För fyra år sedan skrev jag en serie bloggar om mina minnen från april 1940 i Göteborg. Då försvann jag i mängden av alla historiker, som skrev om hur det gick till när tyska trupper marscherade in i Danmark och Norge. Nu är det annorlunda. Jag har fått många vänner i Göteborg och flera av dessa vill att jag berättar mer om min uppväxttid som mörkhårig prästunge än vad jag redan har gjort. Nu har jag plockat fram mina gamla bloggar och delvis skrivit om dem och de kommer att gå som serie. Jag är bättre påläst nu än för fyra år sedan. Detta känns som en trygghet att veta att det jag minns har hänt i verkligheten.

Kriget fanns i slutet av år 1939 obehagligt nära. Jag gick i de förberedande klasserna i en privat flickskola vid Bellmansgatan och hade skolkamrater, vars äldre bröder hade anmält sig som frivilliga till det finska vinterkriget. Dessa flickor kände sig som hjältinnor och såg ner på mig, som inte kom från militärsläkt. De pratade alltid om hur svårt de finska soldaterna hade det i snön och vinterkylan. Det var mycket som alla på hemmaplan kunde hjälpa till med.

Den finska armén saknade material och i Göteborg startade kyrkoherde Isaac Béen en insamling för inköp av jaktflygplan som en gåva till Finland. Jag minns att det begärdes av mig att jag skulle lägga halva min veckopeng i en av dessa insamlingsbössor. Nu har jag på nätet sett att resultatet av insamlingen blev 7 miljoner kronor.

Vi bodde i stenhuset Linnégatan 40, som låg mitt emot Linneakyrkan. Husets ägare bodde i översta våningen. Han var gift med en tyska och hade på sitt skrivbord ett standar med nazistfanan och ett signerat fotografi av Adolf Hitler. Jag hade en gång fått följa med mamma och betala hyran och då blev jag oerhörd rädd för allt som fanns i rummet. Husets ägare blängde på mitt svarta och stripiga ord sa något om att jag inte var renrasig och att jag hörde till det judiska avskummet. Då begrep jag ingenting. Jag vågade inte fråga mamma. När vi kom hem igen gömde jag mig bakom pappas svarta prästkappa och grät ut min rädsla.

Februari år 1940 var en kall månad. Skolarna var stängda, eftersom det saknades ved och koks att värma upp dem. Jag och ett par blonda barn i huset åkte skidor på den lilla gräsmattan utanför huset. Vi hade fått tillstånd av husägaren att åka skidor där under förutsättning att vi lekte finska vinterkriget. Solen sken, det var kallt och efter en liten stund var jag den enda som fortfarande kämpade i det korta skidspåret. De andra barnen tyckte det var tråkigt och de smet in och satte sig och bläddrade i en sagobok. Själv njöt jag av solen och friheten över att få slippa höra mamma tjata om katekesen och syndabekännelsen.

Kriget var också nära på ett helt annat sätt. Min morbror var präst i Hagens kapell och runt kapellet bodde de militärer, som tjänstgjorde på Oscar II´s fort. Han brukade komma hem till oss på måndagarna och diskutera Sveriges sjöförsvar med min äldste bror Lars. Jag brukade få sitta på en pall och lyssna på samtalen, som ibland kunde övergå i politiska gräl. Lars hade gått med i Folkpartiets ungdomsförbund och han avskydde allt vad nazismen stod för. Min morbror var fascinerad av nazismen och var övertygad om att Tyskland utan besvär skulle kunna invadera England. Lars ville inte hålla med om detta. Han beundrade Englands dåvarande marinminister Winston Churchill.

En dag i början av vårterminen 1940 fick vi en märklig hemläxa. Vår feta fröken tog en skrivbok och plockade varsamt ut det ena bladet efter det andra. Vi skulle leta reda på de tidningar, som våra föräldrar läste. Hemma skulle vi skriva upp namnen på dem. Vi skulle ta med tidningar, som inte kom varje dag som Husmodern och Allers.

Detta var en uppgift jag tyckte var roligt. Tyst tassade jag runt i lägenheten och hittade fem olika tidningar med mer eller mindre krångliga namn. Jag fick aldrig ha mina pennor ifred, så jag gjorde något förbjudet och började rota i Lars skrivbordslådor. Här hittade jag två nyvässade pennor och först nu kunde jag börja skriva. De krångligaste namnen skrev jag först. Det blev Ignis – tidskrift för eldbegängelsespörsmål, Göteborgs Handels-och Sjöfartstidning, Vår Lösen, Stiftskrönikan och Husmodern, som var den enda tidningen jag brukade hitta något trevligt att läsa. Vad som menades med eldbegängelsespörsmål hade jag ingen aning om och denna eftermiddag hade jag ingen att fråga.

Fröken bad veckans ordningsman att smala ihop lapparna och hon läste noga igenom alla. Hon tittade skarp över klassen och försökte förgäves fånga min blick. Tydligen hade jag skrivit något som hon ogillade, men jag förstod inte vad det kunde vara.

”Jaså, Carin”, sa hon skarpt. ”Din pappa är präst och tror inte på uppståndelsen. Inte så konstigt, ni låtsas ju bara vara kristna trots att ni ju är svarthåriga judar.”

Jag begrep ingenting och beslöt mig för att inte fråga hemma vad fröken menade. Först efter kriget fick jag veta att detta var en åsiktsregistrering för att lista ut vilka som läste Norrskensflamman eller Ture Nermans tidning Trots Allt!

Min pappa var som präst ganska ensam om att anse att det enda värdiga sätt att ta hand om en död människa var att bränna kroppen och att sedan jordfästa askan i en urna. Senare berättade han att många undrade om han verkligen trodde på uppståndelsen. Som svar på detta brukade pappa säga att för Gud är ingenting omöjligt. Hela kroppen fanns ju i askan och om Gud lät sin andedräkt svepa över urnan skulle den gå sönder och ut den skulle en ung och vacker människa komma ur. Det var långt ifrån alla som ville acceptera dessa tankar.

Bilden på finska soldater under vinterkriget har jag hittat i boken ”Andra världskriget i bilder” med text av David Boyle

Jag har fått ett par mail med frågor om Albin Holm. Det enda jag minns av honom är hans pampiga begravningståg, som var så långt att det räckte från Linnéplatsen ner till Viktoriaskolan. Hans minne lever kvar i den lilla gatan Albinbacken och församlingens seniorgrupp Albin. Som träffas i församlingssalen i Annedalskyrkan. Den har som sitt kännetecken en kanelbulle, vilket jag tycker är en bra symbol för det diakonala arbete, som Albin Holm byggde upp i församlingen. Det enda jag minns av denne kyrkoherde är hans jordfästning.

Juli månad år 1935 blev i Göteborg en annorlunda sommarmånad. Jag var fem år och gillade att slippa vara i den lantgård, som min familj alltid hyrde sommartid. Nu åkte vi in till Göteborg redan dagen innan Albin Holms jordfästning. Det skulle bli stor begravning i Annedalskyrkan och pappa skulle sjunga begravningsmässan.

Värmen hade kommit och lindarna på Linnégatan blommade. Mamma följde inte med till kyrkan eftersom hon inte kunde hitta någon som kunde ta hand om mig och min fem år äldre bror Staffan. En annan anledning var att hon saknade sorgkläder för sommarbruk och hon ansåg inte att hon hade tid att sy en svart bomullsklänning. Min äldste bror Lars gick på latinläroverket och alla var övertygade om att han skulle gå i sin pappas fotspår och bli präst. I koret skulle det finnas en hedersvakt av unga kyrkliga pojkar och Lars hörde till denna utvalda skara.

