Jag har inte vuxit upp med en nationaldag utan under de år, när den 6 juni kallades för svenska flaggans dag. Dagen uppfattades i min hemstad som ett stockholmsspektakel, en dag när kungen och prinsessorna på Haga skulle visa upp sig för svenska folket. På svenska flaggan dag år 1943 hissades flaggor på olika ställen i min barndoms stad Göteborg. Jag gick i en privat flickskola vid Bellmansgatan och här hissades flaggan från den väggfasta flaggstång, som var fastsatt utanför föreståndarinnas rum. Vi hade ledigt efter frukostrasten och då samlades lärarinnorna i det stora kollegierummet för att diskutera våra betyg, vilka som skulle bli kvarsittare och vilka som skulle relegeras. Jag gick i en stökig klass och hoppades varje år att domen skulle falla över mig så att jag fick byta ner mig till folkskolan. Min hetaste önskan på svenska flaggans dag var att till hösten få börja i Nordhemsskolan. I folkskolorna firades inte den 6 juni. Motiveringen var att Gustav Vasa inte hade brytt sig om Västkusten utan föredragit Dalarna, Uppland och Stockholm. Varför skulle vanliga ungar fira att denne kung den 6 juni 1523 red in i Stockholm? Vore det inte bättre att om Sverige nödvändigtvis måste gripas av fosterländsk yra göra detta den 6 november, som var den dag när Göteborgs grundare Gustav II Adolf stupade i slaget vid Lützen?

Krigslyckan för tyskarna hade vänt och den tyska afrikakåren tvingades dra sig tillbaka från plats till plats genom Nordafrika. Trots alla rapporter om svidande nederlag var många i Göteborg övertygade om att Tyskland vilken dag som helst skulle komma tillbaka som Europas segernation.

Varje år läste vår barska föreståndarinna vid morgonbönen upp ett meddelande att skolans elever var välkomna till Slottsskogsvallen för att fira svenska flaggans dag. Flickskoleflickorna skulle samlas vi folkskolornas korgbollsplan och sedan tåga in och ställa sig i prydliga led på fotbollsplanen. Detta läsår hade jag hört till klassens problemungar och jag ville fira att detta kanske var min sista svenska flaggans dag i en flickskola.

Mamma sydde alla mina kläder och de satt fruktansvärt illa. Solen sken och jag tog på mig den bästa klänningen från förra sommaren och en mycket illasittande jacka, som var omsydd av en gammal och nött sommarkappa. När jag kom till samlingsplatsen insåg jag att jag var på fel ställe. De andra flickorna var klädda i grå helveckade kjolar, röda jackor, vita knästrumpor och svarta lackskor. En argsint gymnastiklärarinna gick fram till mig och frågade från vilken skola jag kom och vad jag hette. Hon föste undan mig och sa att om jag ville vara med måste jag gå sist i tåget. Då blev jag gråtfärdig och hade mest av allt lust att springa min väg. Detta gick inte, eftersom det var så mycket folk att det var omöjligt att tränga sig fram.

Spårvägens musikkår började spela och nu skulle vi marschera in på planen. Främst i tåget gick sjuksköterskeeleverna i sin blå klänningar, nystärkta vita förkläden och vita bakåtstrukna dok över håret. De fick rungande applåder av de inkallade pojkarna på åskådarläktarna. De hade kommenderats till Slottsskogsvallen för att få känslan av att vårt land måste försvaras stärkt. De blivande sjuksköterskorna fick pojkarna att längta efter sommarens utedansbanor. Just så här skulle en ung kvinna se ut, vältvättad, smidig och moderlig. Efter sjuksköterskorna kom Flickläroverket, där uniformen var grå kjol, marinblå kavaj och skolmössa. Dessa flickor hade under gymnastiktimmarna drillats i att marschera och i detta tåg accepterades inga hemsydda klänningar. Denna grupp fick applåder av de mammor, som kommit för att njuta av något av den kungliga glansen.

Det var trångt och varmt på fotbollsplanen, där vi stod tätt intill varandra och sjöng fosterländska sånger. Efter sången skulle det högtidliga ta vid. En manlig medlem ur den kungliga familjen skulle överlämna fanor med prydda med vasakärven. Då blev det svart för mina ögon och jag kände att jag höll på att falla omkull. Just då hände det orimliga. Min äldste bror Lars kamrat Kurt såg detta och kom smygande emot mig. Mina föräldrar ansåg att Kurt var farlig och enligt mamma borde jag inte få träffa honom. Det otäcka med Kurt var att han vägrade bära vapen och dessutom var han katolik. Nu, under krigsåren, hade han blivit medlem i Röda Korset och fått sjukvårdsutbildning. Kurt hade fått lära sig att ta hand om sårade, lägga förband och bära bårar. Nu såg han att jag mådde illa och förde försiktigt bort mig från planen in på en åskådarläktare.
”Vänta här tills allt är över! Jag följer med dig hem.”

Det var glest på den läktare jag satt. Slutligen spelade en orkester en hurtig militärmarsch alla flickorna tågade ut från planen, flickskoleflickorna först och sjuksköterskeeleverna sist. Jag satt stilla och väntade i ett par minuter. Kurt kom och hade med sig en mugg saft till mig.
”Drick, du är uttorkad.”

Kurt tog mig i handen och vi gick mot sjukvårdstältet, där Kurt meddelade att han måste följa en sjuk flicka hem. Befälet gav mig en nedlåtande blick och började viska något om att mitt mörka hår och solbrända ansikte skvallrade om att jag tillhörde ett främmande folk. Då började jag gråta. Allt var hemskt, jag hade på svenska flaggan dag blivit nedsynad. Jag dög inte, jag hade inte de rätta kläderna och jag hade i skolan inte fått träna att gå i takt. På hemvägen berättade jag detta för Kurt, som lyssnade mycket intensivt.

”Tyvärr kan jag inte övertyga dina föräldrar att du behöver få byta skola. Ber du aftonbön?”
Jag skakade på huvudet och sa att det var meningslöst. Gud brydde sig inte om mörkhåriga flickor med dålig hållning.

Vi hade kommit fram till fågeldammarna och stod en stund och tittade på de svarta svanorna. Vi stod tysta och mina funderingar gick till vad lärarinnorna sa i kollegierummet. Kanske, kanske skulle jag bli relegerad. Jag skulle aldrig mer fira svenska flaggans dag.

Jag blev inte relegerad och barndomens beslut att inte fira den 6 juni har jag inte kunnat hålla. För ett par år sedan köpte jag i början av juni ett par nya joggingskor och andra saker för att under den kommande sommaren vara en aktiv utomhusmotionär. Våren hade varit fylld av sol och jag hade blivit brunbränd i ansiktet och på benen. En ung mörkhyad pojke hade hjälpt mig att hitta de rätta skorna och följde sedan med mig till kassan där jag betalade.

Pojken log uppmuntrande mot mig när jag visade upp mitt kontokort och min legitimation och suckade något om att jag inte kom ihåg koden.

”Gör inget” sa grabben glatt och synade mitt körkort ordentligt. ”Det är mycket ovanligt att en läcker tjej i din ålder köper så många och så dyra sportprylar.”

