, som jag sa som barn, skulle ha reagerat om pastor Kejne i mitten av 1940-talet sökt arbete som pastorsadjunkt i hans församling. Farbror Valdus hade en stor sommarvilla i Särö och var kunglig hovpredikant. Varje sommar träffade han Gustav V och bör ha känt till allt prat om att kungen var homosexuell och allt som hände i samband med skandalerna kring Kurt Hajby. Diskussionerna varför hovet under flera år skickat pengar till Kurt Hajby kom att kopplas samman med pastor Kejnes jakt på alla, som utnyttjade minderåriga för homosexuellt umgänge. Farbror Valdus avled 1947 och trots detta var det under 1950-talet ständiga diskussioner hemma om hur mycket han kände till om pojkprostitutionen i Stockholm. Den fanns enligt ryktena inte långt från hans kyrka. Några har påstått att det ofta efter tennismatcher kom unga pojkar på besök till kungen. Gustav V var mycket road av att spela tennis och när han var ute på den speciella planen samlades det alltid nyfikna åskådare. Jag var där ett par gånger och tyckte det var otroligt tråkigt.

Min släkt ägde två sommarstugor utefter Säröbanan och det hörde till att pappa en gång varje sommar skulle predika i Särös kyrka. Vi cyklade dit och lyssnade på vad folk viskade om. Hemma kommenterades detta av min gamla faster och mamma hade också synpunkter. Det mesta av vad min mamma och min gamla faster lidelsefullt pratade om gled bara förbi mig. Varje ledig stund läste jag roliga böcker och senare byttes dessa ut mot hermodsbrev i matematik. Jag var inte road av religiöst eller kungligt sladder. Nu är Dan Korns bok en spännande resa tillbaka till ungdomsårens funderingar om tro och tvivel. Det som nu slår mig är att många av de aktiva runt pastor Kejne var folkpartister och några av dem var riksdagsmän. De ansåg att de kämpade ett näst intill heligt krig mot rättsrötan och drog gärna upp gamla skandaler från 1920-talet. Min äldste bror var mycket aktiv inom Folkpartiet och han underhöll ibland sin oskyldiga lillasyster med detaljer hämtade ur tidningsartiklarna om pastor Kejne. Jag kände mig en smula nedvärderad, eftersom min bror var övertygad om att jag var helt okunnig när det gällde sexualkunskap. Han visste inte vad som fanns gömt bakom skolböckerna i min bokhylla.

År 1950 tillsatte regeringen en kommission med uppgift att utreda allt som hänt kring pastor Kejne, statsråden Nils Quensel och flera andra inblandade. Det tog drygt ett år innan rapporten blev klar. Kommissionen hade kallat många vittnen och det fördes protokoll över vittnesförhören. Flera av dessa hemligstämplades och blir inte offentliga förrän i början av 2020-talet. Rapporten kom ut i början av år 1951 och trycktes i 1000 exemplar. Det dröjde inte många dagar innan den var slutsåld. Ett resultat av rapporten blev att Nils Quensel begärde sitt utträde ur regeringen. Något avgångsvederlag var det inte på den tiden tal om utan Nils Quensel återgick till sitt gamla arbete som jurist.
I mitten av 1950-talet blev det slitningar inom Stadsmissionen. Ledningen ansåg att pastor Kejne inte skötte sitt arbete och att han hade använt personalen för att hjälpa till att skriva rent protokoll över förhör och samtal med dem. som kände till något om pojkprostitution och olaglig telefonavlyssning. Kejnekommissionen hade kommit till slutsatsen att pastor Kejnes telefon inte var avlyssnad och en socialarbetare påpekade att det fanns ungefär 50 prostituerade pojkar i Stockholm, men att mörkertalet var ganska stort. Mer än hundra kunde det inte röra sig om och inte 500, som pastor Kejne ansåg strövade runt i Humlegården eller smög sig in till överklassens män på gatorna i Östermalm.
Pastor Karl-Erik Kejnes liv hade varit fyllt av stormar. Hans fru lämnade honom efter bara några års äktenskap och senare flyttade hans föräldrar in hos honom. Fadern dog och modern blev ett stöd för honom. Då och då hade han en älskarinna, men han var alldeles för orolig för att ett förhållande skulle hålla någon längre tid. Han var ständigt upptagen av sina överdrivna tankar om pojkprostitution och telefonavlyssning.

Pastor Karl-Erik Kejne hade för vana att arbeta till sent på natten. För att hålla sig vakne gick han till apoteket och köpte receptfria och amfetaminliknande läkemedel. Dessa var beroendeframkallande och kunde föra med sig ångest, tvångstankar och störningar av dygnsrytmen. Plötsligt blev de receptbelagda och pastor Kejne hade ingen lust att gå till läkare för att få recept på dessa tabletter. Nu började han att döva sin ångest genom att dricka vin. Detta skedde samtidigt som motboken avskaffades den 1 oktober 1955. Det dröjde något år innan pastor Kejne bytte ut vinet mot starksprit. Nu var han sällan nykter. År 1958 blev brytningen med Stadsmissionen total, Karl-Erik Kejne sa upp sig och fick en tjänst som pastorsadjunkt i Oscars församling. Här fick han också en tjänstebostad och dit flyttade han tillsammans med sin gamla mamma. Året därpå blev han komminister och vännerna var oroiga ifall han skulle vara så onykter vid installationen att han inte klarade av att kliva uppför trappan till predikstolen.

Alla i Oscars församling gjorde sitt bästa att hemlighåla pastor Kejnes alkoholproblem. Han var en skicklig förkunnare och speciellt kvinnor kom och lyssnade på hans predikningar. Under denna tid skrev han en bok om männens problem med både alkohol och kvinnor. Här försökte han hålla en opersonlig ton, men alla som kände honom visste att det var en självbiografi. Det hände att pastor Kejne samlade församlingsborna till samtal on Selma Lagerlöf. Då uppträdde han som en skicklig skådespelare och reciterade på värmländska ur Gösta Berlings saga. Detta var mycket uppskattat.

