Det är spännande att fundera över hur Stockholm har förändrats och hur staden såg ut före höghusens och tunnelbanans tid. Det finns flera både kända och okända författare som har skildrat vår huvudstad. En av alla dessa är Märta Helena Reenstierna eller i dagligt tal kallad Årstafrun. Hon var född år 1753 och gifte sig när hon var 24 år med den tjugo år äldre ryttmästaren Christian Henrik von Schnell, som var ägare till Årsta gård i Brännkyrka socken. Gårdens huvudbyggnad finns fortfarande kvar. På vårarna brukar jag traska förbi gården och då fundera över hur det var att vara husmor på en stor gård strax utanför Stockholms stadsgräns med bland annat tobaksodlingar och egna fiskevatten.

Årstafrun fick åtta barn men bara sonen Hans Abraham överlevde barndomen. På nyårsdagen 1793 började Årstafrun att skriva dagbok. Året som kom skulle hon fylla 40 år och Hans Abraham 13 år. Ryttmästaren, som tidigare i livet gillat sällskapsliv, hade nu blivit ganska vresig. Han skötte gården själv med hjälp av drängar och pigor. I hushållet fanns också Sven Kindberg, som tidigare varit informator för Hans Abraham. När dagboken börjar har studierna med Hans Abraham upphört och Sven Kindbergs roll på Årsta är att vara betjänt. Han har också en annan roll på Årsta. Eftersom ryttmästaren mycket ovilligt deltog i sällskapslivet fick Sven Kindberg rycka in och vara kavaljer till Årstafrun.

Det var tradition att fira prins Fredrik Adolfs namnsdag och födelsedag den 18 juli med ett slåttergille. En självskriven gäst på dessa fester var Carl Michael Bellman. Detta år skulle bli festligare än vanligt. Årstafrun började förberedelserna i god tid. Det första hon gjorde var att skicka ut inbjudningskort till 45 gäster. Hedersgästen var Carl Michael Bellman, som var en gammal god vän både till ryttmästaren och Årstafrun. Hon beställde en musikkår och såg till att det fanns extra personal, som på olika sätt skulle hjälpa till. Alla dränghustrur och deras barn blev bjudna. När detta var gjort upptäckte hon att hennes tallrikar och glas inte skulle räcka till. Alltså for hon in till staden och köpte det som behövdes och också bakelser. Sedan var det maten. Nu slaktades två grisar, ett får och en kalv. Ingen skulle behöva gå hungrig från detta slåttergille.

Det skulle gå åt mycket öl och detta fick pigan Catharina brygga . Drängarnas uppgift blev att ställa i ordning en lövsal där gästerna kunde samlas vid de framdukade faten. Eftermiddagen före festen hände det som inte fick hända. Det blev ett förskräckligt åskväder.

När åskan mullrat färdig beställde ryttmästaren fram sin häst och vagn. Det var dagen före en fest och då skulle enligt tradition skjutas 60 lösa skott. För att klara av detta måste drängarna hjälpa till och Sven Kindberg höll ett vakande öga över drängflocken. Det var långt ifrån säkert att de var nyktra vid denna provskjutning .

Kalasdagen kom och folket från Årsta tågade till slåtterängen. Först gick ryttmästaren och efter honom Årstafrun, Sven Kindberg och sonen Hans Abraham. Därefter kom tjänstefolket med barn och sist drängarna, som hade startat morgonen med flera stora supar. Årstafrun inspekterade att allt var på plats och klockan ett började gästerna komma. Nu konstaterade Årstafrun att 19 av de inbjudna gästerna inte kom och bland dessa var vice häradshövding Pettersson. Detta var en betydande man i området, han var stormästare i Par Bricole och ägde Hägerstens gård.

Festen inleddes med att ryttmästaren sköt 200 skott från sitt batteri. Hedersgästen Carl Michael Bellman sjöng en visa, som han diktat speciellt för denna fest.

”Traktören, han vid skänken
vår glada vän ryttmästaren
som fäst den våta länken
med glas och bägaren,
hans skål tillhör oss dricka nu
liksom vår Årstas nådig fru
och skördeman på bänken.
skall vakna klockan sju.”

Det skålades flera gånger prins Adolf Fredrik, som denna dag fyllde 37 år och för värdfolket. Musikerna spelade och alla hade roligt. Det blev kväll och skymning. Då signalerades till uppbrott. Musikerna gick i täten och gästerna och Årstafruns familj följde med. Man gick fram till Liljeholmen och över bron och skymtade det grå berget Högalid och fortsatte fram till Hornskroken på berget vid Wirwachs malmgård. Här skingrades gästerna och Årstafrun vandrade hemåt nöjd med att kalaset trots de berusade drängarna hade blivit lyckat.

Idag på morgonen har jag traskat den sista del av gästernas vandring från Årsta. Jag tog tunnelbanan till Hornstull och gick Hornsgatan fram till Ansgarieberget. På Årstafruns tid fanns här en tvärgata, som kallades för Hornskroken. Den strävade uppför berget till Wirwacks malmgård från 1770-talet. Idag har denna gatstump bytt namn och kallas för Ansgariegatan.

Jag stod utanför malmgårdens låsta och höga järngrind och funderade över hur denna del av Södermalm såg ut på Årstafruns tid. Brännkyrkagatan löpte uppför berget till malmgården, där den tvingades att göra en krök, som fick namnet Hornskroken. På malmgården bodde en apotekarfamilj och här fanns både vagnar och hästar. Jag gissar att grinden kom till på apotekarfamiljens tid. Stadsplanerarna var överens om att västra Södermalm var ett område med bergsknallar, som det var besvärligt att ta sig upp på. Det fodrades stort mod att så sig ner här. Det var de utslagnas område och här klängde hantverkarnas små stugor sig fast vid berget. Vintertid fanns det inget skydd för stormen. Ordningen var inte den bästa vilket framgår av Fredmans epistel nummer 64. Här bodde Fröman som då och då ordnade baler för det enkla folket. Det som hände på den sista balen är ingen sedelärande historia och den var förbjuden läsning i min barndoms flickskola. Episteln berättar först kortfattat om att matroser och tog sig en svängom på golvet medan en liten orkester spelade. Efter detta får vi veta detaljer om de olika gästerna.

”Vem är flickan med styrman där ligger?
Hon flåsar och bröt sin korsett.
Lördan hon dansar, söndan hon tigger.
Måndan hon virvlar sin spinnrock så lätt.
Söndan hon står inför kamnärsrätt.”

Årstafrun skulle inte känna igen sig om hon idag kom för att spana in apotekarfamiljen på malmgården. Flickorna, som ställdes inför kamnärsrätten på grund av att de strök runt som tiggare, brukade Årstafrun spana in på söndagarna. Dessa flickor fördes till Spinnhuset på Långholmen där de skulle spinna både ull och silke. Spinnhuset hade en egen kyrka och dit brukade Årstafrun åka. Flickorna satt på en läktare under taket och om vanliga kyrkobesökare sträckte på halsarna kunde de skymta flickorna.

Naturen har ändrats. Berget har planats ut och i bergets sprickor har man planterat träd och buskar. Området är lummigt och de stora trädkronorna kunde idag fånga in stormvindarna från norr. Här strövar hundägare runt och de är noga med att plocka upp allt det deras älsklingar lämnar efter sig. Det är som om det aldrig har funnits berusade matroser eller glädjeflickor i dessa prydliga kvarter. Den stora förändringen skedde på 1870-talet när Hornsgatan sprängdes fram genom berget och när stadsplanerarna funderade på att uppföra en kyrka till Nordens apostel Ansgars minne. Då fick berget vid malmgården ett namn och det blev Ansgarieberget.

Rucklens tid är för längesedan förbi. På Bellmans tid skymtade den förmögna medelklassen och de utslagna varandra. De, som var nyfikna, kunde ta reda på hur matroserna och spinnerskorna levde. När det gäller att skildra detta var Carl Michael Bellman en mästare.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Bilden föreställer Ansgariegatan

För ett par dagar sedan var det Mikaelidagen, en dag då vi skall tänka på att det kanske finns änglar. Jag upplevde svagt närheten av en ängel utanför kyrkan i Nacka. Söndagens sista strålar hade letat sig fram genom ekarnas grenverk fram till kyrkan  och lyste på ängeln över porten. Jag var i denna kyrka för att vara med om invigning av ikoner, något som jag bara hade hört talas om som en rysk tradition men aldrig själv varit med om. Min nätkompis Barbro hade frågat om jag ville vara med. Hon är ikonmålare och denna sommar har hon varit på fördjupningskurs på Gotland i konsten att måla ikoner. Detta var kursavslutningen och nu skulle ikonerna välsignas av en präst.

Ikonerna stod uppställda i en rad till vänster nedanför trappan upp till koret. Till höger satt kyrkokören, som sjöng gamla kristna hymner. Det var mycket stämningsfyllt och jag det var som om fornkyrkans kamp för en bättre värld talade till oss genom ikonerna. Efter psalmsång och bibelläsning fick ikonmålarna en och en komma fram till prästen och berätta något om sitt motivval. Detta var gripande. En kvinna berättade om att hennes kristna tro hade fördjupats medan hon målade och en annan om hur hon studerat bilder från Katarinaklostret för att finna inspiration i världens äldsta ikoner. De är från 500-talet och hela klostret ingår i vårt världsarv. Klostret ligger på ett Berg i Sinaiöknen och numera är en förbjuden plats att besöka. Alla vet att IS inte har några hämningar när det gäller att förstöra platser med kristen historia och ingen vågar garantera att det råder säkerhet i detta gamla kloster. Ikonen blev en länk till en svunnen och fredlig tid.