Sedan blev han mer förtrolig och började viska
”Vilket land kommer du ifrån? Jag gissar Turkiet, syns på öronen.”
Jag skakade på huvudet.
”Vallonättling. Släkten har bott i Sverige i mer än 300 år.”

Pojken såg ut som ett frågetecken och suckade över att han inte visste vad som menades med att vara vallon. Sedan tog han tag på en stor blå hatt med ett gult kors.

”Varsågod, vi delar ut svenska hattar till goda kunder. Jag hoppas du sätter hatten på huvudet och åker till Skärholmen och firar nationaldagen. Det brukar vara trevligt, ingen svensk fylla men däremot bjuder ibland kyrkan på jordgubbstårta.”

Jag åkte till Skärholmen och lyssnade på glada tal om att Sverige var ett land med många kulturer och att ingen skulle känna sig som en främling. Vi bodde i Stockholms sydvästra förorter och samtidigt skulle vi uppleva att vi var världsmedborgare och fanns med i ett större sammanhang.

Jag kände ingen, hade ganska tråkigt och upplevde firandet som meningslöst. Sedan dess har jag inte firat dagen utan hållit mig hemma och grävt i trädgården. Idag skall jag, om det inte regnar, ta på mig den blågula hatten och klippa ner det sista av de blommande hundkäxen. Mina nya grannar kommer att uppskatta min klädsel. De är från Syrien och känner stor vördnad för vårt land denna dag.

Jag har i över ett år anlitat ett privat vårdföretag, som har sina lokaler inte långt från vårdcentralen och ICA-hallen. Allt har fungerat nästa prickfritt fram till för ett par veckor sedan. Då avlöste det ena problemet det andra. Anledningen var att företaget flyttade från den nedlagda banken till ett personalutrymme i det nu ombyggda servicehuset. Allt blev en enda röra, pärmar kom på drift, sladdarna till datorerna ringladepå golvet som våryra ormar och vårdbiträdena visste inte var de skulle hänga sina ytterkläder. Chefen orkade dåligt med, hon blev en smula förvirrad och tidsplaneringen fungerade inte.

Hemtjänst blev plötsligt en stressfaktor i min tillvaro. Jag kunde inte planera mina dagar, eftersom jag inte visste om någon skulle komma på utsatt tid och om denne någon hade nycklar med sig. I över ett år har hemtjänst tagit sig in i vårt hem med hjälp av en lånad nyckel och jag har i lugn och ro kunnat vara ett par timmar på gymet. De sista veckorna har inte detta fungerat. Nyckeln till nyckelskåpet hos hemtjänst har varit på villovägar och ingen har kunnat titta till min strokedrabbade make David. Att komma hem efter att ha kämpat med maskiner i över en timme till en av uringenomblöt make har slitit på mig. Från att ha varit en tillgång blev gymet en belastning.

Dessa sista dagar har det ständigt tutat upptaget i telefonen hos hemtjänstföretaget. Det enda sättet att nå fram till den stressade chefen har varit att skriva ett brev och be tjejen från hemtjänst lämna fram det. Då hände det jag borde ha åtgärdat för minst en månad sedan. Den svarta patronen i min skrivare var tom och jag fick texta ner det jag ville ha framfört. Tyvärr glömde jag att skanna dokumentet och ett par dagar senare blev det diskussion om vad det var jag önskade. Mitt brev hade fått larvfötter och krupit in i en helt annan pärm än där det hörde hemma.

Igår kom en ny dag fylld med kaos. Vattenkokaren gick sönder och ingen hemtjänst i sikte. Då surnade jag till och kontaktade dem genom det larmtelefonnummer jag som en tillmötesgående och vänlig kund har fått. En vänlig röst upplyste mig att jag inte kunde nå abonnenten, men att jag kunde lämna ett meddelande efter tonen. Jag lär sur och efterlyste folket. Tio minuter senare ringde det på dörren och en av de pålitligaste tjejerna klev in.

”Hinner inte stanna länge, skall du iväg, tandläkare eller . . . ”
”Måste till Skärholmen, vattenkokaren har gått sönder och vi har inget bröd hemma.
”Stick genast, jag tar över.”

Då började David gny om att han behövde gå på toa. Hemtjänst lovade att ta över. Då rev jag åt mig min svarta och vattentåliga jacka och hemtjänsttjejen skrek till:

”Du tog min jacka!”

Glatt letade hon reda på min jacka och jag gjorde mig redo att ila iväg till Skärholmen. Då skrällde hemtjänsttjejens telefon. Det skulle komma extra förstärkning, så att jag kunde uträtta allt jag ville i Skärholmen.

Jag njöt för första gången på drygt en vecka. En stressfri timme var en gåva från himlen. När jag sedan kom hem sov David och vaknade först när han upptäckte att jag lagade till middagsmaten. Den extra avlösningen hade inte kommit på grund av att hemtjänst fått ett larm om att en gammal tant hade ramlat på toaletten.

Idag på morgonen ringde chefen för hemtjänst och bad om ursäkt för att det inte hade fungerat som det skulle. Jag skulle som kompensation få extra städhjälp. Jag hann knappt lägga på luren innan det ringde på dörren. Det var en tjej från OneMed, som kom släpande på åtta stora kartonger med blöjor åt David. Allt hamnade precis innanför ytterdörren och nu gällde det för mig att hitta en plats att placera dem på. Hemtjänst kunde ju komma vilken minut som helst och städa.

Jag hittade ett hörn i hallen, staplade kartongerna över varandra och måste använda en stol att stå på för att få den sista på plats. Överst la jag min svarta jacka och min röda löparjacka. Nu skulle det vara slut med fåniga misstag.

Kväll i ett renskrubbat hem. Det gäller att inte rusa iväg och byta hemtjänstföretag när något strular. De seriösa företagen vill inte tappa kunder, de gör sitt bästa för att rätta till misstagen.

Nu erkänner jag en av mina stora svagheter. Jag är inte intresserad av dagens politiska feminism, men gillar alla praktiska tillämpningar och kan sträckläsa om kvinnornas envisa kamp för jämställdhet fram till palmsöndagen 1960. Detta var en religiöst magisk dag. Margit Sahlin blev prästvigd tillsammans med två andra kvinnor. Kvinnorna hade äntligen i den svenska kyrkan blivit jämställda med män och de kunde få förvalta de heliga sakramenten.
Jag har inte tittat på ett enda politisk debattprogram de sista månaderna, däremot läser jag ibland tidningsresensensioner om olika program. I måndags köpte jag Expressen för att få veta varför Gudrun Schyman och Carl Bildt grälade friskt efter ett TV-program. Nästan alla i min omgivning ville låna tidningen. Det var inte nyfikna på vad Carl Bildt sagt utan på Conchita Wurst, som vann schlagerfestivalen. Det är verkligen en form av modern feminism att en kvinna i lång aftonklänning och med ett ludet ansikte kan få många och stora rubriker och dessutom reta upp ryska kulturskribenter. Detta påminner mycket om det intresse pressen visade den flicka, som klädd i varma långbyxor en kall vinterdag på 1940-talet ville vara med om en nattvardsgång i Wasakyrkan i Göteborg. Kvinnornas villkor har verkligen förändrats sedan min barndom.