Pastor Karl-Eriks mamma dog år 1960 och efter detta rasade det snabbt utför. Han hade få vänner kvar och en av dessa var Mikael, som tidigare gjort sig känd som Apelsinmannen. På julafton år 1960 besökte han pastor Kejne för att önska god jul. Det var ett julbord framdukat och innan det var dags att äta blev pastor Kejne upptaget av annat och måste lämna rummet. Dagen därpå dog han i sitt hem. Omedelbart började skriverierna i tidningarna. Apelsinmannen hade varit i farten igen med sin injektionsspruta. Han hade förgiftat julskinkan.

Efter jordfästningen skulle det ske kremering. Denna dog ut på tiden på grund av att den dödes kropp måste undersökas ordentligt. Något gift hittades inte, men däremot konstaterades arr Karl-Erik Kejne avlidit på grund av sitt alkoholmissbruk.

Historien om Karl-Erik Kejne är kuslig. Många män hängdes hänsynslöst ut i pressen och beskylldes för att ha utnyttjat unga pojkar. Det var inte bara Nils Quensel, utan också bland andra prins Bertil och biskop Manfred Björkqvist. Det var vid denna tid en officiell hemlighet att prins Bertil bodde tillsammans med Lilian Craig i en villa på Djurgården. En präst, som i Dan Korns bok kalas för Seved, var homosexuell men hade aldrig utnyttjat pojkar. Han utpekades som en samhällsfara framför allt av tidningen Se. Då hände det märkliga. Chefredaktören Ingmar Ström för Kyrkans tidning skrev en artikel där han påpekade det orimliga i alla dessa beskyllningar. Seved berättade långt senare för Dan Korn att han upplevde detta som en befrielse. Han sa upp sig från sin prästtjänst för att forska i Jerusalem. Efter hemkomsten utbildade han sig till bibliotekarie i Lund och hoppades att folkets minne skulle vara så kort att de inte förknippade en vänlig bibliotekarie med homosexuella övergrepp på minderåriga.

I bråket kring pastor Kejne finns en lång rad förlorare. Den ende segraren i denna märkliga historia var Ingmar Ström, som hade satt ner foten när det gällde förnedrande tidningsartiklar. Han gjorde sig känd för att vara rakryggad och blev så småningom biskop i Stockholms stift.

Det sista kapitlet i Dan korns bok om pastor Karl Erik Kejne är märkligt. En dag fick Dan Korn komma upp på vinden till Oscars församlingshem. Där stod en koffert och den innehöll en stor del av pastor Kejne böcker. Här fanns bland annat mängder av böcker på tyska och franska om homosexualitet och också gamla nummer av tidskriften för sexuell upplysning. Dan Korns slutord i boken att det var här på vinden i församlingshemmet, som han kom pastor Karl-Erik Kejne riktigt nära.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Jag är ofta i Skärholmen. Här finns ett stort bibliotek, Myrorna har enorma hyllor fyllda med  skänkta böcker  och det finns andra lockande affärer. Skärholmen har varit mitt centrum i drygt 40 år och jag åker sällan in till centrum för att handla. Under  de år som gått har jag upplevt hur Skärholmen har förändrats. De första, som flyttade till Skärholmen, har av olika anledningar bytt bostad och nykomlingarna är från andra länder och har spritt sina egna traditioner i området. Det tidigare stora och dystra torget har nu blivit en samlingsplats med sina färgsprakande fruktstånd. I kön byter alla vänliga ord med varandra  och delar med sig om tips på vegetariska rätter. Varför  inte använda mer bladpersilja i maten?

En märklig förändring ar att svenska kyrkan sommartid har öppnat en liten kafeteria på torget. Det, som slagit mig mest, är att det har blivit en samlingsplats för ensamma män.. Ingen skäms för att sitta utanför porten till en kyrka och jag har aldrig varit med om att kristna och muslimer börjar bråka med varandra.

Den sista veckan har det rasat en ofta hätsk debatt på Facebook om att det är provocerande att bära ett kristenkors runt halsen. Man skall inte reta upp muslimer i onödan och korset skall inte ses som en protest mot att vi har släppt in för många flyktingar från Mellanöstern. Jag har blivit förskräckt när jag läst om detta. Även de, som inte accepterar allt som står i Bibeln, har inom sig en flämtande gnista av gudstro. Om de vill visa detta genom att köpa ett kors, borde svenska kyrkan vara tacksam för att några inser att kristendomen har fört mycket gott med sig.

För ett par dagar sedan slog jag mig ner vid en glassbar bredvid bankomaten i Skärholmen. Folk strömmade förbi och jag blev förvånad över att många bar stora eller små kors helt synligt. Jag började räkna och kunde konstatera att det var ungefär lika många som hade kors som täckte sitt hår med en huvudduk. De flesta som hade kors var unga flickor. En mörkhyad småbarnsmamma gick så långt som att hon hade stora kors dinglande i öronen. Här var ingen rädd att öppet visa sin tro och ingen uppträdde hotfullt mot dessa unga flickor. Jag pratade lite med några kvinnor i min egen generation. Då förde jag korset på tal. De medgav att de inte vågade berätta för sina gamla väninnor att de då och då gick till kyrkan. Att tro på Gud uppfattas numera av många svenskar detsamma som att vara gammaldags och konstig samt att inte följa med sin tid. Den svenska kyrkan är, som en man har uttryckt sig idag på Facebook, fylld av märkliga apkonster.