Den sista, som fick sin ikon välsignad, var Barbro. Hon hade valt att avbilda Jungfru Maria. Det var en annorlunda bild av Jungfru Maria än vi är vana vid. Ansiktet speglade både smärta och glädje. Maria anade att hon skulle komma att stå vid ett kors och se sin slagne son hänga där och hon anade också uppståndelsen. Sedan hade Barbro skildrat något helt annorlunda och det var kärlek och omtanke. Det vilade något av Karlfeldts dikt om den unga Maria, som kom nedför ängarna i Sjugare by och gav samtidigt en glimt av den unga kvinna, som skildras i Höga Visan i Gamla Testamentet i Bibeln. Barbro lät sin Maria täcka sitt hår med ett mörkrött glänsande dok, som påminde om ett moget granatäpple. Hon var på väg att möta våren.

”Kom min vän, låt oss gå ut på landsbygden
och där stanna i byarna över natten.
Bittida må vi gå till vingårdarna för att se
om vinträden hava slagit ut
om knopparna hava öppnat sig
och om granatäpplena hava fått blommor”

Höga Visan kapitel 12 från  1917 års bibelöversättning.

invigningen av ikonerna blev det ljuständning. Jag tvekade att gå fram, men Barbro kom till min bänk och hämtade mig.
”Tack för att du kom!” viskade hon.

Hand i hand smög vi oss fram till ikonerna. Här rådde samma stämning av Guds närhet som jag ett fåtal gånger har upplevt i det katolska Sydeuropa. Jag tände ett ljus tillsammans med Barbro och stannade till framför Barbros ikon. Jag kände mig tacksam för att jag har fått det bra efter det att jag lämnat ett ibland stressigt arbetsliv bakom mig.

Kören sjöng Fader vår och Välsignelsen och denna annorlunda gudstjänst avslutades med en aftonpsalm. Tysta skred Barbro och jag ut ur kyrkan. Nu var det skymning och vi bara anade att kyrkans skyddsängel spanade på oss så att vi inte råkade illa ut på den gemensamma grusvägen för gående och cyklister ner till busshållplatsen.

På hemvägen kände jag stor tacksamhet mot Barbro, som tagit med mig på denna gudstjänst och också mot själva livet. Det har trots motgångar i ungdomsåren gått bra för mig. Mina barn har det bra och nu är det yngsta barnbarnet på väg in i vuxenlivet.

När jag kom hem var det mörkt. Jag tog fram min Bibel och bläddrade fram Höga Visan.  Här var det vår med blommade fruktträd och i min kök doftade det höst av nyplockade äpplen. Känslan av andakt fanns kvar inom mig. Sedan öppnade jag psalmboken och läste fornkyrkans gamla kvällshymn högt :

”O Kristus, du som ljuset är
dig kan ej mörker bliva när
Vi skådar upp i tron till dig
när solens ljus fördöljer sig”

Nummer 185 i 1986 års Psalmbok

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

De sista dagarna har jag suttit och gått igenom delar av mitt stora bildarkiv. Bilderna från sommaren 2007 gav upphov till mänga minnen. Det var sista sommaren som min make David var fullt frisk och vi gjorde då flera spännande vandringar. En av dessa var i trakterna kring sjön Tåkern i Östergötland.  Det var första gången som jag besökte denna fågelsjö.

Jag hade som barn en önskan att få komma till Tåkern en vårdag och få lyssna till ändernas kackel och lärkornas drillande. På höstarna ville jag ro i  en flatbottnad liten båt och från den meta abborre. På Västkusten, där jag växte upp,  var det bara vittling eller torsk som gällde.  Abborre var mat  för överklassen. Den hade otroligt många ben och det var knappt hälften som gick att steka som filéer. Om jag kom till denna sjö  i september  skulle jag leva ett överklassliv och steka nyfångad abborre i smör tillsammans med kantareller eller de svampar jag hittade. 

 Inspiration till drömmen om Tåkern var kapitlet om anden Jarro i Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige. Jag läste delar av denna bok den sommar jag fyllt nio år. De kapitel, som handlade om lidande och död, hoppade jag över och läste bara sidorna med historier som slutade  lyckligt. Dit hörde kapitlet om Jarro anden.

Idag är det inte många som tänker på att det kan bli brist på mat. Mycket mat slängs och det har blivit vanligt att folk lägger upp mer på tallriken än de äter upp. I mitten av 1800-talet avlöste det ena svältåret det andra. Då togs beslut om att sänka sjöarna för att få mer åkerjord. Detta skedde i Östergötland och Tåkern sänktes med ungefär två meter. Resultatet blev en överraskning. Det hade skapats en sjö, som inte blev djupare än ungefär en meter. Här trivdes  abborre, gädda och sjöfåglar mycket bra. Tåkern blev en fågelsjö och kunde snart dra till sig både jägare och nyfikna fågelskådare.

De utdikade markerna gav under de första åren mycket rikliga skördar. Den gamla sjöbottnen var rik både på näring och på kalk.  Vid strandkanten  uppstod betesängar med blommande orkidéer. Både fåglar och fiskar trivdes och förökade sig bra.  Tåkern blev ett skafferi för alla som bodde runt sjön. Det som saknades var mark för att odla säd och potatis.

I riksdagen var det ständiga gräl mellan de som ville ha skyddstullar och alla, som önskade få ett fritt utbyte länderna emellan av varor. På så sätt skulle livsmedlen bli billigare. Vännerna av skyddstullar gick ofta segrande ur debatterna. Om skyddstullar skulle bli verksamma, måste de svenska bönderna producera mer brödsäd. Alltså behövdes det mer åkermark och ett bra förslag år 1902 var att torrlägga hela sjön Tåkern. Förslaget möttes av protester, men trots detta klubbades det igenom i riksdagen. Problemet med genomförandet var att det saknades pengar till detta. Vem skulle betala?

Den mest tongivande i proteströrelsen var Selma Lagerlöf. Tåkern med sitt rika fågelliv måste bevaras och vid stränderna skulle kommande generationers skolbarn få ta del av vårt lands rika fågelliv. Hon var aktiv i denna proteströrelse samtidigt som hon skrev folkskolans nya läsebok ”Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige”. I kapitlet om anden Jarro låter hon förutom Jarro en pojke på fyra år  och hunden Cesar framföra kritiska åsikter om sjösänkningen. Fåglarna skulle bli av med dina  häckningsplatser och Jarro skulle tvingas söka upp en annan sjö.  Den outtalade frågan är om alla grunda slättsjöar skulle försvinna. Var skulle i så fall kommande generationers barn få möjlighet att på plats få sätta sig in i hur den svenska naturen var beskaffad och vilka sagoväsen det gick att hitta där?

Alla, som från början tänkt satsa pengar på torrläggningen av Tåkern, drog sig ur projektet.  Beslutet om torrläggningen fanns kvar men genomfördes aldrig. Efter segdragna förhandlingar förklarades Tåkern 1975 som naturreservat.

September år 2007 kom jag äntligen till Tåkern. Jag fick uppleva fågelstrecken över sjön.  Vi hittade en stig genom strandängarna och kom ner till sjökanten. Här låg två gamla träbåtar och de påminde mig om barndomsdrömmen att meta abborre. Vi fiskade inte utan njöt bara av naturen.

 Jag har de sista dagarna läst om kapitlet om anden Jarro. Det är ett märkligt dokument om den spirande miljörörelsen för drygt hundra år sedan. Frågan gällde då om folket runt sjön skulle satsa på mer åkermark eller om de skulle bevara naturen. Idag är problemen helt annorlunda. Betesdjuren håller på att försvinna och de gamla sjöängarna förvandlas långsamt till speciella skogar. När stormarna viner över Östergötlands slättland hukar sig träden ner. 

Idag har jag haft besök av en barnfamilj. En av grabbarna var lika gammal som pojken i berättelsen om Jarro anden. Han var nyfiken och undersökte allt i trädgården. Hans stora naturintresse gick det inte att ta fel på.  Han skulle troligtvis ha gjort som pojken i historien, sökt sig ner till strandkanten och där försökt att spana in anden Jarro och lekt med de sagoväsen, som barn ofta hittar i naturen.

Om jag dagligen umgicks med förskolebarn skulle jag skriva om historien om anden Jarro. Jag är övertygad om att den har mycket att ge dagens datorfixerade barn.

Dagligen fladdrar bilder av städer som Aleppo i ruiner förbi oss i TV-rutan. Allt detta mänskliga lidande har trubbat av mig och denna erfarenhet delar jag kanske med andra. Jag bor i en stad, som aldrig har blivit sönderbombad och vars kyrkor och skolor inte bär spår av förödande krig. För ett par dagar sedan började jag bläddra i min Bibel och hittade där en bok, som jag inte kände till. Det är Nehemja i Gamla Testamentet. Boken börjar dramatiskt med en skildring hur Jerusalem såg ut för ungefär 2500 år sedan.

israel var landet där karavanerna från Österlandet mötte Medelhavets handelsflottor. Det fanns grönskande slätter vid kusten och otillgängliga bergspass inne i landet. Den furste, som behärskade detta område, visste att här fanns det rikedomar att hämta. Men samtidigt måsta han vara på sin vakt för uppror av olika slag. Här bodde många olika folkslag. Ett folk var helt annorlunda. Det var judarna, som trodde på en enda Gud och som kände till sin historia och hade en lag nedskriven i en bokrulle.