Lars hade inte blivit konfirmerad och hade ännu inte fått sin första svarta kostym. När pappa fick veta att Lars kulle ingå i hedersvakten ringde han till den skräddare, som hade specialiserat sig på prästdräkter. Kanske fanns det i förrådet en svart kostym, som ingen hade hämtat ut. Pappa hade tur, det fanns en kostym i Lars storlek. Mamma kunde komma och hämta den på morgonen och samtidigt sätta in en väska med Lars vanliga kläder. Direkt efter jordfästningen skulle Lars gå in till skräddaren och klä om till vanliga kläder. Då skulle han betala hyran, som var tio kronor. Detta tyckte mamma var dyrt.

Staffan skrek av ursinne för att han inte fick vara med på jordfästningen och mamma rusade ut till godisaffären och köpte mängder av choklad till honom, som han omedelbart mumsade i sig. Nu njöt jag av tillvaron. Jag kunde stå ensam och utan risk att bli nedknuffad på en pall vid hörnfönster mitt emot Linnékyrkan och spana in hela begravningsprocessionen. Kistan låg på en öppen vagn, som drog av två kraftiga hästar, som denna dag svettades under stora svarta schabrak. Sedan kom spårvägens musikkår, som spelade en sorgmarsch. Efter detta kom åtta hästdragna vagnar med alla blommor och kransar. Kransarnas vita band med guldskrift glänste i solen och hela Linnégatan fylldes av doft från luktärter och vissnade rosor. Sedan följde de anhörigas hästdragna vagnar och slutligen en rad taxibilar. I den första taxin satt pappa tillsammans med Lars och flera av de andra pojkarna från hedersvakten. Sist kom stora delar församlingen tågande med tanterna från de tre syföreningarna i spetsen.

Det var otroligt många som lämnade sina sommarstugor för att kunna ta ett sista farväl av denne skånske präst, som i början av seklet 1900 i Svalöv gjort sig känd för att låta den spirande arbetarrörelsen få hålla sina möten i prästgårdens trädgård. Detta hade inte biskopen gillat, eftersom han ansåg att socialdemokraterna var en samling människor, som förnekade Gud och dyrkade Carl Marx. Av vad jag hörde kallade områdets ledande socialdemokrater Albin Holm till att provpredika i församlingen. När det gällde prästval hade kvinnorna rösträtt och för att Albin Holm säkert skulle få många röster flyttade de ogifta fabriksarbetarna hem till någon bekant i Gamla Annedal och kunde på så sätt rösta fram Albin Holm. Någon månad efter prästvalet flyttade de tillbaka till sin ordinarie adress.

I början av 1900-talet hade kyrkan hand om delar av fattigvården och det gällde för kyrkoherden att se till att det fanns pengar för denna verksamhet. I de mest konservativa församlingarna i Göteborgs stift saknades ett diakonalt arbete och i dessa församlingar hade änkorna det mycket svårt. Albin Holm startade nu en syförening, som leddes av några av församlingens tongivande damer. Därefter försökte han sig på ungdomsverksamhet, som enbart bestod i att varannan söndag efter aftonsången få lyssna på en tråkig predikan.

Så småningom kunde Alvin Holm samla sina forna konfirmander till möten på torsdagskvällarna. Här bildades Annadels kyrkliga ungdomsförbund, AKUF. På deras program stod bibelstudier, som leddes av Elin, och en missionskrets. Församlingens pojkar tyckte mötena var tråkiga och redan efter två år fanns det inte en enda pojke med i de båda grupperna. Den dag då Albin Holm jordfästes var medelåldern i AKUF 40 år och det var inte tal om att föryngra gruppen.

Albin Holm tyckte om att predika och hans hade en helt annan predikostil än Göteborgs andra präster. Det var arbetets söner och döttrar som kom från Masthugget, Majorna och Haga. Mamma brukade säga att det var kvinnorna i hattar från Grand Bazar som drogs till Albin Holm medan tanterna med svarta kyrksjalar sökte sig till Vasakyrkan.

Albin Holm lät syföreningarna klara sig själva och kom bara på besök ett par gånger om året. Då höll han en predikan och dessa sammankomster kallades för trådlöst. Inget slammer av saxar fick förekomma och efter predikan serverades den kaffe och kanelbulle. Då strömmade folk till församlingshemmet. Många av de tillfälliga gästerna slumrade sig igenom predikan och vaknade först när de kände doften av nykokt kaffe och hörde slamret av koppar. De handfasta tanterna brukade när trådlöst var slut ställa sig i ytterdörren och be snyltgästerna om en slant till de nödlidande i församlingen. De allra flesta la en slant i tanternas insamlingsbössa.

Ett par år innan Alvin Holm dog uppstod ett häftigt gräl mellan honom och den andre prästen i församlingen. En halvtimme innan söndagens aftonsång låstes den stora kyrkporten upp. Då brukade två tanter i slitna kläder komma intassande och sätta sig längst ner. De började småprata och ibland började de fnissa. Vaktmästaren tyckte att detta inte gick för sig och försökte en söndag fösa ut tanterna. Då blev en av dem sur och undrade om Gud verkligen hörde allt som sas i kyrkan. De hade vuxit upp i samma by i Bohuslän och arbetade nu som hembiträden i Göteborg. De hade sin sovplats i köket och hade inga möjligheter att träffa gamla skolkamrater. På eftermiddagarna hed de ledigt och den enda plats om var öppen var kyrkan. Här kunde i lugn och ro sitta och minnas sina ungdomsår.

Kyrkvaktmästaren blev villrådig och frågade Albin Holm hur han skulle göra.
”Tanterna skall sitta kvar och säg till dem att de sätter sig på den främsta bänken när det ringer in. Gud blir inte sårad av att kyrkan är en mötesplats med stillsamt småprat.”

Detta var ett djärvt uttalande av en präst, som stod med den ena foten inne i arbetarrörelsen. Alla undrade om biskopen skulle ingripa och be tanterna hålla tyst. Biskopen kom aldrig på ett oväntat besök vid aftonsången. Däremot kom andra hembiträden, som i Annedalskyrkan hoppades hitta gamla skolkamrater.

Efter Albin Holms bortgång förändrades tiderna snabbt. Arbetslösheten hade blivit ett gissel och folk hade inte längre råd att hålla sig med hembiträden. Några försvann till sin hemby och andra trängde ihop sig i en liten och skamfilad lägenhet på Nilssonsberg. Aftonsången i Annedalskyrkan var inte längre deras samlingsplats.

De arbetslösa hembiträdena tog alla städarbeten de kunde få. Ibland sökte de sig till diakonissans expedition och bad om en slant för att klara livets nödtorft. Jag skymtade dessa kvinnor ett par gånger när jag följde med mamma till församlingshemmet för ett tillfälligt möte med några syföreningstanter. Diakonissan sparade all kaffesump och när dessa kvinnor kom fick de en kopp med sumpkaffe och en liten skiva vetebröd. En av de mest tongivande i den förnämsta syföreningen hade med stöd av Albin Holm drivit igenom ett avtal med Olof Asklunds bageri att kantstött och osäljbart vetebröd kunde lämnas till församlingshemmet.

Tiderna har verkligen förändrats. Idag är det bryggkaffe och nybakade kanelbullar som gäller när gemenskapshetsträffen Albin samlas i Annedalskyrkan varannan torsdag.

Bilden på kanelbullarna är hämtade från Annedals församlings hemsida

Jag upplever att jag sedan min make David för fem år sedan drabbades av stroke har svårt att leva utan mitt gym, House of Shapes, på Hornsgatan i Stockholm. Här kommer jag in i en frisk värd, ingen gnäller över att det inte går att nå husläkaren per telefon eller att leveransen av vuxenblöjor inte fungerar. I stället har jag fått höra småbarnsföräldrar beklaga sig över att det enda som deras telningar äter är chips och hamburgare från McDonalds eller hur vältrimmade tjejer i 50-årsåldern gnyr över det jobbigt det är med Windows8.