Carl Bildt har till många kvinnors stora fasa sagt att han inte har tid att sätta sig in i feminismen. Jag har stor förståelse för hans synpunkter. Själv upplever att feminism tolkas olika beroende på vem man talar med. De hemstjänsttjejer, som dagligen springer ut och in hos oss, önskar sig att stridbara feminister sätter sig in i deras slit. Jag håller med tjejerna när de bittert konstaterar att en sopåkare tjänar bättre och har en tryggare tillvaro på jobbet än vad de har. En sopbil är fylld av hjälpmedel, som tagits fram för att underlätta lyften. När satsas det pengar för att arbeta fram robotar, som kan hjälpa till med alla tunga lyft i ett hem?

Jag går då och då på en villavisning i min egen förort. Det som alltid förvånar mig är att kvinnorna är mer intresserade av att det finns sminkspeglar i badrummet än att det finns en fungerande städskrubb. Trots all undervisning i skolan om att män och kvinnorna skall dela på ansvaret av hemmets skötsel, bryr sig inte arkitekter och byggföretag om att fundera på hur detta skall gå till i praktiken. En dag stötte jag på en kvinnlig arkitekt och frågade henne om detta. Svaret blev en ryckning på axlarna och ett generat leende Förklaringen blev efter ett par sekunders tvekan att maskiner är männens värld och att dammsugaren och skurhinken hör hemma i garaget. Det är kvinnors rätt att tänka på sitt utseende och därför har formgivarna koncentrerat sig på läckra sminkspeglar. Tydligen satte hon likhetstecken mellan ett läckert yttre och feminism.

Det har hänt mer än en gång att jag har fått vikariera som läxhjälpare för invandrarflickor i Skärholmens bibliotek. Jämställdhet och feminism är begrepp de har svårt för. Hemma hos dem gäller det att göra som pappa eller storebror säger. Att en man skall diska eller städa badrummet är helt orimligt. För dem betyder feminism att slippa fara till pappas hemland och där bli bortgift med en äldre man.

Det var lättare att undervisa om jämställdhet på 1940-talet. Då var jämställdhet detsamma som att få kvinnlig rösträtt, att bli utnämnd till minister eller riksdagens talman samt att övertala de konservativa prästerna att en kvinna mycket väl kan bli präst och få förvalta sakramenten. Trots detta fick jag mycket dålig undervisning i kvinnorörelsens historia i den flickskola i Göteborg jag gick i. Anledningen till detta var att i början av 1900-talet hade min hemstad haft en manhaftig och konservativ kvinnosakskvinna, som lystrade till det krävande namnet Frigga. Denna kvinna ville ingen i min skola höra tals om. Alltså hoppade lärarna över kapitlet om kvinnlig rösträtt i boken i samhällslära.

Frigga blev den självskrivna ledaren för en kvinnogrupp, som med alla tillgängliga medel skulle kämpa för kvinnlig rösträtt. Vapnen hade alla hemma. Det var paraplyer och mattpiskare. Någon större framgång hade inte dessa damer. När de stod öga mot öga mot stadens poliser svek modet dem och de gick hem. Frigga blev ensam kvar på slagfältet och hon insåg att nu gällde det att uttrycka sig så att alla förstod varför kvinnorna måste släppas fram i politiken. Enda sättet för en kvinna att ta sig fram var att inte gifta sig utan skaffa sig en ordentlig yrkesutbildning. Själv var hon gift och hade två döttrar, som hon uppfostrade i manliga dygder. En av hennes döttrar hade jag som lärare i svenska och tyska.

Friggas dotter hade som ung skickats till södra Tyskland för att lära sig utförsåkning och värjfäktning samt att diskutera kultur. Sedan blev hon lärarinna, inte i gymnastik utan i svenska och tyska. Friggas dotter var ganska häftig. När vi inte kunde rabbla de tyska starka verben gick hon runt i klassrummet och delade ut svidande klatschar med sina glasögonbågar. Ibland beklagade hon sig att de i hennes ögon obegåvade eleverna förde med sig att hon varje termin måste köpa två par nya glasögonbågar.

När jag nu tittar på den reklam om EU-valet, som droppar ner i datorns brevlåda, slår det mig att till utseendet påminner Gudrun Schyman om Friggas dotter. Anna Maria Corazza Bildt får mig att tänka på den lärarinna jag hade i bokföring, nationalekonomi och hälsolära. Båda dessa kvinnoporträtt talar ett tydligt språk. De har jättelika sminkspeglar hemma i badrummet. Hemma hos familjen Bildt behöver man säkert inte ha en städskrubb. Ett städföretag kan komma en gång i veckan med en skåpbil fullastad med städredskap. Detta är en lyx som Gudrun Schyman av ideologiska skäl inte kan njuta av.

Nu sitter jag och läser en sista gång om duellen mellan Carl Bildt och Gudrun Schyman och också i en helt annan tidning om den ryska minoritetens ställning i de baltiska staterna. För Carl Bildt är det säkert viktigare att ordentligt ta reda på vad som sker på andra sidan Östersjön än att fundera över vem som skall plocka in disken i diskmaskinen eller stoppa in smutsiga kläder i tvättmaskinen.

De texter, som läses i våra kyrkor idag, har som tema att visa vägen in i Guds Rike. Det är en programförklaring för den religiösa väckelse, som Jesus startade och som senare aposteln Paulus spred ut över det stora Romarriket

Början, som har skildrats i evangelium enligt Johannes, är mycket dramatisk. Jesus hade bestämt sig. Han skulle offra sig själv på korset och genom detta försona mänskligheten med Gud. Efter detta skulle det inte längre finnas behov av några blodiga offer av lamm i Templet, försoningen blev enklare och alla skulle ha råd att vara med. Vägen till det religiösa livet var utstakat. Ni gällde det endast att få folk att lyssna på detta annorlunda och svårbegripliga budskap.

Aposteln Paulus hade aldrig personligen träffat Jesus utan upplevt den uppståndne Kristus utanför stadsporten till Damaskus. Denna händelse grep tag i honom och efter att ha blivit god vän med lärjungarna gav han sig ut i Romarriket för att predika om Jesus och att, i likhet med Johannes Döparen, döpa alla som hade kommit till tro. Startpunkten i varje stad blev synagogan och här vände sig Paulus till de som tvivlade på judendomen och till de greker, om letade efter en annan religion än den grekiska med sitt överflöd av gudar och gudinnor.

I hamnstaden Thessaloniki talade majoriteten av judarna grekiska och många var högutbildade. Hit sökte sig Paulus och varje sabbat under tre veckor. Här predikade han om Jesus, berättade att Jesus var Messias, talade om vägen till Livet och Sanningen samt om ett nytt Gudsrike. Folk strömmade till i stora skaror och lyssnade till denne lille judiska man, som hade vissa svårigheter att gå. Efter tre veckor hade han bildat en liten kristen församling, i vilken det fanns judar, greker och inte så få förnäma grekiska kvinnor. Församlingsmedlemmarna hade låtit döpa sig och de deltog inte längre i några grekiska eller judiska offerfester. Kristendomen i staden höll på att bli en maktfaktor.

Thessalonikis tongivande judar blev uppretade av detta. Om en stor del av de förmögna männen i synagogan blev kristna, skulle inkomsten av tempelskatten bli betydligt mindre. Troligtvis uppfattade de att Paulus hade fått många kvinnliga medlemmar i sin lilla församling och upplevde detta som irriterande. Vad skulle hända om kvinnorna fick inflytande över det religiösa livet?’’