År 597 före vår tideräknings början var landet mellan floderna Eufrat och Tigris mycket mäktigt. Här regerade kung Nebukadnessar med hjälp av en stor krigshär, som besegrade judarnas rike och intog Jerusalem. Nio år senare förstördes staden och majoriteten av judarna fördes bort som fångar till kung Nebukadnessars rike. Krigsherrarna var noga med att välja ut de män, som var utbildade och kunde språk. I det väldiga riket Babylon var det brist på skickliga byråkrater och folk, som kunde ekonomi. De högutbildade judarna blev tjänstemän i hovet och fick bosätta sig i landets största stad Susa, som numera ligger som ett historiskt minnesmärke i närheten av Teheran. Det var här som Nehemja hade sin arbetsplats.

En dag fick Nehemja besök av sin bror och några judiska män. De hade alla blivit kvar i Jerusalem och nu hade de rest till Susa för att söka upp Nehemja . De berättade att Jerusalem var en stad utan stadsmur och med illa underhållna hus. Templet gick fortfarande att använda. Alla visste att Nehemja kunde konsten både att organisera ett arbete och att entusiasmera sitt folk. Ett önskemål var nu att Nehemja skulle komma på besök och försöka göra någonting för att judarna skulle få det bättre i sin heliga stad.

Nehemja begärde nu hos kungen att han skulle få vara borta från sitt arbete i ett par månader för att åka hem till Jerusalem. Detta beviljades. Nehemja kom fram till Jerusalem och blev förskräckt över det han såg. Han insåg att det första som måste göras var att bygga upp stadsmuren. Stenar behövde de inte leta efter. De låg i stora högar och intill det som en gång varit en vacker mur. Han drog sig undan och kände Guds närhet. Gud talade till honom och sa att om alla trodde på Israels gud skulle det vara möjligt att bygga upp muren och låta ruinerna förvandlas till en ny stad.

Nehemja lyckades med det omöjliga. Han organiserade folket och alla var villiga att hjälpa till. Kvinnorna lämnade sina hem och kom och släpade stenar. Sten lades på sten och muren växte långsamt men säkert i höjden. De styrande i Jerusalem trodde aldrig att muren skulle hålla. Judarnas Gud var ingen byggmästare, när störtregnen kom skulle muren snabbt spolas bort. Sedan började de nyinflyttade, som tillhörde andra folkgrupper, att gå till attack mot murbyggarna. Männen fick nu order att hänga ett svärd vid sitt bälte. Om de blev anfallna, måste de kunna försvara sig.

Nehemja var med och byggde. Han var högutbildad och trots detta blev han en i laget. På matrasterna började det enkla folket prata med honom. Den spillra av den judiska överklassen som blivit kvar i Jerusalem var nu riktiga plågoandar. De krävde skatt på skatt och tvingade folket att belåna sina planteringar med olivträd och vingårdar. Skatterna och räntorna förde med sig att de knappast hade råd att äta.

Dagen därpå var inte Nehemja på sin vanliga plats vid muren. Han fanns hos de förnämsta judarna. Nehemja var ovanlig, eftersom han föredrog att leva ett enkelt liv och hade en stark gudstro. Resultatet blev glädjande. De skuldsatta fick sina lån avskrivna och samtidigt fick de tillbaka sina olivlundar och vingårdar. Nu sköt muren snabbt i höjden. Folket visste att det hade kommit en man, som de kunde lita på. Snart skulle förtrycket från främmande makter ta slut.

Det hände något oväntat. .Nehemja behövde inte återvända till Susa utan blev ståthållare i judarnas land. Nu hade han rätt att beskatta folket vilket han aldrig gjorde. Jerusalems invånare hade byggt upp sin stadsmur, men innanför den var det glest mellan husen. Nehemja vände till sig då de skrivkunniga och bad dem gå igenom alla släktregister . Nu skulle de som förts bort som fångar till Babylon komma hem och bosatta sig i sin egen stad. Här skulle alla judiska högtider firas.

Folket kom tillbaka och nu samlade Nehemja folket till en syndabekännelse. Alla skulle komma i klädda i säckar eller trasiga kläder och männen skulle strö jord på sina huvuden. Det blev en annorlunda folkfest, som drog till sig människor från andra folkslag. Nu var det lätt att se vilka som tillhörde andra folkslag och som borde motas bort från en fest med syndabekännelse och bön om försoning.

Problemet för Nehemja var att han inte kunde skymta ett slut på ockupationen. Nu gällde det för folket att hålla samman och att lita på de ledare, som Gud hjälpte dem att utse. Når han blev äldre skrev han en självbiografi och det är den som är grunden för boken i Gamla testamenten. När slutet av hans liv närmade sig kände han sig stolt över det han hade uträttat. Muren klarade höstens störtregn och folket hade fått komma hem från fångenskapen. Han hade kört bort alla präster, som misskötte sina arbeten och han hade skrivit stadgar för vad de skulle uträtta när ansvarade för gudstjänster samt samtalade och umgicks med folket.

Idag har jag varit på Tillitens Mässa i Mälarhöjdens kyrka .Kören sjöng från orgelläktaren under Björn Sandströms ledning. Texten skriven av Caroline Krook och musiken var komponerad av Håkan Martinsson. Jag slöt ögonen och njöt. I mitt inre var jag i en annan värld. Jag stod vid Jerusalems mur och hjälpte till att bära fram sten till de män, som med svärdet i sidan fogade sten till sten. De upplevde tillit och kände Guds närhet. Kören sjöng nu:

”Det är inte mer än rätt att vi tackar dig
Du som är alltings mening och sammanhang
du vill föra oss till gröna ängar
och till vatten där vi finner ro.”

Denna bild fladdrade snart bort och jag såg det sönderbombade Aleppo framför mig. Staden hade tills för ungefär tio år sedan Mellanösterns största kristna befolkning. Mina tankar gick till dessa medan jag lyssnade på kören. Var kan de utbombade kristna människorna hitta tillit? Har de kvar någon kyrka? Kommer det att gå att ena olika religiösa grupper i Syrien och bygga upp något av det som gått förlorat?

Nehemja lyckades för ungefär 2500 bygga upp en stad i spillror. Han kände förtröstan och tillit. Jag bad en tyst bön att något som liknar Nehemja kan komma till Aleppo. När mässan var slut gick jag fram till ljusbäraren strax bredvid koret och tände ett ljus. Jag läste tyst ur det häfte med Caroline Krooks text vi fick när vi steg in i kyrkan.

”Jag kn inte bära fram
något annat
än min oro och min längtan.
Jag söker inte svaren på mina frågor
om liv och död och evighet.”

Vid kyrkkaffet tackade jag Björn Sandström och några medlemmar ur kören för en fin musikupplevelse. Denna kväll blir det lättare att ta del av krigets fasor i inbördeskrigets Syrien.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Jag växte upp under knapphetens kalla stjärna under krigsåren. Det mesta var ransonerat och vissa år slog potatisskörden fel. Om vi inte hade fått brödkuponger av min mammas gamla mostrar på Västgötaslätten hade jag fått lägga mig hungrig på kvällarna. I bästa fall kom det in en båt med apelsiner dagarna före julafton och då hände det att jag på julafton fick en halv apelsin. Tidningarna var fyllda med tips om hur vi skulle få i oss tillräckligt med C-vitaminer. Detta fanns innanför skalet på den kokta potatisen och i torkade nypon.

Jag växte upp i Göteborg och vildrosor var ingen växt som trivdes med de salta vindarna och de vinande höststormarna. I närheten av vår sommarstuga längs Säröbanan fans en enda vacker buske på en bergsknalle vid järnvägen. Jag älskade denna buske och när den blommade brukade jag gå ner och sätta mig bredvid den och fantisera om att möta min drömpojke just här. Lagom till höstarnas skolstart var busken fylld mer röda nypon. Varje sensommar blev det alltid gräl om dessa nypon. Vem hade rätt att plocka dem? Var det bonden, som ägde beteshagen bredvid busken, eller var busken en del av spårområdet? Om det var det sista som gällde, kunde alla plocka de åtråvärda röda nyponen.
Mamma la sig aldrig i dessa diskussioner. Hon gillade inte att sylta och safta och detta arbete överlät hon till vårt hembiträde och till mig. I skolan fick jag varje måndag höra talas om konsten att rensa nypon och koka nyponmarmelad. Ett par av mina klasskamrater hade släktingar på landet och i deras marker fanns stora nyponbuskar. På söndagarna plockade de nypon och på måndagarna hade de bråttom hem från skolan. De skulle hem och hjälpa mamma att rensa och koka in nypon för vinterns nyponkräm med mjölk, som hemma hos dem var vanlig middagsmat. Om de var flitiga med rensningen och snabbt pluggade in veckans katekesrabbel skulle de få följa med mamma på premiär på någon spännande barntillåten film. Det bästa med nyponen var inte biobesöket utan att de passade på att göra klipulver av kärnorna. Detta gissel spred de sedan runt i klassrummet och försökte på alla sätt få lärarinnorna att inte märka att det fanns på katedern. Våra gamla lärarinnor hade kämpat i skolan i mängder av år och var väl medvetna om vad som kunde hända i ett klassrum på höstarna. De brukade i sina slitna skinnpåsar ha med sig  fuktade dammtrasor, som de använde för att torka av katedern och stolen med. Till deras fasa kunde de ordentliga flickskoleflickorna vara lika busaktiga som grabbarna i folkskolan.