En anledning till att jag är en flitig besökare på gymet är att jag måste hålla mig i form för att klara av att vara anhörigvårdare. Vi har hemtjänst ett par gånger varje dag, men mellan passen måste jag bland annat hjälpa David på toaletten, stödja honom när han skall gå nedför yttertrappan och ta på honom rena blöjbyxor, kläder och skor. För att klara det sista ställer jag mig på knä på golvet.

Jag får ofta av mina jämnåriga höra att de har stora svårigheter att ta upp posten, som trillar ner ur brevlådan. De sätter kassar under brevlådan för att slippa böja sig ner och om denna påse går sönder kan det bli katastrof med ett berg av räkningar, tidningar och reklam precis innanför ytterdörren. Här är risken att snubbla stor. Jag brukar fråga varför de inte tränar att gå ner på knä. Jag brukar mötas av oförstående blickar. Många av mina jämnåriga går inte hemma i kläder, som gör att de kan röra på sig ordentligt. Någon kan utan förvarning komma på besök och då tycka att tanten är konstig som har på sig ett par träningsbyxor. Att gå ner på knä är heller inga övningar som förekommer i den vanliga seniorgymnastiken.

Jag har upplevt att det går lättare att träna smidiga knäfall på gymet än hemma. Detta beror inte på kläderna eller på att golvet är strävare på gymet än hemma utan på de uppmuntrande ord jag får av alla om finns i närheten. Jag har hört att på flera av Stockholms gym slänger läckra grabbar och tjejer ur sig försmädliga ord till de gråhårstanter, som vågar ta steget in i det fräscha gängets högtidssalar. På mitt gym är det precis tvärt om. Alla seniorer möts med stor värme.

Att gå ner på knä utan att behöva ta stöd på en stol är inga svårigheter och inte heller att göra armhävningar i knästående ställning. Problemen börjar när jag skall upp från golvet. På gymet klarar jag av att resa mig upp utan att ta stöd i golvet men den ena handen, men hemma i köket är detta omöjligt. Här måste den högra handen lätt skjuta på för att jag skall komma upp. Hemma är det ingen som bryr sig om jag kommer upp från golvet på ett elegant sätt, medan på gymet finns det alltid finns glada ögon som spanar på vad tanten har för sig. Flera tjejer har kommit fram och sagt till mig att deras mormödrar inte klarar sig av att resa sig upp från golvet på det smidiga sätt som jag gör.

Jag har fått flera vänner på gymet, viket är mycket uppiggande. Den sista i denna långa rad är Mehrangiz Shahnavazis, som alltid säger några uppmuntrande ord till mig. Det är denna trevliga tjej, som har tagit de sista bilderna på mig. Hon brukar säga att jag är en förebild för hela gymet.

En annan övning jag gör bättre på gymet än hemma är att låta en stor boll ligga under svankryggen och sedan med en tyngd på magen resa sig upp i sittande ställning. Jag brukar avsluta ett pass på gymet med dessa övningar, som gör att jag har lättare att resa mig upp ur sängen. Ibland plågas David nattetid av mardrömmar och då måste jag snabbt komma ur sängen och detta utan att trassla in benen i täcket och snubbla på mina egna sömniga fötter. David behöver få höra lugnande och tröstande ord från mig för att kunna somna om. Tyvärr är det ganska vanligt att anhörigvårdaren nattetid snavar på sängkanten och bryter lårbenshalsen. Jag har beslutat mig för att detta inte får hända mig.

Mehrangiz och jag pratar mest om hur man tränar på ett trevligt sätt, det roliga i att hålla sig i form och också om hur det är att vara turist i Italien. Vi älskar båda ön Capri och jag skall nästa gång vi möts på gymet tipsa Mehrangiz om den långa trappan från hamnen upp till toppen på ön. Trappstegen är ojämna och de sista trappstegen känns tunga. Trappan slingrar sig genom en skyddad skog i vilken det i mer än hundra år har varit förbjudet att fånga fåglar på klibbiga stickor. Svenska koltrastar på vintersemester på Capri har tidigare råkat ur för detta och slutat sina dagar på en middagstallrik.

Det är stimulerande att umgås med Mehrangiz på gymet. Tack vare henne har jag plockat fram mina gamla böcker i italienska och medan jag väntar på att hemtjänst skall komma börjat nöta in italienska glosor.

Jag önskar, jag önskar att en gång till i livet en vårdag få gå trappan upp från hamnen på Capri upp till Axel Munthes villa San Michele och vid varje steg uppåt kunna få njuta av fågelsång.

Bilden har Mehrangiz tagit. Jag var så trött i slutet av passet att jag inte orkade räta på ryggen ordentligt.

I början av år 2009 drabbades min make David av en allvarlig stroke och låg på sjukhuset tre månader. Under denna tid reparerades vi nedervåningen på vår villa och förvandlades från ett hus med standard från det sena 1920-talet med marmordiskbänk till ett utmärkt äldreboende med ett rymligt utrymme för dusch och toalettbesök samt ett stort kök. Allt blev så lättskött att vi inte behövde någon hemtjänst. Sedan gick åren och stroken och åldern hann ikapp David. Förra vintern insåg jag att min ork inte räckte till längre och kontaktade biståndsbedömaren. Nu begärde jag att efter fyra års slit få hemtjänst. I slutet av mars förra året var all byråkrati av klarad och den 1 april klev den första hemtjänsttjejen in genom dörren. Nu har vi hemtjänst varje morgon och kväll, tid för rakning och dusch, veckostädning samt tre gånger i veckan avlastning i hemmet. Denna tid är till för att jag skall få egen tid, som jag använder för att gå på gym, träffa vänner eller att gå ut med min kamera. Jag har sagt till hemtjänst att det vore bra om personalen vid avlastning i hemmet har med sig något att läsa, så att de har något att göra medan de sitter och vakar över den sovande David. Ingen har hittills haft med sig egna tidningar, utan läst i något som har legat framme. Jag har nu lärt mig vad de flesta gillar. Det är tidningar som handlar om kungafamiljen, sångerskor, motion, idrott och vårmodet. En av grabbarna blev förfärad när han upptäckte att jag lagt fram en tidning om styrketräning och en annan om yoga. I hans hemland sitter anständiga kvinnor hemma i sin bostad och syr medan de lyssnar på radio eller pratar med en släkting. Här traskar inte kvinnorna till något gym för att lyfta skrot. Tänk om de där i männens högborg träffar en annan man och sedan . . . .

Det är skillnad mellan att vara anställd hos hemtjänst och vara anhörigvårdare. Jag får klänga på stegar för att städa de översta hyllorna i speceriskåpet, sätta plåster på sår, klippa naglar, rensa avlopp och dra åt lösa skruvar med hjälp av en liten borrmaskin. Inget av detta är tillåtet för hemtjänst. När det gäller maskiner i ett svenskt kök går gränsen mellan dammsugaren och borrmaskinen. Jag har inte frågat om jag kan få hjälp med att laga en trasig skjorta på symaskinen eller att få hjälp med att för hand sy i en knapp.

Igår fick vi ett tjockt brev från Socialstyrelsen. Det innehåller ett frågeformulär om våra synpunkter på hemtjänst. Det är, utom vid en enda fråga meningen, meningen att vi skall kryssa för ett enda alternativ. Det har blivit en hel del funderingar om hur vi tycker att personalen utför sina arbetsuppgifter. För oss blir det en helhetsbedömning av 20 personer, fem män och 15 kvinnor. I denna flock är det bara fyra som har svenska som modersmål.