Min uppfattning är att det  inte är muslimer, som blir irriterade av korset, utan flera som anser sig tillhöra den svenska kultureliten. Jag vet att många har blivit förargade över att ett fåtal församlingar har använt skattemedel till dyra utlandsresor och detta borde naturligtvis inte vara tillåtet. Ingen skriver om att min församling Hägersten har ordnat trevliga aktiviteter varannan vecka hela sommaren och att kyrkoskatten går till social verksamhet. Det har blivit en trend i de sociala medierna att skiva negativt om kristendomen och positivt om islam.
På 1960-talet bodde jag ett par år i södra Tunisien och försökte då sätta mig in i islam och hur lagstiftningen fungerade. Kvinnor, som ägnade sig åt sexualitet utanför äktenskapet, kunde hamna i fängelse. Här fanns det ett undantag och det gällde de, som arbetade på de hårt kontrollerade bordellerna. I Tunisien förekom det inte att otrogna kvinnor stenades till döds, vilket då förekom i andra länder. Jag köpte en förbjuden översättning av Koranen i Frankrike och med hjälp av lexikon försökte jag komma underfund med vad Islam stod för. På den tiden var det inte tillåtet för ”otrogna” och kvinnor att läsa Koranen. När det var dags att återvända till Tunisien fick Koranen stanna kvar i vårt sommartorp i Skåne. Idag åtskilligt ändrats inom Islam. Koranen har översatts till svenska och den gå att låna den på biblioteken.
Jag har inte gått in i varje detalj i Koranen. Just nu ser jag en klar skiljelinje mellan kristendom och Islam. Det är en händelse, som finns skildrad i evangelium enligt Johannes kapitel 8. En dag, när Jesus var i helgedomen, kom översteprästerna släpande med en kvinna. Översteprästerna bedyrade hade tagit henne på gärning  när hon ägnade sig åt äktenskapsbrott. Straffat enligt Mose lag var att stenas till döds. Hur skulle Jesus döma kvinnan? Svaret har blivit vägledande för kristendomen.
”Då sa Jesus till översteprästerna : ”Den av eder som är utan synd kaste första stenen”. När de hörde detta gingo de ut, den ene efter den andra, först de äldste och Jesus blev ensam lämnad med kvinnan, som stod där kvar. Då såg Jesus upp på kvinnan och sade : ”Har ingen dömt dig?” Hon svarade ”Ingen”. Då sa Jesus : ” Inte heller jag dömer dig. Gå och synda inte mera.” (1917 års bibelöversättning)

Profeten Mohammed råkade aldrig ut för något liknande. I flera muslimska länder händer det att kvinnor, som haft sexuellt umgänge utanför äktenskapet, döms att stenas till döds. Här är det den strängaste tolkningen av islam som gäller. Det hjälper inte att länder som Sverige protesterar mot detta grymma straff. Ett öppet sätt att visa att vi är emot detta kan vara att öppet visa att man har ett kors runt halsen. Om de sekulariserade svenskarna ställer de upp för det Jesus sa till översteprästerna, borde de inte på Facebook bli motsagda av representanter för den svenska kyrkan.

Ofta önskar jag att det gick att riva de osynliga murarna mellan biskop Eva Brunne och folket i Skärholmen. Skärholmen är en församling där många inte tillhör den svenska kyrkan. Anledningen till detta är många. Folk kan vara muslimer eller katoliker och de kan också ha lämnat kyrkan på grund av alla skriverier i pressen och att de surfar på den svenska ateistiska modevågen. Biskopen borde komma till Skärholmen och i slitna jeans ställa sig och leta efter något snyggt bland de begagnade kläderna hos Myrorna, kila in till Överskottsbolaget och köpa billiga livsmedel eller trängas vid fruktstånden. På dessa ställen är det naturligt att komma i kontakt med vanligt folk. Det kristna budskapet borde komma ut där folk möts ansikte mot ansikte. Man skall inte längre inför sina gamla vänner behöva skämmas för sin kristna tro och här borde biskopen vara en förebild.

Jag vet inte hur många svenskar som har uppfattat skillnaden mellan demokrati och teokrati. På 1940-talet trummades dessa begrepp in i skolbarnen hjärnor. Vårt land var en demokrati och folket hade lagstadgad rätt att uttrycka sina åsikter i politiska partier och sedan rösta i riksdagsvalet. Teokrati var då ett förlegat begrepp. Det var inte en avlägsen Gud som dikterar  landets olika lagar som i en land med teokrati inskrivet i sin grundlag. I vårt mångkulturella land möter den svenska modellen av demokrati flera länders teokrati. Det har blivit en knepig fråga att avgöra vad som är religionsfrihet och vad som är teokrati. Ar det ett tecken på religionsfrihet att tonårsflickor stenas till döds för att de bejakar sin kärlek?

Det finns gamla psalmer, som fortfarande känns aktuella. Dit hör nummer 561 i 1986 års psalmbok. Författaren till psalmen är Johan Olof Wallin och han diktade den i samband med att vårt land 1819 skulle få en ny psalmbok. Det första årtiondena av 1800-talet innebar många förändringar för vårt land. Det hade utbrutit krig mellan vårt land och Ryssland. Ryssland hade segrat och i fredsförhandlingarna blev Finland en del av Ryssland. En fransk marskalk valdes till svensk kung och landet fick nya grundlagar. Nya kristna värderingar hade på 1700-talet kommit in i landet och den svenska statskyrkan borde på ett bättre sätt kunna förklara vilket roll Gud Fader spelade i folkets liv. Nya psalmer skulle kunna vara ett bra sätt att förklara detta. I den andra versen finns en fin skildring av hur vi kan se på Gud. Idag kan vi säga att den pekar framåt på tolkningar av vad kristendomen innebär och detta i motsats till teokrati. Det är vanmakt alla de känner som inte vågar visa att de under skjortan bär ett kristet kors.
”Molnen våra blickar stänger
vanmakt tecknar våra spår,
men till alla hans blickar tränger
över allt hans makt förmår.
Fadershjärtat i det höga
vårdar barnahjärtan rätt
fadershand och fadersöga
heter Guds regeringsrätt.”

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Jag kan inte släppa Dan Korns bok om pastor Kejne. Den sista veckan har jag haft den som guidebok i Gamla Sta´n och strövat runt i de gränder, som författaren har skildrat som om han själv i början på 1950-talet vandrade runt och pratade med nästan alla han mötte. Husen finns kvar, men pulsen och folket är helt annorlunda. Mobiler och läsplattor är var mans egendom och många pratar i mobilen för att tala om för någon släkting att nu står de framför ett hus med anor från 1500-talet. Köpmannagatan är en sådan gata. På 1940-talat lufsade Mikael runt och pratade gärna med folk han mötte. Det var lätt att känna igen Mikael. Han hade tjocka glasögon, en stor hatt på huvudet och var klädd i ålderdomliga kläder. Ofta hade han en liten medicinväska med sig och kunde ge folk tips om olika sjukdomar. Han var Gamla Sta´ns kloke gubbe och kunde förmedla receptbelagda mediciner. Ibland kallades han för Franciskus från Gränden. Om han stötte på någon med dåligt tandkött delade han ut apelsiner och förmanade folk att inte slarva med att äta mat, som innehöll mycket C-vitaminer.