Efter tre veckor hade de tongivande judarna bestämt sig. Paulus skulle bort från staden. Några modiga män sökte sig till fattigkvarteren och där engagerade de en grupp, som fick till uppgift att trakassera Paulus. Detta hände och sedan kunde de anmäla till myndigheterna att Paulus var en orosstiftare, som kanske borde avrättas. Några medlemmar i församlingen fick höra om detta och hjälpte Paulus ut ur staden. Paulus båda följeslagarna Silas och Thimoteos stannade kvar och lovade att komma efter så snart allt hade blivit lugnt i staden.

Paulus reste vidare kom så småningom till staden Korinth på halvön Peloponnesos strax söder om Aten. Silas och Thimoteos hade letat reda på Paulus och kunde berätta om församlingen. Nu satte sig Paulus ner och skrev två brev till den lilla spirande församlingen. De olika grupperna hade svårt att komma överens och Paulus hade många förmanande ord. Det viktigaste var att alla skulle respektera varandra, tycka om varandra och leva efter de regler, som föreståndaren hade satt upp.

Breven innehåller också mycket som vi idag uppfattar som obehagligt. Här finns hatfulla och hotande fraser om judarna. Judarna hade korsfäst Jesus, de var trångsynta och de kristna borde akta sig för dem. Här var startskottet till fiendskapen mellan judar och kristna, en kommande signal till kyrkliga ledare om att det var tillåtet att tvångsomvända eller döda judar.

Det första brevet avslutar Paulus med levnadsregler för de kristna, som bör vara medvetna om att Jesus kan komma tillbaka när man minst anar. Då gäller det att vara beredd. Alla måsta minnas att Jesus är Vägen, Sanningen och Livet.

”Ni bröder lever inte i mörkret
Och dagen kan inte överraska er som en tjuv
Ni är alla ljusets söner och dagens söner
Vi tillhör inte natten eller mörkret
Därför får vi inte leva som de andra
Utan måste hålla oss vakna och nyktra
Och föra trons och kärlekens rustning
Och ha hoppet om frälsning som hjälm.
Må han som är Fridens Herre skänka er sin frid
Alltid och på alla sätt.
Herren är med er alla.”

Bilden har jag hittat på nätet. Det föreställer det gamla försvarstornet i Thessaloniki.

Förra sommaren fick jag fröpåsar av Nätkompis, som varit på blomsterutställning i England och där köpt fröer till mig. För ett par veckor sedan sådde jag hennes fröer och också allt jag hade i gamla fröpåsar och lådan med de fröer jag tidigare samlat. . Eftersom jag hade såjord över pulade jag ner två ruttna tomater i en plastask. Alla fönsterbänkar och fönsterbord blev upptagna. Till min stora förvåning och förskräckelse grodde nästan allt. Potatisen har varit sen i starten, men nu anar jag de första små spirande plantorna.

I två av Nätkompis fröpåsar fanns ipomea, som brukar kallas för ”Blomman för Dagen”. Jag fick både en blå och röd variant och samtliga fröer kom upp, vilket jag inte hade väntat mig. Jag sådde dem gest i en glasslåda och nu har jag planterat om dem. Det blev drygt 40 stycken små graciösa plantor, som jag inte vet var jag skall placera. På nätet beskrivs växten mycket lyriskt. Den har en tunn stjälk, som behöver mycket stöd. Med rätt vård kan den bli tre meter hög. Varje morgon slår det ut en ny blomma, som sedan vissnar när skymningen kommer.

Jag minns ipomea från ett av åren efter kriget. I Göteborg hyllades då allt som var engelskt och en blomsteraffär, som hade specialiserat sig på begravningar, skänkte bort påsar med frö av blå ipomea till prästfruar och de mest tongivande syföreningstanterna. Mamma sådde i lerkrukor och det blev mängder av små plantor, som hon sedan spred ut i fönstren. Lagom till skolavslutningen gick det inte att de ut på Linnégatan på grund av att ipomea klängde i gardinerna och i de snören, som mamma hade spänt tvärt över fönstren. Det var vackert och samtidigt upplevde jag en kuslig känsla av att vara instängd i ett växthus.

I mitten av juni flyttade vi ut på landet och mamma plockade varsamt ner de lysande blå blommorna lådorna i en flyttkartong, som hon mödosamt släpade till Säröbanans järnvägsstation och sedan hem till vår trädgård. Hälften av plantorna dog under denna resa och de övriga fyllde upp alla fönster utom köksfönstret i vår lilla sommarstuga.

Det gick ett par veckor av sommarlovet. Jag hade tråkigt och saknade kamrater. Min stora tröst denna sommar var att läsa engelska deckare. Min inre värld blev snart uppfylld av överklasshus på den engelska landsbygden och med släkter, vars medlemmar alltid var osams om kärlek och arv. I denna för mig främmande miljö tycktes alla fundera över de bästa knepen att på ett omärkligt sätt ta livet av varandra. I en av dessa böcker hittade jag ett recept på hur man kunde koka ett dödligt gift av de vissnade blommorna av ipomea. På detta ställe la jag ett bokmärke. Några tankar på mord hade jag inte, utan det som fascinerade mig var de kemiska formlerna.

På kvällarna satt mamma och jag och stoppade strumpor och lagade pappas trasiga långkalsonger. Ibland fick mamma för sig att hon skulle läsa högt för mig och då brukade hon leta reda på någon av pappas alla predikosamlingar. Detta var trist och jag slog dövörat till och började fundera på annat. Mamma upptäckte detta och grep tag i deckaren, hittade bokmärket och började läsa högt om de livsfarliga blå blommorna. Hon blev otäckt röd i ansiktet, slängde boken på golvet och började riva ner alla exemplar av ipomea hon hittade. Trots kvällsmörkret rusade hon ut genom köksdörren slängde all ipomea på komposten. Ipomea uppskattade detta och efter några dagar hade vi en blå kompost, som snart blev en sevärdhet.

Igår satt jag och försökte ta reda på vilka giftiga ämnen som finns i ipomea. Nätet tiger om detta och jag har ingen aning om vilken deckare det var jag läste.

Det är inte bara ipomea som har tagit sig. Jag har också spirande plantor av gul klätterkrasse och luktärter. Det är ungefär 70 plantor, som jag på något sätt skall placera. På försök har jag planterat ipomea i den stora krukan med en vit orkidé och nu skall i en stor kruka röd ipomea få samsas med en hibiskus.

Nu skall jag lägga upp ett nödrop till Nätkompis och be henne om hjälp att placera ut alla dessa platser. Ett trevligt ställe borde vara den trista väggen vid den eleganta port, som leder in till hennes anrika arbetsplats. Kanske kunde vi tillsammans i gryningen montera en klätterställning vid väggen och nedanför denna placera stora krukor med röd och blå ipomea. Jag undrar vad hennes chef skulle tycka om ett så vanvördigt påhitt.

Den gula klätterkrassen skulle göra sig bra utanför Riddarholmskyrkan vid Karolinska gravkoret och på så sätt bli en hyllning till krigarkungen Karl X Gustav, till den snåle Karl XI och förloraren Karl XII. Det är inte säkert att Riksantikvarieämbetet skulle uppskatta detta.