Några i denna stora flock har arbetat i mer än 20 år i hemtjänst och de har under det gångna året varit ett stort stöd för mig. Andra är ungdomar från utomeuropeiska länder och de anstränger sig för att klara av jobbet och lära sig svenska. En flicka från Afrika berättade om det knepiga med alla elektriska prylar i ett hem. Hon växte upp i en by utan elektrisk ström och gratis skola. Hon gick i skolan i ett år och efter detta var hon hemma och vallade familjens getter. Hon har ett mycket mjukt handlag med David, men blir orolig så snart dammsugaren kommer fram. Det har också kommit en annan ”getflicka”. Hon berättade att hennes föräldrar sparade allt de kunde för att bekosta hennes körkort. Hon körde upp två dagar efter sin myndighetsdag och älskar att fickparkera. Denna flickas stora intresse är teknik och hon frågar om alla prylar vi har. Om hon har tid över, vill hon lära sig hur min lilla borrmaskin fungerar och hur man byter filter i dammsugaren. Borrmaskinen får hon enligt reglerna för hemtjänst inte använda. Dammsugaren däremot är ett ofarligt redskap, som hemtjänst skall kunna klara av. Denna flickas favoritlitteratur hos oss är katalogerna från Jula och Clas Ohlson.

Naturligtvis har vi några negativa erfarenheter av hemtjänst. När hemtjänst kommer i bil måste de vara beredda på att deras larmtelefon kan ringa. Någon har trillat eller gjort sig illa och kräver omedelbar hjälp. Då gäller det att så snabbt som möjligt bli klar med jobbet hos oss och ila vidare till den som ligger hjälplös på golvet. Hela schemat blir förskjutet och den som står i tur för hjälp att lägga sig kan få vänta i ungefär en halvtimme. Detta har hänt oss mer än en gång. Ibland inträffar motsatsen. Någon anhörig har kommit till patienten och lovar att ta hand om allt till sena natten. Då ringer hon eller han till jouren och ber att få tiden struken. Detta medför att hemtjänst tid över, en tid som användes på olika sätt. Jag har varit med om att under denna lediga tid få köket städat en extra gång och tvätten från torktumlaren snyggt hopvikt. En enda gång har jag upplevt motsatsen. En av grabbarna kom inkörande i trädgården en halvtimme för tidigt. Han slog av motorn och tog fram sin egen mobil och satt i lugn och ro och pratade i telefon med sina grabbkompisar. Denna kväll var David mycket trött och ville komma till ro så snart som möjligt. Då gick jag ut till bilen och sa att det vore bra om David genast kunde bli ompysslad. Efter en trist ordväxling gav grabben med sig, knäppte bort samtalet och gick surmulet in i huset. Slarv, slarv och ingen tandborstning.

När jag får höra vad andra har råkat ur för inser jag att vi hade tur vid valet av hemtjänstföretag. Vi anlitar ett litet lokalt och privat företag, som har ungefär 30 anställda på heltid och knappt lika många i en vikariepool. Det har hittills inte hänt att personalen inte kommit den dag de skulle, däremot kan de ibland komma upp till en timme senare än avtalat. Detta kan bero på att någon har tryckt på larmet och ligger skadad på golvet. Det hör till hemtjänst arbetsuppgifter att ringa efter ambulans och försöka få tag på någon anhörig. En annan anledning till förseningen kan bero på att gatorna är så glashala att det inte går att jäkta fram på gatorna.

Den tid, som är avsatt för ompysslandet av David, har som regel räckt till. Det vanliga är att det blir ett par minuter över till ett vänligt småprat, vilket både David och jag har uppskattat.

Vi har haft tur på ett annat sätt. Ingen i hemtjänst har rotat i lådorna och stulit pass eller kontanter, ingen har behandlar David på ett mycket nedlåtande sått eller försökt sig på sexuella närmandet vid duschningen.

Jag ser fram emot när den dag Socialstyrelsen publicerar resultatet av bearbetningen av frågeformuläret. Kanske är David och jag de enda som är helt nöjda med hemtjänst.

För ungefär 15 år sedan var jag på besök hos en familj, som hade ett par tonårsbarn. På köksbordet låg en uppmaning till föräldrarna i Mälarhöjdens skola att på kvällarna vid veckosluten ge sig ut på föräldravandringar. En av de platser, som de ombads att besöka, var Ankringen. På kvällarna borde ingen, oavsett ålder, gå dit ensam. Här, vi det gamla reningsverket, hände det alltid märkliga och obehagliga saker nattetid. Bilvägen ner till stranden var inte avstängd och hit kunde ibland knarkhandlarna i skymningen komma med en bil fullastad med knark, sprit och färger avsedda för klotter.

Ankringen har fått sitt namn på grund av en skylt vid stranden med påbudet ”ANKRING FÖRBJUDET”. Detta beror på att Mälarens botten här är fylld av ledningar av olika slag och dessa kan skada om en fritidsskeppare slänger ut ett ankare.

För alla, som inte bor i området, låter Ankringen som en idyllisk fågeldamm. Hos oss är det helt annorlunda. Det är ett litet och vanvårdat skogsområde vid Mälaren, som har blivit övergivet både av ångbåtsbolagen och stadens reningsverk. För drygt hundra år sedan fanns i Ankringen en ångbåtsbrygga. På den tiden var inte Hägersten en del av Stockholm utan tillhörde Brännkyrka socken och blev 1913 en del av staden. Vilket år den sista ångbåten la till vid bryggan vet jag inte, kanske var det någon gång strax efter det första världskriget. Eolshälls reningsverk invigdes år 1961 och stängdes år 1984. Det låg insprängs i berget och numera användes stora delar av detta som garage. Infarten är vid Klubbensborg.

Det ledde flera portar in till reningsverket och en av dem fanns precis vid resterna av ångbåtsbryggan. Den gamla piren användes som parkeringsplats och här var det förbjudet att parkera bilen om man inte var anställde på reningsverket. Under reningsverkets glansdagar var det alltid liv och rörelse på den gamla ångbåtsbryggan. Kemister stod med hovar och fångade upp levade odjur och växter ur vattnet för att analysera dem i laboratoriet bakom den stängda porten. Ibland kom politiker från Stadshuset för att ta reda på hur mycket föroreningar det fanns i vattnet.

Det dröjde inte många månader efter stängningen av reningsverket innan märkliga bilar hittade till den övergivna parkeringsplatsen. Det mest oskyldiga var att ägna sig år tillfällig kärlek i en stor raggarbil och det mest obehagliga var nätternas handel från bakluckan. Det var många som krävde att vägen skulle spärras av för biltrafik. Detta visade sig svårt att genomföra, eftersom det från bilvägen fanns en väg till ett ruckel på en privat tomt.

Så småningom vaknade politikerna och det sattes upp hinder för biltrafik. Att det fortfarande går att komma fram till porten på det gamla reningsverket beror på att områdets hundägare gillar vägen och året runt trampar de ner all växtlighet. Här kan de utan att störa någon träna hundarna i att springa uppför och nerför en backe, hoppa över stenar och sommartid öva upp dem att hämta pinnar, som de slänger i vattnet.

Utanför reningsverkets port är det ingen som städar. Här ligger skrot av olika slag, delar av dumpade datorer, ölburkar och använda kondomer. Då och då kommer några hundägare med bil. De släpar på skyddshandskar, sopborstar och soppåsar och har beslutat sig för att städa. Vovvarna för inte nosa upp något märkligt och sedan äta upp det eller skära sig på tassarna av en gammal och trasig ölburk.

Sommartid är klottret på porten och skräpet dolt bakom en mur av snårskog. Nu kan man bara från båtarna ana sig till hur det ser ut på stranden.