Kvarteret Cephues vid Köpmannagatan hade rustats upp och alla de små kåkarna på innergården hade rivits. Kvarteret är från slutet av 1500-talet och höll på att bli en sevärdhet i Stockholm. Mitt i detta kvarter skapades nu en liten park bakom Köpmannagatan. I ett av dessa hus hade Stadsmissionen ett kontor och här arbetade pastor Karl-Erik Kejne. Hösten 1951 var hans liv ett enda kaos. Hans hustru hade lämnat honom, han hade anmält till polisen att hans telefon var avlyssnad och att han utsattes för hot från en grupp homosexuella män med hög ställning i samhället. När det gällde telefonavlyssningen gick det så långt att riksåklagaren själv fick ingripa och klättra upp på taket av det hus där pastor Kejne bodde och personligen kontrollera att det inte hade sänkts ned utrustning för avlyssning av telefoner i skorstenen. Det fanns också sådana som av olika anledningar ville hämnas på pastor Kejne. En grupp homosexuella män brukade träffas hos varandra och äta middag. Det sattes alltid fram ett extra kuvert avsett för dem homosexuelle pastorn Kejne. Man visste inte om han kände till sammanslutningen och när som helst skulle komma och delta i deras verksamhet. I andra kretsar gick rykten om att pastor Kejne ett par år tidigare köpt sexuella tjänster av icke myndiga matroser. Allt detta gjorde att pastor Kejne varje dag blev kallad till polisstationen för förhör av olika slag. Han struntade i att äta och levde på kaffe och bullar och var samtidigt storrökare.
I ett annat hus vid Köpmannagatan bodde en tant, som försörjde sig genom att tillverka kvicksilvertermometrar och i ett annat drev en äldre dam en antikvitetsaffär. Hon var inte ensam i butiken. Hennes sällskap var en gammal skröplig fågelhund. Vid denna gata bodde också tillfälligt Mikael.
De allra flesta i längs gatan kände till att Mikael var narkoman. Han hade kunder, men ofta var det besvärligt att komma i kontakt med honom. Mikael saknade egen telefon och hänvisade sina kunder till damen med antikvitetsaffären. Hon var måttligt road av detta, men kom sig inte för att bråka med Mikael. Damen hade svagt hjärta och var beroende av medicin med belladonna. Denna medicin fick hon av Mikael.

Den gamla fågelhunden tyckte mycket illa om Mikael, som förgäves försökte få honom på bättre humör genom att ge honom godsaker och köttben, som han hämtade hos Frälsningsarméns soppkök.

Längs denna gata hade Mikael en pålitlig vän och det var pastor Kejne på Stadsmissionen. På kvällarna brukade Mikael söka upp honom. Ibland hade han med sig smörgåsar på hårt bröd och ibland apelsiner. Tidigare hade pastor Kejne stöttat Mikael och nu var det ombytta roller. Då och då på kvällarna tittade Mikael in till pastor Kejnes kontor och delade med sig av sina hårda smörgåsar och apelsiner.

Allt var sig likt den sena kväll i början av november 1951 när Mikael steg in i pastor Kejnes kontor och lämnade smörgåsar och en apelsin. Morgonen därpå blev pastor Kejne sjuk och måste läggas in på sjukhus. Läkaren konstaterade att han hade inflammerat tandkött och utslag i ljumsken. När han senare blev sämre vände sig Stadsmissionens chef till Stockholmstidningen och bad dem skriva att pastor Kejne hade blivit förgiftad av den apelsin han fått av Mikael. Pastor Kejne förnekade detta. Han litade på Mikael och sa att det var mot Mikaels principer att förgifta folk. Nu blev det provtagning och det visade sig att Pastor Kejne hade kvicksilver i urinen. Genast var det någon som påstod att Mikael hade med hjälp av sin injektionsspruta sprutat in kvicksilver i den apelsin han givit till pastor Kejne. Samtidigt dog den gamla fågelhunden och kroppen undersöktes noga. En tänkbar dödsorsak var kvicksilverförgiftning.
Polisen ryckte ut och förhörde Mikael och, gick igenom hela hans medicinförråd och skickade hans injektionsspruta till laboratorium för undersökning. Det fanns inga som helst spår av kvicksilver. Något åtal väcktes aldrig mot Mikael.
Kvicksilverförgiftningen förbryllade polisen. Damen med termometerfabriken förhördes noga. Hon visade hur hon förvarade kvicksilvret och hur hon städade i fabriken. Fågelhunden fick inte komma in till henne och Mikael hade hon nästan aldrig någon kontakt med. Hur hunden fått i sig kvicksilvret kom polisen aldrig underfund med.

Det gjordes flera provtagningar av pastor Kejnes urin och flera läkare påstod att förgiftningen berodde på inflammation i munhålan och att detta hade fört med sig att kvicksilver fälts ut ur plomberna. Då kom ett märkligt vittnesmål från en apotekselev. Hon hade för flera år sedan gått i en kvällsskola och där haft pastor Kejne som lärare i kristendomskunskap. En dag strax före förgiftningen hade han kommit in på det apotek hon arbetade i. Han bad att få köpa gråsalva, som apotekaren tillverkade själv av fetter och kvicksilver. Denna salva var receptfri och effektiv mot de utslag, som orsakas av syfilis. Apotekseleven var ganska ny och måste fråga de andra i personalen på vilken hylla salvburkarna förvarades. Då förklarade hon att kunden var pastor Kejne på Stadsmissionen och att hon kände igen honom som sin gamla lärare.

Detta vittnesmål vållade stor uppståndelse. Pastor Kejne förnekade att han köpt gråsalva och att han inte led av någon könssjukdom. Nu blev det nya rubriker och bland annat Wilhelm Moberg pekade ut Mikael som mördare. I pressen började han nu kallas för Apelsinmannen. Många stödde öppet Wilhelm Mobergs skrivelse. Dit hörde bland andra språkvetaren Björn Collinder och riksdagsmannen och läkaren Bertil von Friesen. Björn Collinder har senare gjort sig känd för sina översättningar av Kalevala till svenska och Bertil von Friesen tillhörde Folkpartiet. Här var han ganska omstridd, eftersom en av hans käpphästar var att tvångssterilisering var det bästa som kunde hända ungdomar på glid och alla klent begåvade. Hans motståndare inom Folkpartiet var de frikyrkliga. De ansåg att människan med alla sina skavanker och brister var skapade till Guds avbild. Detta fick inte klåfingriga gynekologer och läkare ändra på.