I mitt område finns det nypon i alla grönområden. De hänger som små klasar från grenarna och ser ut som om de ropar efter någon, som behöver ett billigt och naturligt tillskott av vitamin C. Själv har jag en stor nyponbuske på tomten och denna vårdar jag ömt. Den är vacker från maj till den dag när fåglarna har ätit upp alla nyponen. Igår beslöt jag mig för att koka nyponmarmelad. På nätet hittade jag flera recept och matskribenter skildrade lyriskt hur god och nyttig denna marmelad skulle bli. Inga konstiga färgämnen eller konserveringsmedel och dessutom ekologiskt. I samtliga recept behövdes det tre deciliter rensade nypon.

Det var jobbigare att plocka nypon än jag räknat med. Torkan har gjort att de är mindre än normalt och de satt hårt fast på grenarna. Jag beslöt mig då för att koka en liten provsats. Rensningen blev något av det kladdigaste jag har gjort i hela mitt liv. Alla små och klisterfyllda frön måste skrapas bort och de satt som fastnaglade vid det hårda skalet. Efter att ha kämpat i ungefär en halvtimme gav jag upp och konstaterade att det bara blivit ungefär två matskedar rensade nypon. Något måste göras och jag gick ut och plockade ihop en bunke med fallfrukt. Det fick bli äppelmos med röda gladprickar av nypon.

Jag kände mig desperat. En ensam tant äter inte speciellt mycket och jag har inte ätit upp moset och marmeladen jag kokade förra sommaren. Det mesta av gårdagens fallfrukt grävde jag ner i komposten och det blev bara en liten burk med mos. Jag provsmakade och konstaterade att nyponen var sega och måste tuggas ordentligt.

Hela kvällen gick åt att städa köket. Det var kladd på många ställen och nyponkärnorna hade haft en otrolig förmåga att krypa runt på arbetsbänken och på köksbordet. Idag tidigt på morgonen upptäckte jag till min förfäran att allt kladdet inte hade försvunnit. Det var bara att börja om från början.

Nu njuter jag av kaffe och en ostsmörgås och hoppas att köket är renskrubbat. Den stora nyponbusken får som vanligt bli en samlingsplats för småfåglar. Mina tankar går till krigsåren. Ost var ransonerat och jag brukade bara få två små och tunna ostskivor varje vecka. Det är en bråkdel av vad jag numera äter varje dag. Jag älskar ost i nästan alla dess former.

Var det bättre förr? På ett sätt var det bättre. Att gå på bio hade något av fest över sig och köttbullar var lyxmat. Det var ont om äpplen och det grälades alltid om vem som hade rätt att plocka skogarnas vildäpplen. I min förort finns det vid det nedlagda spårvagnsspåret flera vildvuxna äppleträd och denna höst är marken under dessa täckt av gul och röd fallfrukt. Ibland kommer det EU-emigranter och plockar, ibland flyktingar. Det mesta blir mat för glupska råttor och någon kräsen skata.

När jag ser detta överflöd av gratis mat vill jag vrida klockan tillbaka och som barn få komma till min förort och plocka äpplen. Nyponen får bli fågelmat.

Det är något visst med kvarteren runt Klara kyrka. Höghusen står tryckta mot varandra om man får leta länge innan det går att skymta det smäckra tornet av Klara kyrka. Speciellt när solen lyser är detta en fantasieggande stadsbild. Ett teknikintresserat barnbarn frågade mig för ungefär 20 år sedan om glidflygplan kan landa på hustaken och om det går att sätta upp en jättelik TV-antenn högst upp på kyrktornet. Jag sa bara att jag inte kunde svara på dessa frågor.
Den första gången jag fick tillfälle att ströva runt i Stockholm en eftermiddag var sommaren 1955. Området runt Klara kyrka var fyllt av grävskopor. De gamla fattigkvarteren vid Klara kyrka skulle jämnas med marken, folket skulle flyttas ut till nya bostadsområden med sol och grönska, tunnelbanan måste fram och de stora tidningsredaktionerna skulle till Kungsholmen. Jag minns att min ungdomskärlek David muttrade att detta var som att slita sönder den svenska kulturen. Kvarteren, som Nils Ferlin skildrat i sina dikter, skulle jämnas med marken. Jag kände då ganska dåligt till Nils Ferlins dikter. För mig var Klara den romantiska filmen ”Sol över Klara”, som jag såg hösten 1942.
Jag minns hösten 1942 som mycket dramatisk. De tyska trupperna tågade framgångsrikt genom Europa och under geografilektionerna fick vi varje vecka rita om kartorna och dra upp nya statsgränser. Jag hade en inspirerande lärarinna vars enda nackdel var att hon under lektionerna hyllade Adolf Hitler och tittade föraktfullt på mitt mörka hår och solbrända ansikte. Det var ransonering på det mesta och hela Göteborg var mörklagd. Det var utegångsförbud för flickskoleflickor efter klockan sju på kvällen. Undantag gällde för de flickor, som hade varit på scoutmöte och hade scoutdräkt på sig. När tillvaron var som tristast ringde en kyrklig syföreningstant hem och ville prata med mamma. Hon hade sett hur flitig jag var att gå i kyrkan och hjälpt till i församlingshemmets barnverksamhet. Nu ville hon en lördagskväll bjuda mig på den i alla avseenden ofarliga filmen ”Sol över Klara” med Edvard Persson i huvudrollen. Efter mycket diskuterande och med tillstånd från skolan fick jag följa med en lördag på kvällsföreställningen. Det jag minns bäst är filmens romantik och spårvagnsresan hem genom den mörka och tysta staden.

Hemma talade jag om att jag ville få komma till Stockholm och möte konstnärerna och bohemerna i Klara. Detta var en orimlig önskan. Kvarteren i Klara var fyllda med skurkar, vilket klart framgick av Sigfrid Siwertz två år gamla bok ”Jag fattig Syndig . . ” Här finns en fantasi över hur det gick till när tre tjuvar länsade Bogesunds slott på antikviteter. Att läsa boken var enligt mamma detsamma som att bryta mot det sjätte budordet ”Du skall icke begå äktenskapsbrott” och det sjunde budet ”Du skall icke stjäla”. För att jag inte kulle smygläsa boken tog pappa ner den från bokhyllan och mamma låste in den i giftskåpet. Där låg redan en tjock fågelbok och ett häfte om sexualkunskap. Fågelboken hade hamnat där eftersom jag på söndagarna ville byta ut högmässan mot fågelskådning och kyrkans aftonsång på söndagens eftermiddag.

Denna sensommar har jag varit på Bogesunds slott och läst den tjocka och intressanta boken om slottet skriven av Inger Braun. Jag har också med stor intresse läst ”Jag fattig syndig . . ” i boken har jag hittat fina skildringar av ett Stockholm som inte längre finns. Husen och dess människor skildras så att jag känner dofterna av tobaksrök, utedass och kristidens stinkande parfymer. Alla adresser går inte att följa upp som försvunna och billiga danshaken och skogsområden, där höghusen nu sträcker upp sina tak mot himlen. När det gäller kvarteren i Klara har jag hittat några väl låsta portar, som är ett svagt eko från Sigfrid Siwertz bok.

Sigfrids Siwertz novell ”Slottstappning” är en förvanskad och romantiserad skildring av de konststölder, som skedde på Bogesunds slott utanför Vaxholm hösten 1937. Slottet hade stått öde sedan åren före det första världskrigets utbrott. Tidigare generationer hade köpt konst och gjort sitt yttersta för att skapa ett smakfullt hem. Nu var underhållet eftersatt och det regnade in genom taket och flera fönster var trasiga. Stora råttor sprang runt på golven.
Sigfrid Siwertz skrev sin bok strax före det andra världskrigets utbrott. Arbetslösheten var fortfarande ett gissel och man bodde trångt och många hyrde ut rum. För flickornas del fanns alltid ordningsregeln att de inte fick ta med sig några karlar på rummen. På kvällarna träffades ungdomar och vilsna landsortbor på danshak. På bakgatorna i Klara fanns det i husens källarplan affärer där det gick att köpa stöldgods. Det är i en sådan affär som Sigfrid Siwerts novell ”Slottstappning” i boken ”Jag fattig syndig . . ” börjar. Novellen slutar på Långholmens fängelse.
Sigfrid Siwertz skrev i jagform, och jaget kallade han för Josua. Josua hade som ung börjat studera konsthistoria i Lund och då fått urusel ekonomi. Han började förfalska växlar och blev straffad för detta. Någon slutexamen blev det aldrig och han flyttade till Stockholm, där han tog alla lediga arbeten han hittade. En dag strövade han igenom Klara och skymtade i ett skyltfönster bakom skrot och antikviteter en bekant från Lund. Det var Gulbris, som hade haft en pantbank i Lund och nu blivit antikvitetshandlare i Stockholm. Josua gick in för att prata och erbjöds då att sitta på den yttersta kanten av en sliten soffa med blekta broderier. De pratade om livet i Lund och när det blev stängningsdags bjöd Gulbris in Josua till sin lilla lägenhet två trappor upp. Från det smutsiga fönstret kunde Josua titta ner på utedassens tak och överfyllda soptunnor.