Tiderna har på ett sätt blivit bättre. Tonåringarna köper droger på nätet och klottrarna har hittat till husen i parkleken, där de kan utöva sin konstnärliga verksamhet. Kvar som ett monument från knarklangarnas glansdagar finns den nedklottrade porten till det övergivna reningsverket.

En sommardag I början av 1970-talet fick min dotter av grannarna på landeten hundvalp, som verkligen var en gatukorsning. Hon hade bakben som en tax, framben som en stövare, uppstående öron och en spiralformad svans. Av allt att döma var hennes pappa en västgöraspets och hon hade ärvt hans förmåga att valla. Allt skulle fösas in i vår trädgård, viket inte sopåkaren och brevbäraren alltid uppskattade. Hunden lyssnade på namnet Gullan när hon kom till oss och det namnet fick hon behålla.

Tillbaka till Stockholm skulle vi visa att vi var goda medborgare, som inte smet från att betala hundskatt. Min dotter och jag for till Stadshuset för att där meddela att vi blivit hundägare och ville ha ett hundskattemärke att sätta på Gullans halsband. En vänlig och mycket lång manlig vaktmästare visade oss vägen genom en dyster och fönsterlös korridor, som aldrig verkade ta slut. Halvvägs knackade vaktmästare på en dörr, en jäktad damröst sa att vi kunde stiga. Nu klev vi in i det underligaste rum vi hittills hade sett.
Takhöjden var ungefär två meter och vaktmästaren måste huka sig ner för att inte slå huvudet i lysröret. Mitt på golvet stod ett stort skrivbord och vid dessa satt två damer i långa kjolar. Det var varmt i rummet och fönstret ut mot gatan stod på glänt. Fönstret började i höjd med golvet och slutade strax under min midja.

Vaktmästaren frågade om vi hittade ut själva och det sa jag att vi gjorde. Nu fick jag fylla i ett kort med mitt namn och adress. Dottern kunde få göra detta, eftersom man måste vara myndig för att få förmånen att betala hundskatt. Efter detta skulle jag kryssa för en ruta för vilken ras Gullan tillhörde och om hon var registrerad som en renrasig vovve hos någon hunduppfödare. Det blev ett kryss på blandras.

”Oj då”, sa den ena av damerna. ”Modigt med en blandrasjycke i det förnäma Mälarhöjden! Här skall man ha boxer eller tax, ju dyrare valp desto bättre!”

Efter detta fick vi en utförlig beskrivning om hur det i fortsättningen skulle gå till att betala hundskatt. Varje år i januari skickades det ut ett inbetalningskort med posten. Vi kunde antingen betala via postgirot eller komma upp på expeditionen och betala skatten, som var 100 kronor. De, som inte betalade i tid, fick ett påminnelsekort och om de inte omedelbart betalade höjdes skatten.

Min dotter gick på mellanstadiet och det fanns flera mycket modemedvetna flickor i hennes klass. Ibland var det kortast tänkbara kjol som gällde och ibland skulle kjolen nå ända ner till gatan. Hon tittade förvånat på de långa kjolarna och frågade om modet höll på att svänga. Då skrattade damerna så det ekade i hela rummet.

”Långlångt så att inte grabbarna vid korvkiosken tvärs över gatan skall spana in våra ben och komma med dumma kommentarer. Fönstret sitter så dumt att vi får dagsljus på benen men inte på arbetsbordet. Dessutom är det otätt och när nordanvinden ligger på känns det som om alla papper vill fladdra bort.”

Det blev en tradition i familjen att vi varje år i början av januari åkte in till Stadshuset och betalade hundskatten. På bordet stod två stora kortlådor, en för de som hade betalat och en för de som dröjt med betalningen. En dag fick vi en redogörelse för hur registret fungerade. Det var ett hålkortssystem och man kunde köra in en sticka genom olika hål och på så sätt få fram hur många hundar det fanns av olika raser och sedan se efter var hundägarna bodde. De flesta blandrashundarna levde i Vällingby och på Östermalm var hundrasen pekingese vanlig.

Min son var politiskt intresserad och ville veta hur hundskatten användes. Var det öronmärkta pengar till gatustädning, vilket verkligen skulle behövas så mycket hundbajs det låg i Kungsträdgården. Damerna skakade på huvudet och sa att pengarna försvann in i kommunens svarta hål av dålig ekonomi. En av damerna tyckte att en del av pengarna borde gå till att se över fönstren i deras arbetsrum. Nu drog det så hemskt att de ibland på vintern måste svepa in benen i en tjock filt för att inte huttra av köld.

Efter varje årligt besök hos de vänliga hundskattedamerna brukade vi spana in deras fönster och vinka åt deras kjolklädda ben, som ibland skymtade fram.

En jul läste jag en bok om livet i Spånga innan området blev en del av Stockholms stad år 1949. I slutet på 1800-talet var det inte ovanligt att både mor och barn dog vid förlossningen. På den tiden hjälpte grannfruarna varandra och de sämst ställda kvinnorna eller de ogifta gravida flickorna, de obemärkta, fick ingen hjälp alls. Den spirande och socialistiska kvinnorörelsen gjorde sig påmind och påpekade för den mycket konservativa kommunledningen att socknen behövde anställa en utbildad barnmorska.

Det blev en häftig debatt i sockenstugan. Till slut kunde alla enas om att införa en hundskatt och de pengar, som flöt in skulle gå till barnmorskan lön. Detta var en historia, som jag berättade för Stadshusets hundskattedamer och vi skrattade glatt åt beslutet och konstaterade att tiderna blivit bättre sedan sekelskiftet 1900.

Vår hund Gullan dog och jag skickade ett meddelande om detta till hundskatteenheten i Stadshuset. Jag borde ha gått dit med en blomma och tackat för alla åren med trevliga pratstunder. Tomheten efter en trogen promenadkamrat gjorde att jag inte kom mig för att göra detta.

Igår i snålblåsten for jag in till Stadshuset och lyckades hitta det märkliga fönstret till den numera nedlagda hundskatteexpeditionen. Det satt en vit gardin i fönstret och det märktes att fasaden hade reparerats och att fönstren hade tätats. Det skulle vara roligt få traska i den mörka korridoren och få veta hur man nu använder rummet. Hundskatten är ju sedan länge avskaffad.

Bilden föreställer fönstret till hundskatteexpeditionen och är taget från cykelbanan, som inte fanns under de år jag var hundägare.

Idag är det Jungfru Marie Bebådelsedag, en dag då alla kristna skall minnas att Jungfru Maria blev med barn utan att ha varit tillsammans med någon man. Som ung begrep jag mig aldrig på denna text, men eftersom den fanns med i Bibeln fick den inte kritiseras. Författare till texten var evangelisten Lukas, som i allt han skrev vände sig till de greker, som funderade på att övergå till kristendomen. I den grekiska gudavärlden föddes gudarna på mycket märkliga sätt och en jungfrufödsel kändes inte främmande för dem. Bibelcitatet är hämtat från det första kapitlet i Lukasevangeliet.

”Den sjätte månaden blev ängeln Gabriel sänd från Gud till en ung flicka i staden Nasaret i Galileen. Hon hade trolovats med en man av Davids släkt som hette Josef, och hennes namn var Maria. Ängeln kom in till henne och sade: ”Var hälsad, du högt benådade! Herren är med dig.” Hon blev förskräckt över hans ord och undrade vad denna hälsning skulle betyda. Då sade ängeln till henne: ”Var inte rädd, Maria, du har funnit nåd hos Gud. Du skall bli havande och föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus. Han skall bli stor och kallas den Högstes son. Herren Gud skall ge honom hans fader Davids tron, och han skall härska över Jakobs hus för evigt, och hans välde skall aldrig ta slut.” Maria sade till ängeln: ”Hur skall detta ske? Jag har ju aldrig haft någon man.” Men ängeln svarade henne: ”Helig ande skall komma över dig, och den Högstes kraft skall vila över dig. Därför skall barnet kallas heligt och Guds son. Elisabet, din släkting, väntar också en son, nu på sin ålderdom. Hon som sades vara ofruktsam är nu i sjätte månaden. Ty ingenting är omöjligt för Gud.” Maria sade: ”Jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt.” Och ängeln lämnade henne.”