Det är mycket som talar för att pastor Kejne hade smittats av syfilis. Dåtidens läkarspråk var fyllt med märkliga förkortningar av latinska namn på sjukdomar och deras handstilar var det ofta bara apotekare som kunde tolka. Det skulle ha varit katastrof för Stadsmissionen om det blivit bevisat att moralens väktare pastor Kejne hade dragit på sig en skamlig sjukdom.

När julen var över hade skriverierna om Apelsinmannen tillfälligt tagit slut. Livet på Köpmannagatan fortsatta nästan som vanligt. Den enda skillnaden var att Mikael hade flyttat från Gamla Sta´n och sökt sig till Södermalm. Han fortsatta att umgås med pastor Kejne. Så småningom fick han en permanent adress på Brännkyrkagatan och mycket talar för att de sedan inte träffades speciellt ofta. Någon ursäkt från Wilhelm Moberg eller Björn Collinder för förtalat om att han var giftmördare fick Mikael aldrig.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

De sista dagarna har jag strövar runt bland de äldsta husen på Brännkyrkagatan och föreställt mig att det var hit Mikael flyttade. Här, på denna mörka gata, gjorde han inte mycket väsen av sig och år 1978 avled han.

Historien om den förgiftade apelsinen har levt vidare. I början av 1980-talet skrev Birgitta Stenberg en delvis självbiografisk bok om Apelsinmannen. Hon är helt medveten om att hennes bild av Mikael-Apelsinmannen inte i alla avseenden stämmer med verkligheten. Boken filmades sedan och det är denna bild av Mikael, som har fastnat i folks minne.

Jag skulle velat ha träffat Mikael under de år han fortfarande hade sitt antikvariat vid Mynttorget. Tyvärr är det ingen längre som minns Mikael som specialist på gamla kopparstick.

Det går att läsa Dan Korns bok på flera olika sätt. Det första intrycket att det är en rad historier om brott av olika slag och det andra är att det är en vägledning i att förstå hur det svenska samhället med dess olika myndigheter arbetade. Den sista infallsvinkeln, som jag nu bearbetar i min hjärna, är en resa i tillbaka till den tid jag var ung. Jag studerade och det mesta som hände i samhället gled som skuggor förbi mig. Nu är jag tillbaka till det jag aldrig tog till mig. Jag har ett vagt minne av Mikael eller Apelsinmannen, som han senare kom att kallas i pressen. Den första gången han skymtar fram i Dan Korns bok är på 1920-talet. Då kunde stockholmarna nästan varje dag stöta på Mikael vid Mynttorget i Gamla Sta´n.

Det är märkligt att stå på Mynttorget och titta på kvarteret Cephalus, som nu helt domineras av riksdag och regering. Jag har blivit nyfiken och börjat läsa andra böcker. Jag vill veta mer om hur det var att leva på 1920-talet. Då var inte som nu Mynttorget samlingsplats för demonstrationer, som gällde beslut i Riksdagen. Denna sommar är det på detta torg som demonstranterna mot vårt lands nya asylregel samlas och här träffas vänner för att ströva runt i Gamla Sta´ns gränder. Idag är det fint att bo i Gamla Sta´n. Det var helt annorlunda på 1920-talet. Då skildrades ofta Gamla Sta´n som de utslagnas stadsdel. Hit kom år 1924 studenten Mikael (fingerat namn) från Värmland. Hans föräldrar var apotekare och det var meningen att Mikael skulle gå i deras fotspår. Han inkvarterades som mycket ung i Stockholm och gick på Södra Latin. På skolan trivdes han bäst i skolbiblioteket och fick de sista åren hjälpa till som bibliotekarie. Detta arbete skötte han tillsammans med kamraten Nils Quensel.

Det hände något under Mikaels sista skolår. Han slutade på Södra Latin och for till Lund, där han några år senare tog studenten som privatist och här fortsatte sedan att studera konsthistoria. Någon examen blev det aldrig. Mikael blev sjuk och hans käke måste opereras. Efter detta kom smärtorna, som Mikael själv botade med kokain. På den tiden var kokain ett helt lagligt läkemedel och några svårigheter att köpa det hade han inte.

År !924 flyttade Mikael till Stockholm och bosatte sig i Gamla Sta¨n. Nu var han helt beroende av kokain. Han kände sig ofta jagad av polisen. Detta berodde på att han var homosexuell och det var fram till år 1944 straffbart att ha sexuellt umgänge med någon av det egna könet. Trots detta startade han en konsthandel och antikvariat på Myntgatan. Han blev redan efter något år specialist på gamla koppartryck och flera konstsamlare besökte regelbundet hans lilla affär. I dessa lokaler hade han ett medicinförråd, som han hade övertagit när föräldrarna la ner sitt apotek.

Mikael blev en kändis i Gamla sta´n. De vinddrivna människorna vände sig till honom när det blev sjuka. Han visste vad han hade i sitt medicinförråd och det hände att de besökande blev pigga efter ett par dagar. Mikaels kunskaper i konst var uppskattat och han bjöds in till träffar där man diskuterade konst.

Mikael var inte ensam om att vara beroende av kokain. Mycket talar för att bruket av denna medicin hade spridit sig ner till den lägre medelklassen. Användarna blev självsäkrare och blev mer kreativa . Bakruset var det få som ville tala om. Det var på 1920-taletett känt faktum att revyartisten och musikern Fred Winter (pseudonym för Sten Njurling) inte var främmande för att använda kokain. Det var en drog, som gjorde att det var lätt att glömma bort allt som var besvärligt i livet. Allt blev tillfälligt bättre med en dos kokain. Hans visa ”Det blir bättre för varje dag som går” trallar många i den äldre generationen fortfarande på. Texten skrevs av Fritz Gustaf.

Hösten 1925 skrev Fred Winter musiken till den svenska operetten ”Den vita demonen”. Miljön var en pantbank och operetten handlade om ett överdrivet bruk av kokain. Det var många komiska detaljer inlagda mellan sångnumren och publiken jublade och skrattade. Nu äntligen hade Sverige blivit en operettnation. Operetten spelades på teaterscenen i Folkets hus och alla väntade sig att den skulle gå för fulla hus fram till midsommar dock med undantag för de första veckorna i januari. Dessa veckor var enligt tradition reserverade för en nyårsrevy.