Josua ringde till den närmaste krogen och beställde middag. Josua fick äntligen tillfälle att äta sig mätt på fläskkotlett med brun sås och potatis. Han fick också en sup och den följdes av ett par till. När cigarrerna kom fram ur ett gammalt skrin reste sig Gulbris upp och spanade ut över den trista gården. Efter detta drog han ner rullgardinerna och satte sig så när Josua han kunde. Sedan började han viska fram ett förslag.
”Det gäller spökslottet Gravinge på Värmdö. Grevinnan, som äger slottet, åker aldrig dit. Hon har dålig ekonomi och bett mig smyga in i slottet och ta med några antikviteter och sälja. Josua, ni är ju konstkännare. Skall vi göra detta tillsammans med Målaren, som har vuxit upp i närheten av slottet. När grevinnan har fått sitt, kan vi dela vinsten.”
Josua tittade på sina trasiga skor och behövde inte fundera många sekunder. Han lovade genast att ställa upp. Efter ett par dagar träffades de alla tre ute i skogen ett stycke från Gravinge. De hade parkerat en gammal Ford en bit från slottet. De var beroende av detta för att få med sig allt det de skulle plocka med sig. De smög sig fram till slottet och slog sönder ett fönster i den nedersta våningen och klättrade in. På så sätt kom de in i den lilla slottskyrkan och på altaret stod ett par tunga ljusstakar. De var helt charmlösa och de tre kumpanerna hittade en trappa ner till gravvalvet, där kistor stod uppradade. Josua läste på namnskyltarna och konstaterade att här hade män, som betytt mycket för vårt land, fått sin sista vila. Det var som om spöken tassade tunt bland kistorna och de tre letade sig upp i slottet och sökte sig igenom våning efter våning. De tittade i skåp och lådor och förtjusningen var stor när de hittade en vacker snusdosa i silver. På locket fanns en gravör av en smäcker och naken kvinna. Då ropade Målaren förtjust att hon liknade hans drömtjej Ulla.
De tre kumpanerna hade till slut bara källaren kvar att snoka igenom. Där stötte de på en krasslig och gnyende rävvalp. Strax bredvid fanns vinkällaren med ett litet förråd av dyra viner. Josua hittade en korkskruv, öppnade en flaska och satte den för munnen och stjälpte i sig hela innehållet. Seden höll han på att falla ihop. Vinet var starkare än han hade tänkt sig. Gulbris, som var mycket försiktig med alkohol, blev förargad. Nu var det dags att packa bilen och åka hem till Klara. Josua var inte att räkna med eftersom han knappast kunde stå på benen.
Det blev fler stöldresor ut till Gravinge skott. Stöldgodset såldes sedan i Gulbris affär och Josuas ekonomi var tillfälligt räddad. En kväll föreskog Målaren att de skulle gå ut på restaurang och äta ett skrovmål. De valde Gondolen och njöt av mat och dryck medan de fick se hur gatubelysningen tändes. De beställde in sina supar och Gulbris sköt över sina glas till Josua, som med välbehag svalde dem. Hela tiden tittade sig Målaren oroligt omkring. Så snart notan var betald drog han med sig Josua till ett billigt danshak. Nu skulle de inleda natten i vackra flickors sällskap.
Målaren spanade genast in att hans Ulla svävade runt med en man, som verkade vara bekant. Målaren fattade misstankar om att Ulla var där tillsammans med en civilklädd polis med uppdrag att skvallra om stölder hon kände till. När det var dags att bjuda upp till nästa dans knuffade han fram Josua, som plötsligt upptäckte att han svävade runt i Ullas armar. Nu började Josua berätta om det spökliga slottet med allt som fanns där. Han blev lyrisk när han kom till gravvalvet och till snusdosan. Ulla hörde intresserat på och log uppmuntrande mot Josua, som fortsatte att skrytsamt berätta om äventyren på Gravinge slott.
Det utvecklades till en intetsägande kärlekshistoria mellan Josua och Ulla. Josuas ekonomi hade blivit så bra att han hade fått råd att bjuda Ulla på krogen och halvsula sina skor. Nu kunde han gå utan att uppleva att få in skavande stenar under fotsulorna. En söndag åkte han tillsammans med Ulla till ångbåtsbryggan i närheten av Gravinge slott. De slog på stor och åt ångbåtsbiff. Sedan slutade allt med katastrof. Ulla var en av polisens utvalda spioner med uppdrag att ta reda på varför Stockholm nu översvämmades av antika föremål. De måsta ha skett en konstkupp någonstans och detta var i det övergivna spökslottet Gravinge. .
Josua kallades in på förhör. Han erkände genast och berättade hur allt hade gått till. Han dömdes till nästan ett års straffarbete på Långholmens fängelse. Grevinnan konstaterade att hon aldrig bett Gulbris sälja hennes antikviteter och att hon avskydde att prata med män. Alla karlar, oberoende av samhällsställning, var enligt henne opålitliga skurkar.
Josua, som i verkligheten hette Mikael, kände sig utpekad av Sigfrid Siwertz som en opålitlig och alkoholiserad brottsling. Han hade avtjänat sitt straff och tack vare stöd från Stockholms Stadsmission höll han på att få rätsida på tillvaron. Han hade lämnat livet bland småtjuvarna i Klara bakom sig och livnärde sig nu som ”Klok Gubbe” i Gamla Sta´n. Han hade vuxit upp på ett apotek i en mindre stad och kunde alla knep när det gällde att av vilda växter koka verksamma mediciner. Ibland kallades han för San Franciskus eller mannen, som brydde sig om de svagaste i samhället.
Idag har höstsolen lyst över Klara och jag önskar att några ungdomar bredvid statyn över Nils Ferlin vid ingången till kyrkogården får uppleva samma glädje av förälskelse och romantik som paret i filmen ”Sol över Klara”. Skurkar strövar fortfarande runt i området. Nu är det inte tankarna på att tömma ett övergivet slott på dyrbarheten som gäller utan att stjäla folks identiteter och plundra deras bankkonton. Detta skildrar dagens författare med inlevelse. Tyvärr är författaren Sigfrid Siwertz i det närmaste bortglömd och ingen i kvarteren runt Klara kyrka har varit på Bogesunds slott och där förstått vad det var Gulbris från sin antikvitets-och lumphandeln organiserade.

Imorgon är det den sjuttonde söndagen efter Trefaldighet och temat är Guds Gåvor. Förra söndagen levde jag en vecka före kyrkans kalender. Jag var i kapellet i Bogesunds slott. Det var en underbar sensommardag med dofter av mognande äpplen och höstplöjning av åkrar. Här gick det att uppleva naturen som gåvor från Gud.

Slottskapellet är mycket vackert. Det saknar målningar och väggarna är vita. Stora fönster släpper in solens ljus och detta är som en vänlig hälsning från en osynlig gud. Det blev en minnesvärd högmässa med andra psalmer, än de som brukar sjungas i min församling.

Det blev ett annorlunda kyrkkaffe. Vi fick sitta i en gammaldags soffa vid ett fönster med utsikt över kyrkan. Det var i den gamla blå salongen med ett nu framtaget målat tak från det sena 1600-talet. I detta rum samlades familjen von Höpkens en gång i månaden för att lyssna på en specialbeställd högmässa för slottets tjänstefolk. Rummet användes också som musikrum och här stod en flygel.

År 1859 gick Nils Albrecht von Höpkens mor ur tiden. Han fick då ärva Bogesunds slott och det stora Lantingshausenska fideikommisset. Ett fideikommiss innebar att hela eller delar av det inte fick säljas och att ägaren kunde disponera avkastningen. Bogesunds slott med kringliggande mark ingick inte i fideikommisset. Nu var Nils Albrecht von Höpken fideikommissarie och skulle enligt gällande praxis lägga till fideikommissets namn till sitt efternamn.

Det hade varit många diskussioner med domkapitlet innan man på 1860-talet kunde enas om att de anställda på slottets gårdar och torp måste få tillgång till en kyrka i närområdet. Slottets ägare, Nils Albrecht von Höpken von Langtinghausen, krävde samtidigt att få inrätta ett gravvalv i källaren under kapellet. Detta skulle enbart vara till för hans familj. Anledningen till detta var att släkten von Höpkens gravkapell låg i Salems kyrka vid sjön Bornsjön flera mil söder om Stockholm. Efter många diskussioner gick domkapitlet med på denna egendomliga begäran.