Bilden visar några av mina problem med omplanteringen. I förrådet fanns det inte tillräckligt många små krukor så jag tog reda på förpackningar i återvinningslådan. Det blev krukor och ipomea verkar att trivas med svaga dofter från bland annat billigt vin och vispgrädde. Ipomea har hittills visat sig vara spröd och samtidigt tålig. Jag ser fram mot när den börjar blomma.

Jag har i drygt fem år varit anhörigvårdare för min make David. Han fick sin första stroke i början av januari 2009 och den andra förra sommaren. De fyra första åren hade jag ingen hemtjänst, utan klarade det mesta själv. Under dessa år var inte David lika krasslig som han är idag. Det går inte att hejda att han blir äldre och att sviterna från de båda strokerna kommer smygande. Detta tar sig uttryck på olika sätt och det mest besvärande är alla mardrömmar, som kommer tassande rakt in i sömnen. De flesta handlar om obehagliga upplevelser på gården han växte upp på, om konflikter med de äldre bröderna och om hur arbetsamt det är att komma ur en färdtjänstbil. Ibland kommer drömmarna flera gånger varje natt. Dessa nätter har jag svårt att sova på grund av Davids hjälplösa rop. Morgonen efter en sådan natt gäller det att inte ge upp utan försöka göra sitt bästa.

Biståndsbedömaren har förståelse för hur arbetsam min situation kan vara och att jag inte alltid orkar med. David har beviljats att få komma till ett tillfälligt boende tre gånger on året och varje gång få stanna där i två veckor. Nu är den första perioden över och jag kan konstatera att det inte blev så problemfritt, som jag hade önskat mig.

Den kvinnliga dagpersonalen på det tillfälliga boendet var fantastiska i sina ansträngningar att hjälpa patienterna. Bland dessa fanns en kvinna, som hade fått både benen amputerade och en överviktig man, som med stor möda orkade skjuta rollatorn framför sig. De flesta i personalen kom från ett land långt bort från Sverige och hade kämpat sig till sina kunskaper i svenska.

Vårt tillfälliga boende ligger i ett ombyggt servicehus. Det är elegant och modernt. Varje rum har ett duschrum med egen tvättmaskin med torktumlare, ett stort kylskåp och en TV med stor skärm. I taket finns det lyftanordningar, som gör att personalen utan att knäcka sina ryggar kan lyfta överviktiga och benlösa patienter. TV på det egna rummet innebär att patienterna gärna drar sig tillbaka till det egna rummet och där kan titta på de program de gillar. Det härskar, på gott och ont, en anonym tystnad i detta tillfälliga boende. Före detta grannar i villaområdet riskerar inte att komma häftiga gräl om vård av häckar och staket och vem som bullrade mest med gamla och skramlande gräsklippare eller moderna jordfräsar.

Till detta påkostade tillfälliga boende hör en trevlig vinterträdgård med mysiga soffor och en vinbärsbuskar i krukor. Det var för kallt att sitta där och njuta av att fruktträden snart skulle blomma och att det glänste påskliljor i rabatterna. En eftermiddag trotsade vi kylan, svepte in oss i filtar och pratade om hur det var veckorna efter det att David fått sin första stroke. Då kunde han inte komma hem direkt efter behandling på Huddinge sjukhus, på grund av att nedervåningen i vår villa renoverades för att David skulle kunna röra sig obehindrat med sin rollator. Då kom han till ett tillfälligt boende, som saknade lyxprylar.

För fem år sedan bodde David i sex veckor på ett ganska slitet tillfälligt boende. Då var inte kraven lika höga på vilken teknisk utrustning som måste finnas. Det var ett trevligt ställe med en sjukgymnast som kom och hälsade på och gjorde övningar fem dagar i veckan, gruppgymnastik minst en gång i veckan och ett litet gym i källaren. Det fanns en enda TV på hela avdelningen och framför den samlades alla patienter. Detta förde med sig att efter ett par dagar kände alla varandra och började prata om gamla tider.

Det David saknade mest i det vackra rum han nu har disponerat var besöken av sjukgymnasten och stunderna i gynet. Av vad jag förstår finns det bestämmelser om hygien, som innebär att de olika patienternas tillhörigheter av smittskäl inte får blandas. Ett resultat av detta har blivit en tvättmaskin för varje patient. Några pengar till friskvård för patienterna fanns inte.

Veckorna på det tillfälliga boendet blev inte problemfria för David. Ett av bekymren blev luncherna och middagarna i den gemensamma matsalen. Den sista stroken förde med sig att David har fått svårt att svälja. Han kan börja hosta samtidigt som han äter. Då har någon liten tugga hamnat i luftstrupen. Bekymren blir minder om maten på tallriken är mosad. När det serverades kyckling med stekt potatis var det omöjligt att mosa middagsmaten och David hostade sig igenom måltiden. Detta uppskattades inte av de andra patienterna. När jag efterlyste alternativ mat fick jag veta att maten kom från ett annat äldreboende och att ingen i personalen hade möjlighet att vispa ihop potatismos av pulver och varmvatten. Vissa dagar var det enda David kunde äta efterrätten, som tyvärr ofta var översötad. Till frukost serverades färdigkokad risgrynsgröt. Detta var en uppskattad rätt, som aldrig räckte till alla patienterna.

Det fanns tillfällen når maten gick att svälja och var utsökt god. Då räckte den till så att alla som ville kunde få en extra portion. Det hörde köttbullar med grönsaker, kokt potatis och brun sås samt korvlåda med potatismos. Dessa höjdpunkter gjorde att David inte rasade i vikt, utan snarare gick upp några hekto. Det sista är underbart, eftersom han det sista året har gått ner ungefär tre kilo i vikt och nu är mycket mager.

Nätterna fylldes med fler och tuffare mardrömmar än hemma. Nattpersonalen, som bara var pojkar med invandrarbakgrund, begrep sig inte på David. I gryningen var grälet i full gång. Det hände att dagpersonalen sökte kontakt med mig och framförde klagomål från nattgrabbarna. Jag kände mig liten och hade svårt att få fram de rätta orden.

David kom hem och tittade uppskattande på när jag rörde ihop potatismos och satte fram burken med senapssill på bordet. Han var hungrig som en tonårspojke. Nu måste jag be honom låta bli att sluka maten så att inte någon sillbit hamnade i luftstrupen.

Dagarna efter det att David kommit hem måste jag arbeta upp all kämpaglöd och inte ge tappt och sätta mig ner på golvet och gråta. Under de två veckor David varit borta hade mitt lilla privata hemtjänstföretag flyttat från den nedlagda banken till ett före detta personalutrymme i det omvandlade servicehuset. I samband med detta hade det uppstått ett administrativt kaos med pärmar på drift och tilltrasslade sladdar till datorerna. Av misstag glömdes David bort och hemtjänst kom inte som den skulle. Nu var det jag som fick hugga i och hjälpa David med hygienen och se till att allt annat fungerade. Så småningom fick jag tag på verksamhetschefen, som bad om ursäkt för allt strul och sa många berömmande ord om min uthållighet.

Nätterna har varit jobbiga både för David och mig. Nu har mardrömmarna bland annat handlat om att nattgrabbaran låste in honom i en bur och att de inte brydde sig om att han var törstig och behövde gå på toaletten. I ett halvsovande tillstånd försökte jag lugna honom. Min kämpaglöd räckte till och efter två nätter började David sova ordentligt.