Ingenting blev som Fred Winter hade tänkt sig. Det fanns krafter inom Folkets Hus ledning, som ansåg att man inte borde skoja om något så allvarligt som missbruk av det vanebildande kokainet. Det blev inga fler föreställningar av ”Den vita demonen”. Ingen av melodierna i operetten hade fastnat i stockholmarnas minne. När det blev midsommar hade de allra flesta glömt bort vad de hade skrattat åt strax före jul.

Många tyckte att samhället förändrades för snabbt på 1920-talet. Kungahuset hade förlorat mycket av sin gamla makt, Sverige hade blivit en demokrati och kvinnorna hade fått rösträtt och kunde bli valda ombud i Riksdagen. En annan nyhet var bilarna med den amerikanska och ganska billiga T-forden. De blev ett annat ljud på gatorna och hästarnas gnäggande höll på att försvinna. Gatorna måste bli bredare och allra helst måste nya bilanpassade leder dras genom Stockholm. Efter många diskussioner beslöt myndigheterna att Stockholm skulle få en ”Slingerbult ” från norr till söder. Den skulle gå genom Sveavägen och fortsätta längs Hamngatan till Kungsträdgården och sedan över bron till Gamla Sta´n. Sedan kom problemen. Nu besluts det att ”Slingerbulten” skulle fortsätta till Mynttorget och genom Myntgatan och ut mot Munkbroleden. För att kunna göra detta måste Myntgatan bli bredare och hus rivas. Detta skedde år 1929. Den breda och bilanpassade gatan blev katastrof för Mikael, som blev av med sitt antikvariat. När detta hände bodde han på Luntmakargatan och nu flyttades antikvariatet och den lilla konsthandeln till Mikaels bostad.

Nu började det på mer än ett sätt gå utför för Mikael. Han förlorade sin affär, sin kundkrets och sitt umgängei Gamla Sta´n . Året därpå kom nästa bakslag. Kokain klassades som drog och blev ett förbjudet läkemedel. För att klara sitt missbruk tvingades Mikael ut som kund på den svarta marknaden. Han bröt mot två lagbestämmelser, han både homosexuell och narkoman. Det dröjde inte många år innan han hamnade i brottsregistret, fick en övervakare och kom på så sätt i kontakt med Stadsmissionen och pastor Karl-Erik Kejne. I början av 1950-talet i samband med utredningarna angående Stockholms homosexuelle ligor och pastor Kejne kom Mikael att hamna i blåsväder. I pressen kallades han för ”Apelsinmannen”. Nu gällde frågan om Mikael genom en förgiftad apelson hade försökt ta livet av Karl-Erik Kejne. Det fanns inga bevis för detta, men i allmänhetens ögon förvandlades Mikael från en oförarglig bohem i Gamla Sta´n till en farlig brottsling.

Bilden på Mynttorget är från ett vykort. Konstnären är Rebecka Lagercrantz

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Förra söndagen var Kyrkkompis och jag på pilgrimsvandring i egen regi i Tyresö. Det första vi gjorde var att gå runt kyrkan och bekanta oss med kyrkogården. Detta var gripande. Flera gravar var prydda med stora och gamla rosenbuskar, som gjorde att det var omöjligt att se vilken familj, som ägde de vackra gravarna.

Vi traskade långsamt ner till församlingshemmet vid busshållplatsen. Här finns sommartid är ett pilgrimscentrum med mängder av material om de olika pilgrimsvandringarna och olika leder. De är bra för alla, som föredrar att ge sig ut på egen hand. Vi blev mycket väl mottagna och fick en trave med broschyrer om fem olika leder avpassade för pilgrimsvandringar. Vi valde att gå Munkleden och under pauser läsa de tänkvärda ord, som vi hittade i den utförliga i broschyren. Leden var knappt fyra kilometer lång. Kerstin Cunelius, som arbetar som volontär på Pilgrimscentrum, följde med oss fram till utgångspunkten för samtliga leder. Hon varnade oss för att den första delen skulle vara backig. Då sa vi att alla som kommer från Hägerstensförsamling inte har några svårigheter med. Två av våra tre kyrkor ligger högt uppe berg. Att gå regelbundet till kyrkan har gett oss kraftiga ben och stärkt vår lungkapacitet.

Innan vi började vår vandring läste Kerstin den heliga Birgittas bön ”Herre, visa mig vägen, och gör mig villig att vandra den.” När Kyrkkompis och jag sedan började traska upp mot Prinsvillan tänkte jag på Dag Hammarskjölds glädje av att ge sig ut på vandringar och hans ord i diktsamlingen ”Vägmärken.” De handlade om att gå ensam i de svenska fjällen och där stå vid en plats där flera leder möts. Då gällde det att välja rätt. Samma sak gällde i livet. Plötsligt måste en människa bestämma sig för hur hon eller han skall gå vidare. Dag Hammarskjöld ställdes en gång för ett livsavgörande beslut. Skulle han acceptera att bli Förenta Nationernas generalsekreterare? i samband med detta skrev han:
”Jag valde inte vägen,
Vägen valde mig.”

Dag Hammarskjöld anade då inte att han skulle omkomma under ett fredsuppdrag i Afrika dem 15 september 1961.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Vi gjorde vårt första stopp vid en äng öster om Tyresö slott, som uppfördes på 1600-talet av Gabriel Oxenstierna. Han var en pålitlig tjänsteman under det 30-åriga kriget och bror till rikskanslern Axel Oxenstierna. Det var också på hans initiativ som kyrkan byggdes. Vi funderade mer på allt det som hände under stormaktstiden och på hur hårt utskrivningen av soldater drabbade den svenska landsbygden än på Franciskus. Mina tankar gick till civilbefolkningen i Tyskland, där fortfarande berättelserna om både det 30-åriga kriget och det andra världskriget är samtalsämnen när släkt och vänner träffas. Under både dessa krig var många ständigt vara rädda för att plundrande och hungriga soldater skulle komma instormande i deras hem och ta för sig av det lilla matförråd som fanns i källaren. I slutet av det andra världskriget rövade också soldaterna alla klockor de hittade. De kyrkklockor, som fortfarande hängde kvar, fick finnas kvar. Det mest gripande är att läsa om hur människor under dessa krig samlades till bön och att några av dessa böner har letat isig in i vår nuvarande psalmbok. En av alla dessa har nummer 525 och är skriven den tyske teologen Johann Olearius och fick sin slutform först när det 30-åriga krigets fasor var över. Musiken är en gammal tysk visa.