Jag har de sista åren flera gånger läst Lena Einhorns bok ”Vad hände på vägen till Damaskus?” och i denna bok finns det en naturlig förklaring på vem Jesus var. Maria blev, kanske mot sin egen vilja, bortgift med timmermannen Josef. En dag mötte hon den romerske bågskytten Pantera och blev förälskad i honom. Detta var något som inte fick ske. Maria var gift och att ha sex utanför äktenskapet kunde straffas med att bli stenad till döds. Pantera hade också problem, eftersom en romersk soldat inte fick gifte sig med en flicka från det land han tjänstgjorde i. Jag kan föreställa mig att Pantera uppvaktade Maria på det sätt som finns avbildat på grekiska vaser. Maria var först en smula avvisande, men senare gav hon med sig. Ett par månader senare var katastrofen ett faktum. Maria var med barn och måste fly till Egypten. Här fanns det arbete och Maria försörjde sig och sitt barn som spinnerska.

Efter att ha läst detta såg jag Jesus och hans mor Maria i ett helt nytt ljus. Underverket var inte att Jesus föddes utan att mor och son senare i livet kunde återvända till Nasaret, Maria blev inte stenad utan fick fler barn och följde efter flera år med sin son till Jerusalem och fick uppleva att han där korsfästes som en missdådare.

Maria är ibland för mig en tjej i det mångkulturella Stockholm. Hon gör det många invandrarflickor inte får göra, hon blir förälskad i en pojke utanför den egna gruppen. Hon finns på tunnelbanan och hon sitter och pluggar sina läxor på biblioteket i Skärholmen samtidigt som hon sneglar på sin pojkvän. Hur kommer hennes framtid att se ut?

Bibelns Maria överlevde och hennes son skapade en världsreligion. I Johannesevangeliets fjärde kapitel finns en fängslande historia om hur Jesus närmade sig och började under den hetaste timmen på dagen prata med en fallen kvinna, en kvinna som vilken dag som helst kunde dömas att stenas till döds. Efter ett långt samtal kom lärjungarna och de blev förvånade och kanske till och med upprörda för att Jesus talade med denna okända kvinna, som hade tappat upp vatten ur Sykars brunn till deras mästare. I detta kapitel får vi en mycket vacker bild på hur Jesus såg på kvinnor, som inte levde tillsammans med en enda man och var honom trogen livet ut. Kanske tänkte Jesus på sin mor Maria, som i sin ungdom blivit utstött i samhället för att hon förälskade sig i en man hon inte var gift med.

Jag mötte en annan Jungfru Maria en påsk i den italienska staden Sorrento. En dag passerade vi förbi franciskanerklostret, som låg på en klipphylla. Från kyrkans port kunde vi se både Vesuvius och ön Capri. Klosterkyrkan var öppen och många människor trängdes för att få höra när kyrkokören övade Långfredagens psalmer. Det vilade något av Österlandets mystik över den del av klosterträdgården, som alla fick besöka. Här fanns en märklig staty över Jungfru Maria. Det var ingen romantisk bild av en kvinna i himmelriket utan en mager flicka, som var klädd i trasor. Hon var på flykt undan sina förföljare. Det var en förtvivlad kvinna och samtidigt en kvinna fylld av hopp och glädje. Hon visste med sig att sonen i hennes famn skulle uträtta underverk och att han skulle förändra världen.

Idag ser jag framför mig en gripande kvinnoskildring av Jungfru Maria. Det är en gladlynt flicka, som blir bortgift med timmermannen Josef och sedan blir uppvaktad av en romersk soldat, blir med barn och sedan fly ned barnet invirat i trasor rakt genom Sinaiöknen till Egypten. Nästa bild jag ser av henne är när hon är värdinna på ett bröllop och det kommer fler och törstigare gäster än väntat. Sonen Jesus gör då ett underverk, han förvandlar vin till vatten och hans mamma behöver inte stå med skammen att inte kunna ordna trevliga kalas. Efter detta kommer de otäcka scenerna på Golgata och något senare den ljusa uppståndelsen.

Den sista bilden jag ser av Jungfru Maria är när hon en sensommardag i staden Efesos lyfts upp i skyn och får vara med sin son i himmelriket. Då är jag inne i Österlandets mystik, en värld där hav, land och himmel flyter samman och ett fåtal utvalda människor kan fritt sväva mellan dessa zoner.

Jungfru Maria är värd all hyllning hon kan få denna blåsiga söndag i mars.

Bilden på vasmålningen har jag hämtat ur boken ”Life in Greece in Ancient Time” av Paul Werner.

Äntligen har jag kommit tillbaka till gymet efter en vinter, som jag har kämpat mig igenom med en droppande näsa och en krasslig make. Det var en hel del som hade förändrats under de veckor jag varit borta. Taket i dansarnas omklädningsrum håller på att rivas och för oss vanliga motionärer innebär detta att boxningssäcken precis utanför dörren har plockats ner. Jag saknar att inte kunna träna styrka och kondition genom att med all energi få säcken i svajning. När jag gör detta är som att kämpa ner mycket av den oro, som ofta kokar inom mig.

Det var roligt att vara tillbaka på förmiddagen en vanlig vardag. Förmiddagarna passar bra för alla som regelbundet jobbar på kvällarna, som till exempel Södersjukhusets nattpersonal, skådespelare och de som arbetar på kvällsöppna restaurangerna i Stockholms innerstad. Det är lugnt på gymet och vi som kommer nickar till varandra och då och då säger vi några enstaka ord.

Igår var det annorlunda. Flera kom fram och hälsade och sa att det var roligt att se mig igen. Jag fick också höra att jag är inspirationskälla för många. Jag är gråhårstanten, som visar att det finns ett aktivt liv också efter 80-årsdagen.

Det var inte så svårt att komma igång igen som jag trodde. Konditionen var ungefär som strax efter jul och jag orkade till min stora förvåning lyfta den lättaste skivstången tio gånger i en följd. Detta kan bero på att min strokedrabbade make har blivit sämre och jag måste nu hjälpa honom mer när han skall kliva upp ur sängen, gå på toaletten och förflytta sig från sängen till matbordet.

När jag stod framför gymets stora spegel upptäckte jag att jag kutade mer med ryggen än tidigare och att jag hade svårt att hålla balansen vid vissa övningar. Nu var det inte kroppsliga krafter som gällde, utan att låta hjärnan samarbeta med musklerna för att på så sätt få fram en trevligare kropp. Ett hjälpmedel till detta var en vanlig rundstav, sådana som man använder för att sätta fast en äppelplockare på eller en borste. Ett enkelt redskap, som jag har hemma, men inte tänkt på att använda under de trista veckor jag varit borta från gymet.

Jag tränade och tränade på en balansplatta och till slut gick det riktigt bra. Då beslöt jag mig för att fotografera min spegelbild. Detta blev inte det lättaste. Ryggen rasade samman och jag kände mig som en ledsen nymåne. Då tog jag tag på rundstaven, stötte mig på den och lyckades få fram ett ganska bra kort av mina ansträngningar.

I omklädningsrummet var det flera, som ville prata med mig. Det var som att komma tillbaka till livet efter en lång vinterdvala.

Tack alla på House of Shapes som uppskattar att jag kämpar med apparater, bollar och skivstänger!