Dessa två veckor, som jag har kunnat disponera helt själv, har varit fantastiska. Jag har bland annat varit ute på två långa promenader, jag har njutit på mitt gym och jag har satt potatis. Nu ser jag fram mot nästa ledighet, som infaller i september. Detta är något jag inte vill föra på tal. David vill inte tillbaka till tystnadens tillfälliga boende, där det enda som hörs är bruset från olika reklaminslag på TV.

Jag har träffat andra anhörigvårdare och efter samtalen har jag förstått att jag är priviligierad. David är snäll, han misstänker inte att jag ägnar mig åt kärleksprassel vid mjölkdisken på ICA och han inser att jag behöver tid för mig själv.

Detta gör att min kämpaglöd inte slocknar.

Bilden föreställer vinterträdgården på det tillfälliga boendet.

En varm dag i förra veckan var jag tillsammans med Nätkompis ute och traskade på en knappt synlig promenadväg vid Brunnsviken. Helt oväntat kom vi in i en övergiven trädgård, där gamla äppelträd utan större svårigheter kämpade om livsrummet mot maskrosor och hundkäx. Naturligtvis blev vi nyfikna och började fundera på vem som planterat äppelträden och varför ingen idag brydde sig om den vackra planteringen. Mysterierna tätnade när vi såg en stor plantering med bolltistlar och något som såg ut om resterna av ett båthus. På södersluttningen upp mot ett högt berg hittade vi husgrunder, som nu var nedklottrade med för oss obegripliga symboler. Nästan nere i vattnet låg vraket av en segelbåt, som på sin tid måste ha varit en prydnad för varje småbåtsbrygga. Vem hade tidigare ägt allt detta?

Min nyfikenhet var väckt och jag började leta på nätet. Till slut hittade jag trädgårdens förste ägare. Det var den berömde franske mästerkocken kocken Jean-François Régis Cadier, som kom till Stockholm 1852 tillsammans med den ryske ambassadören och redan efter ett år lämnade denna tjänst och blev chefskock på det kungliga slottet.

Jean-François Régis Cadier insåg snabbt att det inte gick att bjuda på en läcker fransk middag om kocken inte hade tillgång till frukt och grönsaker av högsta klass. Han letade därför en lämplig plats för en trädgård på en södersluttning i närheten av en sjö och där det helst borde finnas kalk i markerna. Han hittade vad han sökte. Kalken kom från stora och kalkrika flyttblock, som den sista inlandsisen flyttat från området kring Storsjön till trakterna norr om Stockholm.

Fruktträd, bär och grönsaker trivdes i landen, drivbänkarna och i växthusen. Allt det, som Jean-François Régis Cadier odlade, gick inte åt i det kungliga köket. Överskottet såldes i en nyöppnad affär, där det också gick att köpa importerade franska matvaror. Nu kunde alla som hade råd njuta av det bästa från det franska köket och behövde inte känna tvånget att vid varje middag äta tre kokta potatisar.

Mästerkockens trädgård låg inte långt ifrån Bergshamra gärd, där kung Karl XV hade startat ett jordbruk för att pröva nya metoder för att få större skördar till landets ständigt växande befolkning. Något måste göras för att hindra massutvandringen till Amerika. Sverige behövde behålla sina ungdomar, det måste finnas mat och arbete år dem. Ett umgänge på det personliga planet mellan kung och kock var då otänkbart. Kanske kan vi sluta oss till att drängarna på jordbruket och trädgårdskullorna träffades då och då och diskuterade sina olika arbetsuppgifter.

Sommaren 1866 var Stockholm värd för en internationell konst-och industriutställning. Då märktes det att vår huvudstad saknade allt det som fanns i Europas stora städer. Det hade inte byggts eleganta hotellrum. De utländska besökarna kom inte och utställningen blev ett ekonomiskt fiasko. Då kom någon att tänka på Jean-François Régis Cadier och föreslog att denne mästerkock skulle få uppföra ett hotell på Blasieholmen. Namnet blev Grand Hôtel och huvudbyggnaden kunde invigas år 1874. Då var den jordbruksintresserade kung Karl XV död och hade efterträtts av sin bror sjöofficer Oscar II.

Mina bilder från Jean-François Régis Cadier bortglömda trädgård finns nu i datorn. Att titta på dessa är att ta ett stort kliv 150 år tillbaka i tiden. Om några dagar har äppleträden slagit ut och till sommaren blommar den blå bolltisteln från Balkan, en trädgårdsväxt som Jean-François Régis Cadier introducerade i vårt land. Växten kan bli över en meter hög och de blå blommorna är rika på honung. Alla vet att det inte går att skapa en levande trädgård utan flitiga bin, som snällt pollinerar växter och på så sätt ser till att det blir träden bär frukt och att jordgubbarna blir stora.

Kvar i trädgården finns en järnställning, som en gång i tiden bar upp väggarna på ett växthus. Nedanför detta ligger den övergivna båten troligtvis användes för att forsla nyplockade jordgubbar till Haga slott.

Trädgården bytte ägare och i samband med det andra världskriget förvandlades idyllen till ett militärt skyddsområde. Idag är det ett underbart strövområde för alla som är intresserade av historia.

Bilden föreställer resterna av växthuset

Jag är mycket glad över att flera har hört av sig och undrat hur jag mår och om min strokedrabbade make David har blivit sämre. De är mail fyllda av oro för mig. Ingenting obehagligt har hänt. Anledningen till att jag inte har totat ihop några bloggar sedan påsken är att när jag skrev bloggarna om april 1940 levde i en annan värld, en värld där tyska trupper kunde komma marscherande på Göteborgs gator och när nazister när som helst kunde bulta på vår ytterdörr och upplysa oss om att vi inte var blonda och blåögda arier. Jag var så inne i ransoneringstidens livsmedelsbrist att jag inte kunde köpa socker och kaffe. Jag hade ju inte mammas väska med ransoneringskorten med mig.

De två sista veckorna har inte bara inneburit ett tillbakavändande till dagens Stockholm. Min make David har beviljats två veckors vistelse på ett korttidsboende, vilket har fört med sig att jag inte har något ansvar för honom utan kan disponera tiden som jag själv vill. Jag har njutit av sommarvärmen, satt potatis och har gått drygt halva Brunnsviken runt med Nätkompis.

Nätkompis älskar 1700-talet och tiden fram till Bernadotte blev svensk kung. Under flera månader har vi på nätet pratat om att leta reda på de platser i Bergshamra, som den tyskfödde kompositören Joseph Martin Kraus älskade och där han hittade inspiration till sin musik. Här på Tivoliberget bodde skalden Gustaf Philip Creutz och hit sökte sig inte bara Joseph Martin Kraus utan också Carl Mikael Bellman. En annan gäst hos skalden var trädgårdsarkitekt Fredrik Magnus Piper, som fick i uppgift att anlägga en engelsk trädgård runt Tivoliberget. Här skulle allt finnas som slingrande naturstigar, terrasser och en vacker och näckrosfylld kanal.