Nils Albrecht von Höpken träffade innan han blev fideikommissarie den förmögna adelsdamen Clotilde von Bossanyl från Ungern. De gifte sig och den unga hustrun blev ganska förfärad när hon kom till Bogesunds slott, som låg långt bort från stadens nöjesliv och som saknade bekvämligheter. Hon talade ungerska och italienska och i nödfall kunde hon säga några rader på franska. På slottet bodde tidvis hennes svärmor och för att få sällskap kom hennes mamma på besök. I samband med bröllopet hade hon blivit protestant och tydligen ganska motvilligt satte hon sig in i protestantismen. Det blev en självklarhet att hennes två barn skulle tillhöra den svenska kyrkan. Vintertid bodde familjen i en lägenhet på Blasieholmen.

I början på 1860-talet stod inte hustru Clotilde ut längre. När sommaren var slut följde hon med sin mamma till Ungern och tog då dottern med sig. Sonen, den minderårige Nils Albrecht Stephan, skulle så småningom ärva Bogesunds slott, faderns affärsimperium somt fideikommisset. Han följde inte med sin mamma till Ungern utan stannade kvar hos sin pappa på Bogesund.

Nils Albrecht von Höpken önskade att hustrun skulle komma tillbaka till honom. Han beslöt sig nu för att modernisera slottet och göra det mer likt en riddarborg. Huset skulle byggas till med två torn och få en liten kyrka nederst i ett av tornen. Det fönster, som satt innanför det tänkta tornet, fick vara kvar och om man öppnade fönstren kunde slottsfamiljen lyssna på gudstjänsterna utan att gå in i kyrkan och blanda sig med de anställda.

Det blev inte som Nils Albrecht hade tänkt sig. Hans ungerska hustru vägrade att åka tillbaka till Sverige och ville skiljas. Några år senare meddelade hon att hon gift om sig. Då beslöt sig Nils Albrecht von Höpken för att gifta sig med den kända pianisten Augusta Mörner. Hon var dotter till löjtnant Karl-Otto Mörner och hörde till familjens umgänge. Hennes far kallades för ”Kungamakaren” på grund av att det var han som på eget initiativ i Paris sökte upp marskalk Jean Baptiste Bernadotte och erbjöd honom den svenska kungakronan.

Den nya hustrun Augusta gled utan svårigheter in i familjen. Hon blev som en mamma för sonen Nils Albrecht Stephan. Hennes bidrag till slottet blev en flygel, som hon placerade vid fönstret med utsikt över kyrkan. När det var gudstjänst öppnade hon fönstret på vid gavel och spelade psalmerna på flygeln.

Äktenskapet varade bara i ett par år. Nils Albrecht drabbades hösten 1873 av canceri strupen och detta gick inte att operera. Det var vinter och familjen hade flyttat in till sin vinterbostad i en lägenhet på Blasieholnem. En dag gav Nils Albrecht betjänten order om korka upp en flaska champagne och därefter bad han hustrun att åka till Bogesund och hämta några papper. Han drack upp champagnen, plockade fram sin revolver, satte in den i munnen och sköt sig. Han blev den förste som begravdes i gravvalvet under kyrkan. Varje gång änkan kom till Bogesund gick hon ner i valvet och satte sig bredvid kistan och sörjde sin make. Hon överlevde honom i 31 år.

Jag har funderat mycket över pianisten Auguste von Höpken och hur hon upplevde gudstjänsterna. Hon hade gift in sig i en familj med många problem. Makens båda barn i det första äktenskapet kom dåligt överens. Mitt intryck är att hon i tysthet gjorde sitt yttersta för att foga ihop en trasig familj och inte vara dömande mot någon av de två barnen Nils Albrecht Stephan och dottern Clotilde.

Clotilde hade mycket bestämda åsikter. Adeln var en utvald grupp i samhället och medlemmarna fick under inga villkor gifta sig utanför sitt stånd. De nya tankarna på att flickor som privatister kunde från år 1870 ha rätt att avlägga studentexamen hörde inte hemma i adelsfamiljerna. Flickorna skulle undervisas i hemmet av en guvernant och sedan skickas till något berömt fickinternat på kontinenten. De skulle lära sig att konversera, dansa och måla akvarell. När brodern några år efter faderns död gifte sig med en skådespelerska blev hon mycket förargad. Det var inte bara broderns äktenskap som hon ogillade. Brodern saknade sinne för ekonomi och Clotilde klagade ofta över att det hade varit bättre om hon hade fått ansvaret för fideikommissets och familjens ekonomi. Bokföring och affärer var något som roade henne.

Jag vet inte om änkan Augusta von Hopken någon gång spelade vid gudstjänsterna den söndag när Guds gåvor var temat. Det var mitten av september och skörden var bärgad och korna skulle snart få lämna hagarna och vandra in ladugårdarna. Goda år och missväxt avlöste varandra och varje dag då alla anställda på slottet kunde äta sig mätta var en gåva av Gud. Hösten var en tid för uppbrott när tjänstefolket kunde säga upp sig och söka en bättre tjänst på något annat gods.

Det är eftermiddag och solen skiner in från västerfönstret på min uppslagna konfirmationsbibel. Jag funderar över morgondagens läsning ur Gamla testamentet . Det är hämtat ur Predikaren. Jag bläddrar fram och tillbaka i denna bibelbok och kommer till kapitel tre. Det som står där kan passa in på det jag tror Augusta Höpken kände när han satt vid sin flygel och spelade under högmässan. Hon såg spelandet under gudstjänsten som en arbetsuppgift hon var glad och tacksam för. Varje höst var det tid att skapa något nytt och att få de grälande fosterbarnen att försonas. Bibeltexten jag läser är skriven i jagform av Predikaren, som var son till kung David.

”Allting har sin tid
och vart företag under himlen har sin stund.
Födas har sin tid och dö har sin tid.
Plantera hr sin tid och rycka upp det planterade har sin tid.
Gråta har sin tid och le har sin tid.
klaga har sin tid och dansa har sin tid.
Taga i famn har sin tid och avstå från famntag har sin tid.
Söka upp har sin tid och tappa bort har sin tid.
Förvara har sin tid och slänga bort har sin tid.
. . . .
Och jag såg att ingenting är bättre för människan än att hon är glad under sitt arbete
Ty detta är det hon får.”

11917 års bibelöversättning och faktasamlande ur boken ”Adelsfamiljerna på Bogesunds slott” av Inger Braun.

I början av sommaren föreslog min församlings diakon Inga Nilsson att jag skulle skriva bloggar om fängelseprästerna på Långholmen. Jag visste att denna idag bortglömda kyrka har ett arkiv, som förvaras på Stockholms Stadsarkiv. Det blev många timmars läsande i forskarsalen, flera vandringar på Långholmen och också vandringar till platser, som spelat stor roll för både präster och fångar. I söndags gjorde jag tillsammans med Nätkompis sommarens sista utfärd i fångarnas fotspår. Den gick med buss till Bogesunds slott, som ligger ungefär en mil utanför Vaxholm. Utsidan av slottet var magnifik och alla, som närmar sig, hoppas på ett intressant innehåll. Slottet är, trots att allt lösöre från svunna tider har forsvunnit, en upplevelse för alla som har bra ben och ett brinnande intresse för historia. På väggarna finns lager på lager av vardagslivets historia som till exempel de gamla målningar från slutet av 1600-talet i trappan upp till en av de översta våningarna.

Nätkompis och jag fick en privat visning av slottet och detta var mycket givande. Allt värdefullt har för längesedan försvunnit från slottet och i den gamla matsalen stod ett par möbelgrupper. Vi fick komma upp på den översta våningen och bekanta oss med hur man uppförde ett slott i fyra våningar i slutet av 1600-talet. Innan vi tog bussen hem köpte jag boken ”Adelsfamiljerna på Bogesunds slott” av Inger Braun. Faktauppgifterna om slottet har jag hämtat ur denna innehållsrika och spännande bok.

Sommaren började på Stadsarkivet på spaning efter fängelseprästerna och slutade med en vandring i ett anrikt slott. Jag har de sista fyra månaderna kommit in i en annan värld, där brottslingar samt deras övervakare och välgörare har talat till mig genom handlingar, böcker och platser. Apelsinmannen har vid mer än ett tillfälle kommit att spela huvudrollen och han har skildrats skönlitterärt två gånger och dessa skildringa har blivit radiopjäser, filmer och TV-föreställningar. Det är i Sigfrid Siwertz novell ”Slottstappning” och i Birgitta Stenbergs bok ”Apelsinmannen”. I båda dessa litterära verk skildras Apelsinmannen som en opålitlig bedragare. I Dan Korns bok om pastor Kejne har jag hittat en kort biografi om honom. Här möter läsaren en hjälpsam drogmissbrukare, som av en tillfällighet hamnat fel i livet.

Apelsinmannen var född år 1892 och son till en apotekare i en svensk småstad. Han fick tidigt hjälpa till i apoteket och blev duktig i konsten att koka samman apotekstillverkade mediciner. Han var en kunnig apotekselev och han kände till hur man använder en injektionsspruta. Trots sitt intresse för mediciner började han efter studentexamen studera konsthistoria vid universitetet i i Lund. Där började allt gå snett för honom. För att döva smärtorna efter en delvis misslyckad käkoperation började Apelsinmannen använda då tillåtna narkotiska preparat för att döva smärtan. Detta gjorde att han aldrig orkade slutföra sina studier utan flyttade till Stockholm i mitten av 1930-talet. Här startade han ett litet antikvariat och konstaffär, som tidvis gick ganska bra. Samtidigt tillverkade han mediciner, som han sedan sålde billigt till de fattiga och utslagna i Gamla Sta´n.