Jag har vuxit upp i skuggan av Annedalskyrkan i Göteborg. Det var min pappas kyrka, här hade han blivit konfirmerad och i denna ödsliga katedral tjänstgjorde han som präst i ungefär halva sitt liv.

Kyrkan var enormt stor och den var aldrig fullsatt. Från orgeln dundrade det fram psalmer, men det var få som sjöng med. I koret hängde ett stort krucifix, som kunde svaja till när kyrkklockorna dånade till högmässa klockan 11 på förmiddagen. Då blev jag rädd för att det skulle trilla ner rakat över mig där jag satt i prästbänken och längtade efter att få komma ut och leka i Slottsskogen.

Jag var 18 år den första gången jag var med om att kyrkan var fullsatt. Det var vårvintern 1948 och författaren Sven Lidman hade fått tillstånd av biskopen att tala från predikstolen vid en kvällsandakt. Sven Lidman var då en känd författare, som efter en uppslitande skilsmässa år 1917 kämpat sig igenom en andlig kris, blivit kristen och blivit döpt i pingstvännernas kyrka, Rörstrandskyrkan, i Stockholm. Denna vårvinter hade det uppstått en djup spricka mellan Lewi Pethrus och Sven Lidman. Resultatet av detta bråk blev att Sven Lidman valde att lämna pingstkyrkan.

Sven Lidman hade blivit vegetarian och var övertygad om att ett överskott av vitamin C i kosten skulle hålla alla sjukdomar borta. Råa grönsaker var nyttigare än kokta och de enda dryckerna som man kunde dricka var nypressad apelsinsaft, sockerdricka och vatten.

Pappa och jag gick tillsammans till Annedalskyrkan. Mina äldre bröder bodde för tillfället inte hemma och mamma slet i köket med att riva morötter och kålrötter och att skiva vitkål. I en affär för färdiglagat hade hon köpt vegetariska biffar i svampsås, som hon nu värmde i ugnen.

Många kvinnor kämpade uppför backen till Annedalskyrkan för att lyssna på vad avfällingen Lidman hade att säga. Det var pingströrelsens frälsta kvinnor, kvinnor med en moderiktiga hattar på huvudet. Deras hattar var sydda så att det syntes på långt håll att de inte klippte håret utan hade det uppsatt i en sedesam knut eller en ful ”troende truls”. I kyrkan ställde många sig på rad vid prästbänken längst fram och hoppades att prästfamiljerna inte skulle infinna sig till denna ovanliga andaktstund. Deras önskan gick i uppfyllelse. Jag var ensam i prästbänken och när kyrkvaktmästaren kom och låste upp bänken blev trängsel stor i bänken.

Det var en märklig predikan, som var som en sommarstorm över ett salt hav. Sven Lidman anklagade Lewi Pethrus för att göra pingstkyrkan till ett affärsföretag, som ett religionens Epavaruhus. Då buade min granne i prästbänken och tog ett stadigt tag i sin hårknut så att den inte skulle lösas upp och det blonda och självlockiga håret falla ut som ett elegant draperi runt ansiktet.

Sven Lidmans röst tystnade och alla höll andan. Efter en kort och tyst bön började Sven Lidman skildra den ensamhet han upplevd alltsedan han var barn. Han hade alltid känt sig som en ensam gosse i en grotta. Det var i denna grotta han hade hittat sin Gud. När han sa detta suckade åhörarna av välbehag.

Efter det att psalmens sista toner klingat bort halvsprang jag hem för att hjälpa mamma att duka med det bäste porslinet att förvandla de hårdmanglade vita linneservetterna till solfjädrar. Nysilverbesticken plockades fram ur sina höljen av mörk flanell och de luktade svagt av putsmedel.

Sven Lidman kom och vi slog oss ner vid bordet och pappa läste en lång bordsbön. Jag bar in den första rätten, som var stuvade sparrisknoppar serverade i snäckskal. Pappa hälsade gästen välkommen och vi skålade i nypressad apelsinsaft. Sven Lidman stack ner gaffeln i snäckskalet och undrade hur länge sparrisknopparna hade kokat. När mamma sa att hon köpt en burk med konserverad sparris rynkade sven Lidman på näsan och sa att konservfabriken hade mördat alla vitaminerna. Nu ville han ha mer nypressad apelsinsaft för att vara säker på att inte bli dålig av metallburkens osynliga och farliga strålning. Jag förstod och rusade ut i köket och hittade ett par apelsiner i skafferiet och pressade dessa omedelbart.

Sven Lidman ratade de färdiga biffarna och tog rikligt för sig av de rårivna morötterna. Mellan tuggorna pratade han om konflikterna i Rörstrandskyrkan och att han hade mest lust att göra som Jesus en gång hade gjort. Han ville driva ut månglaren Lewi Pethrus ur Rörstandskyrkan, ut ur pingströrelsen stora tempel.

Middagen tog slut och Sven Lidman försvann ut genom dörren. Då började mamma gråta. Han hade inte sagt ett enda berömmande ord om hennes tappra försök att laga en vegetarisk middag med tre rätter. Pappa slog sig ner i sin stora fåtölj och tände en cigarr. Själv gick jag ut i köket och började plocka undan skal av morötter och kålrötter och de yttersta bladen av vitkålshuvudet. Då kom mamma tassande och tittade på den stora traven av apelsinskal, som låg på köksbordet.

”Vi borde nog skrapa ur de sista resterna och koka marmelad. Om grannarna ser att vi slänger detta tycker de att vi lever i sus och du, i lyx och överflöd.”

Jag suckade och sa att det var mörkt på bakgården. Ingen skulle lägga märke till vad jag slängde i soptunnan. Jag fick som jag ville, alla matrester hamnade i soptunnan.

Det gick ett par år. Plötsligt trillade det ner en häftad bok i vår brevlåda. Den kom från Sven Lidman och var ett tack till pappa för att han fått predika i Annedalskyrkan. Inte ett enda tackord för maten, vilken mamma tyckte var typiskt för den frälste överklassmannen Sven Lidman.

Boken pappa fick var Sven Lidmans självbiografi ”Gossen i grottan”. Han hämtade en kniv från kökslådan och började varsamt sprätta upp den. Då och du suckade han och undrade om Sven Lidman inte dyrkade sig själv i stället för Gud. Mamma grep tag i boken och började läsa. Hon skrek till och sa att detta var snusk. En religiös förkunnare fick inte skildra hur en mans könsorgan ser ut eller hur det var att som liten grabb i ett instängt dambadhus försöka komma underfund med hur mammas kropp såg ut innanför en baddräkt från sekelskiftet 1900.

Efter detta slog rädslan för syföreningstanterna klorna i mamma. Vad skulle de tycka om de kom hem och började bläddra i denna hemska bok med författarens alla funderingar på hur det var att mogna till man och uppleva att lusten kokade i bröstet? Hon tog boken och sålde den på ett antikvariat.

Jag minns detta varje gång jag köper färdigskuren sallad på i en specialdisk på ICA i Liljeholmen. Det enda jag saknar är rårivna kålrötter. När jag slevar för mig i en pappask minns jag hur mamma slet med att riva morötter till den otacksamme Sven Lidman. Då börjar jag fundera över vad det var i boken ”Gossen i Grottan” som gjorde mina föräldrar uppförda för mer än 60 år sedan. Jag beställde boken på stadsbiblioteket och märkte då att det var fler än jag som denna vårvinter har blivit intresserad av Sven Lidman. Nu har jag hunnit igenom halva boken och har blivit fascinerad över temat i Boken. Den ensamme överklasspojken Sven Lidman åker i en elegant tågkupé genom ett landskap, som föreställer hans liv. Grottan, ensamheten och svårigheter att hitta riktiga vänner finns hela tiden med på resan. I boken finns flera kapitel, som skulle kunna var skrivna idag. De handlar om hur det är att som barn bli medveten om sitt kön och en kroppslig längtan till det andra könet. Detta var på 1940-talet förbjudna tankar i barndomens Göteborg.

Alla hus har en historia. De två skånska torpens tidigare öden och vilka som har ägt dem har jag försökt ta reda på. Vi köpte husen våren 1963 och behöll dem i ungefär 35 år.

I början av 1960-talet bodde vi i Landskrona, som då hade Sveriges sämsta luft. Barnen klarade inte av detta och för att undvika att de skulle bli sjuka av alla industriutsläpp köpte vi ett soldattorp, som var i stort behov av renovering. Vi var inte tillräckligt förmögna att rusta upp det ordentligt utan gjorde bara det allra nödvändigaste som att se över tak och skorstenar.

Det roliga med soldattorpet var att det låg ett litet och trevligt 1700-talshus, Johannas hus, på tomten. Den förre ägaren hade byggt till ett utedass och en vedbod, vilket förfulade det lilla huset. Den första ägaren var adelsflickan Johanna, som bodde här tillsammans med sin utomäktenskapliga dotter. Den dag, i slutet på 1800-talet, när Johannas pappa fick veta att dottern råkat i olycka, körde han ut henne från det ombonade hemmet i något av Skånes alla slott. För att Johanna skulle ha någonstans att ta vägen, köpte fadern ett litet jordstycke bredvid soldattorpet och lät flytta ett torp från sina egna marker. Torpet var så litet att det inte fanns plats för en vävstol och troligtvis försörjde sig Johanna genom att brodera bindmössor och knyppla spetsar till Frimurarordens paraduniformer.

Varken Johanna eller den indelte soldaten hade någon status i sin skånska by. Soldaten var en ekonomisk belastning för bygden och Johanna var den farliga kvinnan med det oäkta barnet. De två utstötta borde ha försökt hjälpa och stötta varandra, men detta klarade de aldrig av. De hade en gemensam brunn med bra dricksvatten. Torra somrar räckte vattnet nätt och jämt till och då ekade ursinniga skrik mellan hus. För att slippa se varandra slängde de ut allt skräp mitt på gårdsplanen för att skapa en trist mur mellan huset.

Den indelte soldatens pojkar bodde kvar hemma och de byggde ut huset med två rum och ett enkelt garage. De hade drömmar om en egen bil, som de kunde visa upp för de rika bönderna. Den dag då de hade råd att köpa en begagnad bil hade de flyttat till tätorten och kunde där njuta av rinnande vatten, badrum och sopnedkast.

Johannas dotter kämpade tappert i byskolan, hon var duktig och i de sena tonåren kom hon in på ett småskollärarseminarium. Efter sin examen sökte hon en plats långt bort från den skånska byn. Hon fick en liten tjänstebostad och Johanna flyttade till dottern och sålde det lilla huset. Den nye ägaren kom från en annan skånsk by och hade inte det bästa rykte. Han kallades aldrig för något annat än Påga-Per. Detta berodde på att han sålde utspädd sprit till de omyndiga pågarna. Denna typ av starkt kallades på den tiden för pågabrännvin.

Påga-Per tog alla tillfälliga arbeten inom jordbruket han kunde få. På varje gård frågade han om han kunde få ut en liten del av lönen i form av tomglas från Systembolaget. Gårdarnas husmödrar gillade detta, eftersom de slapp påminna männen i huset att ta med sig tomglasen när de for in till den närmaste tätorten för att handla och sälja överskottet av livsmedel.

Påga-Per hade motbok och hans ranson var två liter starkt varje månad. På en dold plats i huset hade han en märklig liten maskin, med vars hjälp han gjorde skruvkorkar till flaskor. En gång varje månad köpte han ut sin ranson, delade upp innehållet på sex tomma spritflaskor, fyllde på med brunnsvatten och satte på de nya korkarna. Ingen kunde se att de var förfalskade. På fredagskvällarna smög sig byns pågar upp till Johannas hus för att köpa starkt. För varje flaska betalade de tio kronor mer än det ordinarie priset. Byns mammor jublade. Det var bättre nykterhetsreklam med Pers pågabrännvin än en föreläsning på IOGT. Fylleslagsmålen blev mindre och byns pojkar orkade till och med följa med mamma till kyrkan på söndagsmorgonen.

Soldaten hade dött och en av sönerna tog över torpet. Han cyklade in till den växande tätorten och försörjde sig som byggnadsarbetare. Det var ständiga gräl mellan honom och Påga-Per. En gång hade soldatsönerna köpt sprit före lördagsdansen av Påga-Per. Nu skulle han bjuda laget runt. Så blev det inte. De blev utskrattade till och med av flickorna. På dansbanan bjöd man på riktig sprit, inte på det alkoholdoftande brunnsvattnet från Påga-Per. Efter detta fortsatte skräphögen att växa och blev över en meter hög.

I slutet på 1950-dog Påga-Per och en av den indelta soldatens söner köpte Johannas hus, som han funderade på att riva som hämnd för att Påga-Per lurat honom vid ett spritinköp. På Johannas lilla åkertäppa planterade han äppleträd och frukten sålde sedan hans hustru på lördagarna på tätortens grönsakstorg. Paret gnetade sig fram genom livet och orken blev sämre för varje år. Problemet i byn var att det inte fanns någon kommunal sophantering. Allt skräp grävdes ner i skogen och det fanns ingen skog till den lilla fastigheten. Nu växte sopberget och blev en skam i hela bygden. För att dölja något av skräpet planterade paret en rad almar längs tomtgränsen.

Vi köpte fastigheten våren 1963 och började röja bland soporna. Längst ner låg flera tomma bläckflaskor och vackra delar av trasiga porslinstallrikar. Jag sparade detta som ett minne av Johanna och hennes dotter, två kvinnor som tappert hade kämpat för att bli accepterade i en annan del av landet.

Åren gick, vi flyttade till Stockholm, barnen bildade egna familjer och det blev långt att åka till Skåne på sommarsemester. Jag hade md åren fått andra intressen och livet på landet utan rinnande vatten och en planterad granskog, som kröp längre in på knutarna, var inte längre lika lockande.

En höstsöndag för drygt tio år sedan ringde ägaren på bensinmacken och talade om att halva soldattorpet brunnit ner. Frivilliga brandkåren hade ryckt in och lyckats rädda Johannas hus. Polisen hade varit på brandplatsen och kunnat konstatera att en pyroman varit framme och tuttat på. Eftersom husen låg högt hade branden varit synlig i hela byn.

Pyromanen kunde alla knep. Han hade brutit sig in i garaget och startat med en liten eld vid väggen mot huset. Innan huset stod i lågor hade han hunnit försvinna ut på vägarna.
Vi tog ledigt en vecka och åkte till torpet och sorterade skräp och gjorde listor på allt som var förstört. Vi kontaktade försäkringsbolaget och en mäklare, som åtog sig att sälja torpet och Johannas hus som renoveringsobjekt. Köparen blev en dansk kulturarbetare, som hade för avsikt att bygga upp ett konstnärskollektiv på den skånska landsbygden.

Drömmen om ett semesterparadis för målare och musiker aldrig verklighet. Husen fick stå öde och äppelträdgården såg redan efter ett år ut som en snårskog, dit varje höst rådjur och vildsvin kom för att bråka om fallfrukten. Sedan kom almsjukan och de vackra träden dog och dansken brydde sig inte om att hugga ner dem.

En regnig sommardag för ett par år sedan var jag tillbaka till soldattorpet och Johannas hus. När jag såg förfallet längtade jag tillbaka till de år barnen sparkade boll på gräsmattan och jag höll mig i form genom att pumpa upp vatten från brunnen.

Bilden föreställer soldattorpet