Det blev inte som skalden och kompositören tänkt sig. Joseph Martin Kraus dog utfattig år 1792, vilket var samma år som Gustav III mördades på en bal på Operan. Den engelska parken blev aldrig färdig och Creutz villa har brunnit ner i modern tid. Något av skimret från Gustavs dagar kan man ana i den musikpaviljong, som en senare ägare uppförde i sluttningen mot Brunnsviken. På trädgårdsgången upp till villan stod en gammaldags gungstol, som det var frestande att slå sig ner i.

Nätkompis har en otrolig förmåga att koppla av från jobbet och vardagens bekymmer och leva sig in i 1700-talet. Det var på sluttningen och bland de nyplanterade parkträden som skalden Gustaf Philip Creutz hittade den skygga och erotiskt spännande vattennymfen Dafne och här skrev han en lång hyllningsdikt till henne. Nätkompis började deklamera och vi stod på tröskeln till en svunnen tid.

”Den täckhet, som i snaror lindar
Som alltid mer än skönhet är
Hon i sitt hela väsen bär.
Hon vet ej av att hon förblindar
Fast hon naturens prydnad är.”

Nätkompis och jag traskade uppför berget och njöt av utsikten över Brunnsviken. Då helt oväntat slängdes jag obarmhärtigt tillbaka till april 1940. Vi stötte på resterna av Stockholms luftvärnsskydd. Från denna höjd sköt vårt försvar en vinterdag 1942 ner ett tyskt kurirplan från Finland på väg till Norge. Det fanns en luftkorridor för tyska plan rakt över vårt land, men dessa plan fick inte komma i närheten av Stockholm. Varför piloten trotsade varningsskotten och fortsatte mot Stockholm är oklart. Det blev en fullträff, planet började brinna och lyckades nödlanda på Bromma flygfält. Hela denna dramatiska historia tystades ner och tyska plan aktade sig i fortsättningen av kriget att komma nära vår huvudstad.

Efter att ha tittade på de nedklottrade resterna av vårt luftförsvar hade jag svårt att återvända till det skimrande 170-talet. Nätkompis och jag sökte oss på vackra parkvägar fram till Koppartältet, där vi åt lunch, och sedan vidare förbi Ekotemplet till Stallmästargården. Nätkompis, som är född flera år efter krigsslutet, ville höra mer om mina minnen från kriget. Jag berättade trevande om en aprilnatt 1940 när flyglarmet gick i Göteborg, om brist på mjöl och socker, om varmkorv gjort på kråkkött och om det fasansfulla kupongfria paltbrödet, som enligt bagaren var bakat på grisblod och sågspån.

Vi kom fram till en hårt trafikerad gata och här skulle vi kliva på en buss. Då visste jag inte var jag var, kanske på Järntorget i Göteborg. Jag kände att jag ville fråga Nätkompis varför det inte kom några gengasbilar. Detta blev aldrig gjort och bussen tog oss till en tunnelbanestation.

Nätkompis såg på mig att jag var i en annan värld.

”Du ser vilsen ut. Är du säker på att du hittar hem själv?”
Jag nickade till svar.

”Jag borde nog leda dig tillbaka till gungstolen och ta med mig en nyskriven deckare och en ljudanläggning, som spottar ut ABBA och Lill-Babs!”

Jag kom hem och har kommit tillbaka till dagens verklighet med ett blommande päronträd och snöflingor på marken.

Nästa måndag kommer David hem. Nu måste jag se till att allt i hemmet fungerar och att hemtjänst kommer som avtalat.

I min barndom i Göteborg under 1930-talet var Skärtorsdagen en mycket obehaglig dag. Skära betydde denna dag att rena själen och detta skulle ske genom att gå till nattvarden klockan sex på kvällen. De som ville kunde före gudstjänsten få möta en präst i konfirmandsalen och där bekänna sina synder och sedan under nattvarden på syndernas förlåtelse. Efter detta skulle alla i hemmets lugna vrå förbereda sig på att Jesus skulle dö för våra synder. Detta var obegripligt och jag förstod aldrig varför Jesus måste hängas upp på ett kors för att jag var en syndfull flicka, som vägrade att rabbla katekes.

Skärtorsdagen var magisk på mer än ett sätt. Det var den dag på året när Djävulen kom smygande för att locka till sig oskyldiga barn och göra dem till sina redskap. Han började dagen på en lantlig kyrkogård för att sedan ge sig in byarna och städerna. Det hände att jag frågade hur Djävulen såg ut och om jag skulle niga vackert för honom om vi möttes på Linnégatan. Mamma skakade på huvudet och sa att man aldrig riktigt visste hur Djävulen såg ut. Ett var säker och det var att han bytte skepnad. På kyrkogårdarna var han en svart hund och sedan blev han människa och såg då ut som vilken man som helst. Det troliga var att han var ung och vacker och dansade fram på gatorna. Den som lyssnade noga kunde uppfatta svaga toner av en jazzmelodi. Detta lät spännande och jag brukade försöka smita ut för att i verkligheten få se möta Mörkrets Furste. I psalmen var han hotande och vred, men för mamma var han en trevlig och mycket snyggt klädd grabb.

Jag blev vuxen och Djävulen försvann in i myternas värld tillsammans med Pelle Svanslös och Askungen. De få gånger jag funderade över Mörkrets furste såg jag honom som en svart hund.

För ungefär tio år sedan var jag med om något mycket märkligt. Det var en söndag tidigt på våren och jag hade beslutat mig för att vara med om högmässan i Sankt Botvids kyrka strax intill tunnelbanestationen Alby. Solen sken och jag kom till kyrkan långt innan det hade ringt in. Det strövade människor runt gravarna, några planterade blommor och andra stod bara stilla och tänkte på någon anhörig. En äldre dam hade med sig sin gamla tax, som hon ville skulle gläfsa fram några ord till husse, som nu vilade under kyrkogårdsmullen. Hon sa några ord till mig att hon uppskattade att besökarna fick ta med sig sina kopplade hundar in på kyrkogården. En hund var för många som en tröstande människa, en vän i sorgen.

Jag tassade tyst in i den vackra medeltida kyrkan och upptäckte att det vilade något av forna tiders enkla fromhet i den. Det fanns ett undantag, där den moderna tiden hade smugit sig in. Längst ner till vänster i kyrkan hade man tagit upp ett stort fönster mot söder. Här lyste solen in över ett lågt bord, som var prytt med färgglada leksaker och trevliga bilderböcker. Det var barnens kyrkvrå och här fanns det varje söndag en förskollärare, som tog hand om barnen medan föräldrarna kunde vara med om högmässan.

Jag ställde mig och tittade ut genom det stora fönstret. Jag blev en smula förvånad. Precis utanför fönstret skuttade en stor och svart hund runt i vårsolen. Över denne livsglade jycke vilade ingenting av Djävulens försåt och list.

Jag gick tillbaka ut i solen och hittade hundens ägare, som var en flicka i de tidiga tonåren. Hon hade i födelsedagspresent fått en labradorvalp av sin mormor och denna dag skulle hon följa med mormor till kyrkogården och lägga vitsippor på sin morfars grav. Valpen hade slitit sig, men nu var han infångad och fick en lektion i hyfs och vett på en kyrkogård och flickans mormor.

Mormor och jag gjorde sällskap in i kyrkan och jag blev hennes stöd när vi gick fram till altaret för att vara med om en nattvardsgång.