” Mitt hjärta fröjda dig, må själ och sinnen röras
Låt andakt av din bön långt upp i himlen höras.
Ty Fadern kallar dig i Jesus Krist, sin son
Så bär i tro nu fram din bön till nådens tron.”

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Efter denna paus kom vi in i en granskog. Rötterna låg på stigen och det gällde att inte snubbla på dem. Runt stigen växte blåbärsris med små och torra blåbär. Torkan har gjort att de inte har kunnat växa ordentligt. Det var tyst och fridfullt, det enda ljud som hörde var en ensam skatas kraxande om höstuppbrott. Vi satte oss ner på några granrötter, tog fram vattenflaskorna och naturgodis. Solen silade ner mellan de mörka grangrenarna. Jag kunde inte släppa tankarna på hur det var att leva när krigets kanoner dundrade utom hörhåll och när, som under tsarernas diktaturtid det var svårt att vara oliktänkande. För många blev då bönen ett väg ut ur skräcken och rädsla och hur den föddes hoppet om en bättre värld. Då mindes jag en historia jag hörde när jag för sju år sedan var i den svenska kyrkan i Berlin.

Det var en majdag i det andra världskrigets slutskede. På den tiden ansågs musik föra med sig drömmar om ett syndfullt liv. Mycket av det som då spelades hade en kristen underton. Den svenska kyrkan i Berlin hade bra mottagning när det gällde utsändningar från Sveriges Radio. Just denna eftermiddag var det ett tillfälligt uppehåll i bombregnet. Då gick det att lyssna på radio. Det blev en ljusglimt. Det var en vårvisa, som Zacharias Topeliusskrev diktade samtidigt som den ryska revolutionens första vågor rullade in i Finland. Alla i den svenska kyrkan fylldes av hopp och sjöng med . De skulle överleva krigets fasor.

” Blommande sköna dalar,
Hem för mitt hjärtas ro!
Lummiga gröna salar,
Där vår och kärlek bo!
Soliga barn av luft och ljus,
O jag förstår ert tysta sus,
Blommande sköna dalar,
Hem för hjärtats ro!”

Vi fortsatte och kom först rakt in i ett sommarstugeområde och sedan ut på en nybyggd bilväg. Det märkliga på den sisat delen av vandringen var berget. För att bygga en bra bilväg hade man sprängt bort en del av ett berg och sedens slipat berghällen. Vi stannade och njöt av naturens stora förmåga att skapa fantasifulla mönster. Efter detta var vi strax tillbaka till pilgrimscentrum. Här fick vi av Kerstin veta att vi gått snabbare än vad hon hade väntat sig. Vi fikade och pratade länge med Kerstin. Då visade det sig att Kyrkkompis och Kerstin hade vuxit upp i samma område i Stockholm sydväst. Kerstin var äldre än Kyrkkompis och de hade inte gått i skolan samtidigt.

Detta blev en helt annan vandring än den som stod i broschyren. Någon gång i höst kommer jag att återvända till Franciskus, vandra på stigar jag känner till och då läsa de böner som jag hoppade över i Tyresö.

”Där tvivel finns, låt mig få komma med tro
Där osanning finns, låt mig få komma med sanning.”

Då vill jag minnas det fantastiska berget vid den nya bilvägen i Tyresö

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Jag har för ett par dagar sedan traskat hela Krukmakargatan från Drakberget och ner mot där den slutar vid Timmermansgatan. Hela tiden försökte jag föreställa mig hur gatan såg ut i december år 1936. Det är många hus som har kommit till och för 80 år sedan fanns det inga vackra blomsterrabatter med surrande jordhumlor utanför portarna. Det vanligaste inslaget på gatan var tiggare eller arbetslösa, som knackade på hos olika hantverkare för att fråga om de behövde extra personal. På gårdarna innanför de stora stenhusen från sekelskiftet 1900 fanns det ofta kåkar, som hyrdes ut till hantverkare. I hus nummer 4 fanns en cykelverkstad och i övervåningen en skyltfabrik. Här saknades elektriskt ljus. På natten till nyårsafton började det brinna i övervåningen. Brandkåren var snabbt på plats och lyckades släcka elden. I samband med detta hittades Hans Wallenstams ytterkläder, men det syntes inga spår av plaggens ägare. Alla, och också polisen, utgick ifrån att det hade hänt ett brott i verkstaden. I kretsarna runt hans Wallenstam ägnades nyårsfirandet åt spekulationer.

Hans Wallenstam kom från en medelklassfamilj och hade gått ett par år i ett läroverk. Under dessa år ägnade han sig åt att gå till en spelhall och hoppades alltid förgäves på att få en stor vinst. Genom en kamrat i detta gäng kom han några år senare i kontakt med Nils Quensel, som var känd för sin stora välvilja mot pojkar, som riskerade att komma på glid. Han brukade ge dem pengar och också tack vare sina kontakter ordna jobb åt dem. Om han stötte på pojkar, som misskötte sina jobb eller började stjäla, drog han in alla bidrag. Han kunde då bli mycket arg och en enda gång hände det att han tog fram sin käpp och gav pojken ett par kraftiga slag på rumpan.

Det kom att bli ett märkligt far-son förhållande mellan Nils Quensel och Hans Wallenstam. Nils Quensel bodde tillsammans med hushållerska och katt i den lägenhet han övertagit från sina föräldrar. Han har beskrivits som en lojal tjänsteman, som inte var intresserad av erotik. Han var religiös och ansåg att det var allas plikt att stötta människor, som hade det svårt.

Nils Quensel blev engagerad i Hans Wallenstams försvinnande och började fundera över anledningen till detta. För honom blev det en lättnad när brandmännen ett par dagar senare hittade Hans Wallenstams kropp under nedfallna bjälkar. Obduktionen visade sedan att Hans Wallenstam hade dött av koloxidförgiftning och att han troligtvis hade slarvat med sina osläckta cigarettfimpar.