Apelsinmannen var lidelsefullt konstintresserad och sökte alltid information om det som fanns i privatbostäder. På detta sätt förstod han att Bogesunds slott var fyllt med värdefulla föremål. Han visste att ingen sedan länge bott i det anrika huset och att ägaren var en egensinnig baron, som ofta bråkade med myndigheterna . En sensommardag år 1937 kom Apelsinmannen överens med två mer erfarna tjuvar om att åka till slottet tillsammans . De kom till en förfallen byggnad med trasiga fönster och gardiner, som fladdrade för vinden. Det första de gjorde var att slå sönder en fönsterruta i nedervåningen och sedan häva sig upp genom fönstret. Det de såg fick Apelsinmannen att häpna. Här fanns dyrbarheter som små statyer av Tobias Sergel, dyrbara målningar och gamla vapen. Det regnade in genom fönstren och på flera ställen var taket trasigt. Allt detta höll på att förstöras av regn, mögel och glupska råttor. Det vore en god gärning om någon tog hand om detta och såg till att de kom till ägare, som älskade vackra och gamla föremål. Apelsinmannen gick runt och värderade föremålen. Han samlade in mindre kända verk av berömda konstnärer och gamla vapen. Bilen blev full och i augustinatten for de tre sammansvurna tillbaka till Stockholm.

Det blev fler stöldresor till Bogesund. När föremålen skulle säljas fabulerade Apelsinmannen ihop en historia om att slottets ägare baron Nils von Lantinghausen von Höpken i smyg hade bett honom sälja några konstverk från slottet. Mycket blev osålt och detta sattes in i ett förråd. Sommaren 1938 hade det spritt sig i kriminella kretsar att Apelsinmannen plundrade ett slott. En tjuv rapporterade om detta till tidningen Nya Dagligt Allehanda och det blev stora rubriker. Polisen beslöt sig för att kontrollera uppgifterna och tog in Apelsinmannen för ett förhör. De behövde inte fråga flera gånger om stölderna. Apelsinmannen erkände genast och talade om var han förvarade stöldgodset.

Polisen kontaktade baronen, som påstod att det inte hade varit några stölder på slottet. Polisen fortsatte att fråga vidare och kom underfund med att baronen var indragen i en arvstvist med sin ogifta syster Clotilde von Höpken. Hon hade i samband med detta syskongräl begärt att bli omyndigförklarad för att få hjälp av en erfaren advokat för att lösa arvstvisten. Det blev Sten B:son Leijonhuvfud som åtog sig detta märkliga uppdrag.

Det är myckets om ingen vet om familjen von Langinhausen von Höpken. Baronens far avled plötsligt år 1906 och ämnade ekonomiskt kaos efter sig. Han hade enligt tidens sed aldrig förklarat godsets finanser för sin äldste son. Livet på Bogesund hade varit fyllt med glada fester. Det visade sig att obetalda räkningar låg på hög. Det gällde hantverkare och också leverantörer av tobaksvaror och dyra viner. Nu började den äldste sonen att i smyg sälja konst och olika fastigheter. Ingenting fick fläcka faderns rykte och det fick under inga villkor komma ut att familjen var i det närmaste barskrapad.

Den äldste sonen Nils gillade inte att vara på Bogesund. Han  var officer och levde mest på sitt regemente. Efter det att modern avlidit 1914 bestämde han att slottet skulle låsas igen och att systern Clotilde inte fick komma dit. Arvet efter föräldrarna skulle inte skiftas och systern fick inte ta med sig några föremål från slottet till den våning hon delade med sin bror. Syskongrälet mellan syskonen hade startat och det skulle fortsätta tills baronen dog år 1952.

Apelsinmannens stöldresor till Bogesunds slott förde med sig att arvstvisten flammade upp igen. Det var syskonens gemensamma egendom som hade stulits och familjeklenoder hade sålts till köpstarka konstsamlare. Någon måste tillsammans med polisen åka ut till det öde slottet och göra en stöldanmälan. Efter en del förhandlingar fick advokaten tillstånd att komma in ii slottet tillsammans med poliser , som vallade Apelsinmannen och en av medbrottslingarna. De erkände genast och Apelsinmannen skildrade hur de kommit in i slottet och vad de stulit. I rättegången dömdes han till knappt ett års straffarbete på Långholmens fängelse.

Det blev stora diskussioner i tidningarna om vad som hade hänt på Bogesunds slott och vad en excentrisk godsägare hade rätt att göra med sin egendom. Baronen var känd för att vara egensinnig och ofta processa med olika myndigheter. En gång hade han önskat att egendomen med stora och oavverkade skogar skulle bli nationalpark. Detta höll inte Skogsvårdsstyrelsen med utan krävde att han skulle låta avverka skog innan den blev för gammal. Efter många skriverier gav baronen med sig och avverkade betydligt mer än han borde. Senare lät baronen lägga igen åkrarna och skaffade sig mjölkkor Han såg en framtid i mejeriprodukter avsedda för Stockholms växande befolkning. I detta ärende fick han inte medhåll av Lantbruksstyrelsen.

Efter skandalerna med konststölderna kom diskussioner upp hur det svenska kulturarvet skulle vårdas. Hade en enskild person rätt att låta ett slott från 1600-talet förfalla och låta ovärderliga konstskatter förstöras av regn, mögel och råttor? Till slut enades riksdag och regering. Det skulle instiftas en ny lag, som gjorde klart att de ägare, som vanvårdade sin egendom, skulle tvingas att låta den svenska staten lösa in egendomen. Den nya lagen, ”Lex Bogesund”, antogs i konselj år 1946. Den har efter Bogesund aldrig tillämpats och idag skulle den knappast gå att använda.

Efter besöket på Bogesund har jag återvänt till skildringen av Apelsinmannen och hur pastor Kejne såg på denna stöldhistoria. Det är en helt annan tolkning än den som finns i boken om Bogesund. I denna bok har kapitlen om baron Nils von Langenhasusen von Höpken och hans syster Clotilde Höpkens varit min dagliga läsning. Jag har blivit fascinerad av syskonens öden. Baronen var egensinnig och vägrade att gå med på ett arvskifte efter faderns död år 1906 och åtta år senare efter moderns död. Clotilde var när modern dog 40 år gammal, hon var ogift och saknade utbildning. Nu tvingades hon att leva på de pengar, som brodern gav henne. De hade en gemensam bostad inte långt från Nationalmuseum och varje kväll åt de middag tillsammans. Baronen var då klädd i smoking och systern i aftonklänning. Efter middagen klädde baronen om till vardagskläder och beställde en taxi under namnet Andersson. Natten skulle han tillbringa tillsammans med sin älskarinna Karin, som bodde tillsammans med sin mamma i en enkel lägenhet på Östermalm. Hon tillhörde arbetarkassen och Clotilde samt hela släkten föraktade henne.

Konflikten trappades upp när baronen år 1938 gifte sig med sin Karin. Nu kunde inte syskonen längre ha en gemensam lägenhet och Clotilde fick finna sig i att flytta från en rymlig lägenhet på Strandvägen. I all hast fick hon bo hos en väninna och mantalskrev sig på Bogesund, slottet som hon var förbjuden att gå in i. Stölderna förde något år senare med sig att boets lösören äntligen skulle delas mellan syskonen. Clotilde behöll det hon tyckte bäst om och sålde mycket för att om möjligt leva ett liv utan att vara beroende av pengar till mat och hyra från brodern.

Baron Nils hustru Karin avled 1943 och efter detta var baronen sig inte lik. Livet hade stannat för honom. Nio år senare dog baronen och systern Clotilde slungades in i en ny arvstvist. Det var Karins systerbarn, som ansåg att de hade rätt till en stor del av arvet. Efter ett par år avgjordes tvisten till Clotildes fördel av Svea hovrätt. Nu, äntligen, var Clotilde ekonomiskt oberoende. Hon avled 1962 och var då 91 år gammal.

Det har hänt mycket med Bogesunds slott sedan det tvångsinlöstes. Slottets mark har blivit naturreservat och slottet har i viss mån reparerats. Fasaden har bättrats på, det har lagts ett nytt tak och samtliga fönster har bytts ut. Numera finns det elektriskt ljus i slottet, en lyx på landet som Clotildes mor bara kunde drömma om.

Själv kan jag inte riktigt lämna allt det som strömmade mot mig när jag satt på Stadsarkivet och mödosamt tolkade fängelseprästernas spretiga handstilar. Clotilde var bara en av alla dessa, som drabbades av långholmsfångarnas framfart. Jag kommer någon gång under de närmaste dagarna att skriva mer om henne.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Dagens predikotext har rubriken Döden och Livet. Det är en kuslig upptakt på en solig sensommardag med röda äpplen i träden och höstens första gula löv på gräsmattan. I dagarna är det 18 månader sidan min make stilla somnade in på Huddinge sjukhus. Två år innan detta skedde hade jag i hemmet och med hjälp av hemtjänst vårdat honom och nästan varje natt fått kämpa med hans dödsångest. Detta vill jag helst glömma. I mina rum lever han kvar genom alla de fönsterträdgårdar han planterade och vårdade. Han är levande de röda pelargonierna. Dessa är för mig Livets Blomma och när jag varje morgon vattnar dem känns döden långt borta.

Dagens gammaltestamentliga läsning är hämtad från första Konungaboken. Jag slog igår på kvällen upp denna bok och började läsa från början. Det första kapitlet grep tag i mig. Det som står där har jag nästan själv varit med om. Kung David hade blivit gammal och sjuk. Han frös ständigt och det var ingen, som tog hans krämpor på allvar. Batseba, hans favorithustru, fanns inte i hans närhet med deras son Salomo. Kung David hade flera söner och alla var medvetna om att det kunde bli strid på liv och död mellan arvtagarna. Vem var lämplig som efterträdare? Var det den äldre sonen Adonia eller Salomo?

I det tysta pågick diskussioner vem som skulle efterträda den legendariske kung David. Adonia ansåg att eftersom han var den äldste av sönerna, var han det självskrivne efterträdaren. Detta höll inte Batseba med om. Hon ville Salomo som kung över landet. Medan detta hetsiga gräl pågick låg den gamle kungen i sin säng och frös. Kungens män kom på lösningen. De skulle leta reda på en ung och vacker flicka, som skulle vara hon kung David på nätterna. Kravet var att hon skulle vara oskuld. Kungens män hittade den mycket vackra flickan Avishag. Hon visade sig vara perfekt i rollen som sjuksköterska i livets slutskede.

Adonia gjorde sig beredd att ta över riket och ordnade en stor fest för sina anhängare. Då ingrep Batseba och sökte upp den skröplige kung David. Hon var mycket artig och gjorde sitt yttersta att visa sig som en underdånig kvinna. Det behövdes inte mycket övertalning. Kung David befallde att hans mulåsna skulle överlämnas till Salomo och att profeten Natan skulle ta fram smörjhornet och smörja Salomo till kung. Nu kunde han i frid gå vidare till sina anförvanter på andra sidan graven.

Det finns ingen skildring om hur det gick till när kung Davids döda kropp balsamerades och placerades i en gravnisch i berget. Vi kan bara ana oss till att den besvikne Adonia var med och att han då träffade kungens vårdarinna Avishag. Vi vet ingenting om vad hon tyckte om kung Salomo och hans mamma Batseba. Denna sjukvårdskunniga flicka var fortfarande oskuld och kunde utan problem gifta sig. Efter detta troligtvis påfrestande arbete med att ta hand om den sjuke kungen var hon arbetslös.

Adonia fattade ett ödesdigert beslut. Han ville gifta sig med Adishag. För att kunna göra detta måste han ha kung Salomos tillstånd. Att söka upp kungen som friare till Adishag var något han inte vågade sig på. Nu sökte han upp Batseba och bad henne framföra ärendet till kung Salomo. Detta skedde och kungen hörde tyst på. Det hela slutade med arr kung Salomo bad Vår Herre om förlåtelse för vad han tänkte göra. Efter detta lät han en tjänare hugga ihjäl sin halvbror Adonia. Efter detta försvinner Adishag ut ur historien lika diskret som de sjuksköterskor, som vårdar  döende patienterna på Huddinge sjukhus.

Jag kan denna underbara sensommarkväll inte lämna tankarna på sjuksköterskan Adishag. Fick hon någon gång ett erkännande från kung Davids släktingar för att hon trofast ställde upp natt efter natt och pratade med den döende kungen om hans dödsångest? Kung David hade varit en framgångsrik kung, men han hade i många fall inte skonat liv för att driva igenom sin vilja. Hur kändes det ha blod på sina händer dagarna före mötet med Israels gud? Under en av sina sista dagar samtalade han länge med sonen Salomo om den politiska situationen i landet. Detta finns nedtecknat i den Första Konungabokens andra kapitel . Vi får aldrig veta vad han sa till Adishag.

Kung David begravdes i en grotta i berget Zion. Under den tidiga medeltiden upptäcktes grottan och den blev en helgedom för både judar och kristna. Idag är denna gravplats en turistattraktion och folk samlas för att hylla kung David, som levde för ungefär 3000 år sedan. För mig ter det sig märkligt att man aldrig tänker på alla de, som har ansvarat för berömda mäns sista veckor i livet.

Jag vet inte om jag är annorlunda. Kyrkogårdarna med alla sina minnesmärken över människor, som uträttat något betydelsefullt långt innan jag blev vuxen, gör mig bara nedstämd. Många av oss rusar igenom tillvaron och glömmer ofta bort att en dag nalkas vår möte med döden. Det är bara att hoppas att en underbar nattsköterska som i likhet med Adishag genom sitt milda sätt kan lindra vår dödsångest.

Idag i högmässan i Bogösunds slottskapell fick jag tipset att läsa psalm 102 i Psaltaren. Detta påminner mycket om vad min make David ropade till mig under sin dödsångest. Han kunde stora delar av Bibeln utantill och när de sista veckor i livet kom blev mycket av detta levande. Han gjorde ibland ett tillägg att han var som en förtorkad och tidigare vacker blommande krukväxt, som någon har glömt att ge vatten

”Jag är likt en pelikan i öknen
jag är som en uggla bland ruiner
Jag får ingen sömn och har blivit lik
en ensam fågel på taket.”
1917 års bibelöversättning

Jag har mängder av krukväxter, som har hittat hem till mina fönster på många olika sätt. Den äldsta är ungefär 40 år gammal. Idag skall den tillfälligt få komma ut i trädgården och få delvis ny jord. Den har planterats om mängder av gånger och blir vackrare och pampigare för vart år som går. Just nu står den på köksbordet. Denna växt fick jag nästan i huvudet i Aspudden en lucianatt i mitten på 1970-talet.
I mitten av 1970-talet var jag så vilsen i tillvaron att jag beslöt mig för att ta time-out från att vara lärare. Jag hittade en annons att det fanns en tjänst ledig som tidningsbud i Aspudden. Jag sökte jobbet och fick det. Jag blev kvar i två år och sedan var jag tillbaka som lärare i ett studieförbund. Under dessa år som tidningsbud upplevde jag en helt annan värld. I ett av Aspuddens grönområden bodde en rävfamilj och det hände att en nyfiken valp kom fram och nosade på min tidningskärra.

Aspudden var helt annorlunda än det är idag. De gamla husen från början av 1900-hade inte reparerats på åratal. Färgen flagnade från trappuppgångarnas väggar och trappstegen var nötta. Det luktade märkligt. Högst upp i en av trappuppgångarna låg framför en ytterdörr en trave med sängkläder. Jag måste sträcka mig framåt för att kunna stoppa ner tidningen i brevlådan. Ibland vaknade den sovande mannen, resta på sig och hälsade artigt.
”Jag är läkare, men så gick allt snett. Sprit, jag stal tabletter ur sjukhusets medicinskåp, hustrun stack, barnen föraktade mig och nu är jag här.”
Han tystnade.
”Snäll tant, en gammal patient. Jag får en smörgås och en kopp kaffe varje morgon.”

På den tiden firades Lucia med vitklädda flickor, som sprang runt i trappuppgångarna och sjöng för alla som ville höra på. En och annan pojke följde efter dem och deras målbrottsbaser ekade längs hela Hägerstensvägen. Ölfiket vid parken hade nattöppet och härifrån hördes en del glada skratt. Några av dessa gubbar gick ut på gatan för att andas frisk luft En av dessa kom fram till mig och började gråta. Han mindes åren innan han började skolan. då hade hans mamma tagit på sig ett vitt och nystruket förkläde och bjudit honom på choklad och lussekatt på sängen.

Lucianatten var fylld med märkliga upplevelser. Den före detta läkaren sjöng pm Staffan Stalledräng och unga pojkar strök runt kring de vitklädda flickorna för att få en kyss och en kram. Några blev sura och hotade att hälla kaffe över dem medan andra låt pojkarnas glupska läppar snudda vid deras kinder. Någon spelade på grammofon julmusik på så hög volym att det hördes ända ut på gatan och några morgontidiga kvinnor städade lägenheten innan de gick till jobbet. På kvällen skulle mamma titta in på luciakaffe.

I ett hus i närheten av tunnelbanestationen gick det vilt till i övervåningen. Ett fönster stod öppet och det hördes att man och hustru var osams. Just som jag passerade utanför ytterdörren skrek mannen ut svordomar och könsord mot sin hustru. Sedan kom nattens märkligaste ord:
”Du kan ta dina förbannade krukväxter och sticka.”
En krukväxt for genom luften och den hamnade på min tidningsvagn.
”Nästa gång är du som åker ut!” skrek mannen så det ekade.

 
Vad som hände sedan vet jag inte. Jag tog vagnen och gick vidare till nästa trappuppgång, som låg runt hörnet. Krukväxten låg kvar på vagnen.
Jag tog med mig krukväxten hem och planterade om den i en ny och något större kruka. Den fick vatten och näring och julens extra belysning gjorde att började skjuta fart. De senaste åren finns den en skurspann, som en gång tillhörde min farmor.

Aspudden har förändrats på samma sätt som min krukväxt. Husen har renoverats och ingenting av stanken finns kvar i trappuppgångarna. Portarna är låsta för att stänga obehöriga ute. Uteliggarna har lämnat området och ölfiket har stängt. Trafiken har tätnat och rävarna har försvunnit.