Tiderna har verkligen förändrats sedan 1930-talet. Idag uppfattar ingen en svart hundvalp som Djävulen och det är nattvard varje söndag. Vi har raderat bort en del av vara traditioner och detta är något jag ibland saknar.

Den 15 april 1940 hade jag skickats hem från skolan under pågående lektion i rättstavning och en samtidig brandövning. Min feta fröken gjorde allt för att göra mig osäker på hur ordet främling stavades och medan denna stavningsterror pågick, började jag blöda näsblod från båda näsborrarna. Mamma kom och hämtade mig och senare på dagen tittade vår husläkare in och konstaterade att jag måste vara hemma och vila upp mig i minst två veckor.

April 1940 var en månad när Göteborg höll andan. Alla hade en kuslig känsla av att det bara var en tidsfråga innan den tyska flottan skulle ligga i hannen och att hakkorsflaggor skulle vaja på varenda flaggstång.

Jag var klen och slapp gå till Annedalskyrkan och rabbla syndabekännelsen. Mamma hade hämtat mina skolböcker och det var meningen att jag skulle läsa hemma. Detta fungerade dåligt på grund av bristen på blyertspennor. De pennor jag hade, försvann snabbt in i mina äldre bröders sovbås. Min äldste bror Lars pluggade på gymnasium och skrev ständigt av gamla studentskrivningar i latin och franska. Min näst äldste bror Staffan gick på en kvällskurs i teckning på Slöjdföreningens skola och försökte förgäves utbildade sig till dekoratör.

Ett par gånger i veckan gick storebror Lars till biblioteket och lånade böcker till mig. Han tog för vana att fråga om böckerna. Varje dag skulle jag berätta vad jag läst. Dessa samtal om flickböckernas förljugna värld gjorde att jag inte kände mig ensam. Ett par dagar var Lars förkyld och hade svårt att tala. Då gled jag in i apati och hade svårt att få ner maten.

Vår radio stod i Lars sovbås och ibland kunde jag få tassa in och sätta mig i hans säng och lyssna på grammofontimmen. Detta var oerhört. Mamma förklarade att all musik med undantag för psalmer var ett brott mot sjätte budet ”Du skall icke begå äktenskapsbrott.” Här satt jag hopkrupen i Lars säng och ägnade mig åt en synd, som jag inte förstod. Den sång jag bäst minns från dessa stunder var ”It´s a long way to Tiparary, it´s a long way to go . . ” Denna sång fick mig att inse att någonstans efter en lång vandring väntade en trevlig plats på mig. Tiparary blev i min fantasi en plats långt bort från Annedalskyrkan och min hemska skola på Bellmansgatan, en plats där skolbarnen hade gott om egna pennor och att de fick skriva uppsats varje dag. Uppsatsskrivning var det roligaste jag visste och ibland måste min feta fröken medge att jag kunde konsten att formulera mig.

Drömmen om Tiparary följde med mig under flera år och fick mig att sluta fundera över allt obehagligt som hände runt omkring oss. Då och då ringde det på ytterdörren och det knackade ofta på köksdörren. Det var tiggare som kom. Männen kom stora vägen medan kvinnorna komma tassande i kökstrappan. De hoppades att en präst hade något att avvara. Det var sjömanshustrur, vars män hade arbetat på en minsprängd båt, det var arbetslösa kvinnor, vars män var inkallade och som inte hade pengar till mat och hyra och det var slutligen män med judiskt ursprung, som inte fått behålla sina arbeten på grund av att arbetsgivarna var rädda för att de tyska raslagarna skulle införas i vårt land. Alla fick en slant, männen mer än kvinnorna. Detta gjorde att pappas lön inte räckte till. Det fanns inte pengar att köpa nya kläder till mig. Min enda klänning hade blivit helt förstörd när jag en dag i skolan blött näsblod.

Jag kom tillbaka till skolan i början av maj. Mamma hade sytt om ett par förkläden till en sommarklänning och av min bror Staffans slitna byxor hade sytt en jacka till mig. Både klänning och jacka satt mycket illa och jag skämdes över mina fula kläder. Allt var annorlunda. Många barn hade på grund av krigsfaran skickats till släktingar på landet. Skolans fyra förberedande klasser hade blivit två. Den klass jag hamnade i hade blivit inhyst i ett litet rum på första våningen. Vår feta fröken hade inte orkat med brandövningarna och allt spring i de branta trapporna och därför blivit sjukskriven terminen ut. En äldre lärarinna, med händer fulla av vårtor, vikarierade för henne. Hon slog genast ner som en hök på mig. Det var otroligt mycket som jag borde kunna, men som jag inte kände till. För henne spelade det ingen roll att jag kunde rabbla syndabekännelsen och halva Luthers lilla katekes. Det var betydligt viktigare att jag kunde hela rättstavningsläran utantill. Det kunde jag inte. Under förhöret föll jag ihop och började gråta.

Det var tal om att jag till hösten skulle gå om en klass och få börja i Nordhemsskolan. Jag blev överlycklig. Äntligen skulle jag få bli en normal unge, gå i en normal klass och få kamrater, som var lika illa klädda som jag var själv. Men mamma sa nej. Hela familjen skulle förklaras för efterbliven, om jag tvingades att gå om en klass. Alltså skulle jag plugga rättstavning hela sommaren.

Det blev inget pluggande under sommarlovet. Papper att skriva på hade jag, men mina pennor var alltid försvunna.

Till hösten var allt nästan som vanligt i skolan. Vi var tillbaka till klassrummet i skolans vindsvåning. Vår feta fröken hade gått ner i vikt och blivit mycket mer argsint än tidigare. Jag vantrivdes i skolan och var sur för att jag inte fått byta skola.

Storebror Lars gick sista ring på en helklassisk linje med både latin och klassisk grekiska. Han hade svårt att koncentrera sig på skolarbetet och var mycket rädd för att den tyska flottan skulle segla in i hamnen. Han var som jag brunögd och mörkhårig och blev snabbt solbränd när vårsolen tittade fram. I källaren hittade han ett rep och gjorde en snara, som han hängde upp på sin bokhylla. Förklaringen var att om tyskarna kom skulle han hänga sig.

Onsdagarna var trevliga dagar, eftersom mamma var på symöte i församlingshemmet. Då dånade grammofontimmen i hela lägenheten och vi sjöng för full hals om vägen till Tiparary. Drömmen växte, någon gång när kriget var slut skulle jag hitta Tiparary. Det skulle vara en plats intill en skog med lindar, ekar, björkar och äppelträd. På vårarna skulle vitsipporna glittra under träden och på höstarna skulle det finnas gott om äpplen och jag skulle få äta hur mycket äpplen jag ville.

Nu i mitten av april är det flera, som har skrivit till mig och undrat varför jag inte blev knäckt av terrorn i skolan och tvånget att gå till kyrkan varje söndag. Det var drömmen om Tiparary som höll mig uppe.

Sommaren 1967 flyttade min familj och jag till Hägersten i Stockholm och på vår villatomt växte så småningom mitt Tiparay upp. Här finns allt jag vill ha, en låda full med pennor, en dator att skriva på och just nu blommar vitsipporna i min trädgård. Vägen till Tiparary var mödan värd.

Tack alla som här läst mina bloggar om april 1940 i Göteborg!

”It´s a long way to Tiparary, it´s a long way to go . . . ”