Det dröjde något år innan det i den undre världen började cirkulera rykten om att allt inte stod rätt till när det gällde branden på Krukmakargatan. Sedan kom kriget och under de sista krigsåren tog ryktena fart igen. Det var under dessa år som pastor Karl-Erik Kejne på Stockholms stadsmission arbetade på deltid på Långholmens fängelse. Han var känd för att ha god kontakt med fångarna och efter frigivningen anlitades han ibland som övervakare.

Jag har tidigare denna sommar skrivit bloggar med utgångspunkt från de dagböcker, som fängelseprästerna på skrev. I mitten av 1940-talet hände det något på fängelset, som gjorde att prästen Karl-Erik Kejne och lekmannapredikanten Gösta Malmberg tvingades att sluta. Mycket talar för att dessa båda förkunnare blev osams. Gösta Malmberg hade en förmåga att predika fängslande och när han anlitades som semestervikarie i olika kyrkor, kom folk alltid strömmande till kyrkan. Gösta Malmberg anlitades också som övervakare.

Det började med en brand på Krukmakargatan och späddes på av att två själavårdare på fängelset blev osams. När kriget var över började pastor Kejne att skriva om detta i olika tidningar. Här anklagade han bland annat Gösta Malmberg för att anordna sexuella orgier i sin lägenhet. Allt trappades upp och historien om branden på Krukmakargatan fick förnyad aktualitet. Nya pikanta detaljer dök upp. I flera av dessa spelade Nils Quensel huvudrollen.

Nils Quensel satt nu med i regeringen och hade bland annat hand om kyrkofrågor. Han fortsatta att skänka pengar till behövande och några av dessa tillhörde den undre världen och hade pastor Kejne som övervakare. De började berätta fantasifulla berättelser för sin övervakare om Nils Quensel. Han var ledare för en homosexuell liga, som köpte tjänster av läckra gossar. År 1936 av det straffbart att vara homosexuell och Nils Quensel hade underhållit Hans Wallenstam för att få njuta av hans kropp. När Hans Wallenstam började med utpressning hade Nils Quensel fått nog, slog ihjäl honom och transporterade liket en natt till verkstaden i Krukmakargatan. Efter detta gjorde han en brasa på golvet och gled osedd ut i vintermörkret. När dessa fantasifoster spreds i pressen avgick Nils Quensel ur regeringen, som leddes av Tage Erlander.

Ligan i den homosexuella överklassen skildrades som mycket stor och i den ingick bland andra biskop Manfred Björkqvist och prins Bertil. Dessa män kunde göra nästan vad som helst och sedan tack vare sina kontakter undvikas att ställas inför domstol. Detta var rättsröta och om detta skrev pastor Karl-Erik Kejne i flera tidningar.

Regeringen blev hårt pressad och tillsatte en kommission, Kejnekommissionen, med uppdrag att utreda rättsrötan i samhället. Den blev genast hårt kritiserad i pressen. All röta skulle fram. Vad hade egentligen hänt på Krukmakargatan? Nu började privatspanarna dyka upp. Två av dessa var Wilhelm Moberg och Stieg Trenter. De letade reda på gamla vittnen till branden på Krukmakargatan och snokade reda på alla, som visste något om Hans Wallenstam. År 1951 skrev Wilhelm Moberg en bok om branden på Krukmakargatan. Stieg Trenter ansåg att de borde ha tagit reda på mer fakta innan boken kom ut. Wilhelm Moberg svarade att han måste skynda sig för att komma före kommissionens slutrapport,.

När äntligen kommissionen hade slutfört sitt arbete hemligstämplades rapporten. Ledamöterna fastslog att Nils Quensel inte var homosexuell, men att han hade varit för lättrogen när det gällde Hans Wallenstam och grabbarna runt honom. Många andra frikändes helt för anklagelserna  att vara homosexuella och utnyttjat småpojkar. Det hörde bland andra biskop Manfred Björkqvist och prins Bertil. Wilhelm Moberg försökte strax därpå glömma bort branden på Krukmakargatan och fortsatte att skriva om de smålänningar, som utvandrat till USA. Idag är det nästan bara de boende på Krukmakargatan och samhällsvetare, som läser det Wilhelm Moberg skrev om Nils Quensel och branden i verkstaden.
För tre år sedan kom boken ”Kejne” ut. Den är skriven av Dan Korn, som ägnat fem år av att gå igenom allt tillgängligt material om rättsrötan i vårt land sedan sekelskiftet 1900 och också det som hände runt pastor Kejne. Boken är 838 sidor tjock och jag har läst ungefär 30 sidor varje dag sedan jag köpte boken. Högen med anteckningar om gatuadresser växer för varje dag.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Nu har jag traskat den idylliska Krukmakargatan upp och ner ett par gånger och funderat över Nils Quensel. Jag var barn under 1930-talet och minns alla tiggare, som regelbundet ringde på vår dörr. De var övertygade om att vi var förmögna och kunde skänka dem en slant. Några var hotfulla, medan andra visade falsk blygsamhet. Mina föräldrar var rädda för dem och menade att man aldrig kunde veta om dessa vinddrivna män tänkte beskylla dem för otrevligheter. Kejnehistorien ekade genom pressen i början av 1950-talet. Själv minns jag ingenting om detta, eftersom jag pluggade intensivt för att bli folkskollärare.

Nils Quensel var jurist och efter det an avgått ur regeringen återgick han till sitt gama arbete som president för Kammarrätten. På 1960-talet var han medlem i bibelkommissionen, som hade till uppgift att göra språket i Bibeln från år 1917 mer tillgängligt för den yngre generationen. Detta var ingen lätt uppgift och den nya bibelöversättningen kom först år 2000. Då hade Nils Quensel varit död i 29 år.

Nils Quensel fortsatte till sin död att skänka pengar till de, som han tidigare hade stöttat. Någon upprättelse i pressen har han aldrig fått. För sex år sedan kom boken ”Franciskus i den svenska regeringen” ut. Den är skriven av prästen Birgitta Regnmyr Lövgren och det är ytterst få som känner till den. Jag funderade över detta när jag stod högst upp på Krukmakargatan. Berget kallas sedan länge för Drakberget och är en oas bland höghusen. Jag slog mig ner på en bänk och funderade på hur tiderna har förändrats sedan vintern 1936. Det är som om bergets skrämmande drake, som sprutar ut homosexuella och farliga överklassligor, äntligen har lagt sig till ro.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA