Denna höst är det knappt tjugo år sedan min make David och jag lät installera bergvärme i vår villa. Då dreglade himlen blötsnö och borrarna slet i gula overaller i strålkastarbelysning från sin stora lastbil. Det dånade när de borrade hål i berget. Allt gick på fyra dagar och samtidigt forslades vår gamla oljepanna och tanken för dieselolja bort. Sedan dess har det mesta nästan fungerat utan anmärkning.

Mitt hus och jag är nästan lika gamla och det märks på oss att vi har varit med länge. Spåren syns i mitt grå hår och på väggarna i den gamla tvättstugan. Det var här som bergvärmen installerades och det drogs då rör från borrhålet strax utanför ytterdörren genom väggen och in i tvättstugan. Det gjordes precis så stora hål i ytterväggen att rören kunde komma in. Väggarnas tegel blev till småstenar och dessa sopades bara undan till hörnet under vattenmätaren. Väggen fick sprickor och detta såg inte lockande ut. Det var också andra rör, som skulle in. När allt var klart tittade David och jag på den misshandlade väggen och alla småstenarna.
”Det här fixar jag till sommaren” sa David glatt. ”Jag har inte murat om en vägg sedan jag var i tonåren. Insamlingen av skräpet hjälps vi sedan åt med”
Vad han inte tänkte på var att vi hade ett litet företag med flera kunder, som nästan varje vecka ringde in nya uppdrag. Detta var både spännande och lönsamt. Nu beslöt vi oss för att låta bli att titta på tvättstugans fula väggar, inte glo på småstenarna i hörnet eller spana in allt annat, som vi borde se över. Det enda vi gjorde var att byta ut tvättmaskinen från 1950-talet.

På 1930-talet fanns det inga tvättmaskiner. Lakan lämnades bort och i tvättstugan fanns en tvättho av emalj med inbyggd tvättbräda. Från den gick det ett rör rakt ut i trädgården. När bergvärmen kom åkte den gamla tvätthon ut och kvar blev hålet ut till trädgården. För att inte råttor och möss skulle kunna slinka in i stugvärmen täppte David till hålet riktigt ordentligt. Han var skicklig och tätningen håller fortfarande. Så länge David levde funderade vi varje vår på att ta itu med tvättstugan. Det kom alltid något emellan och tvättstugan åldrades med både behag och skavanker samt utan råttor.

För åtta år sedan lagom till julen kom det inte fram någon värme till elementen i källaren. Det var strax innan David drabbades av sin första stroke. Då ilade han upp och ner i källaren för att lufta elementen. Ingenting hjälpte och vi beslöt oss för att vänta tills helgen var över med att söka reda på reparatören. Det blev aldrig så. På Trettondagen kom den första stroken. Jag blev ensam i huset och nu gällde det bara att härda ut i ensamheten och klara av att åka till Huddinge sjukhus varje dag och hälsa på David. Detta piggade upp honom och när han kom hem efter att ha legat på sjukhus i tre månader kunde han gå i trappor. Då blev det plötsligt mycket annat som måste ses över i det gamla huset. Vi la om taket och isolerade väggarna på utsidan av huset. Tvättstugans alla problem sköts på framtiden. Vintertid placerade vi ett extra elelement i källaren och levde i de soligaste rummen.

 
i somras beslöt jag mig för att göra något åt den gamla tvättstugan. Här önskade jag mig ett handfat och en vattentoalett. När huset byggdes sattes det in en otroligt liten toalett bredvid tvättstugan. Den saknade elektrisk belysning och man fick inte väga över 70 kilo för att kunna tränga sig in genom den smala dörren. Den är för längesedan riven och idag har jag trädgårdsredskap här. Gillesstugan reparerades i början av förra året och det skulle vara trevligt att ha brasaftnar där. För att detta skall bli lyckat måste det finnas en toalett.
Tidigt i höstas kom städhjälpen Lars och Ulla  och kämpade en hel lördag med smutsen i den gamla tvättstugan, bar ut småstenarna på golvet och tvättade alla rör. För tre veckor sedan hände det som inte får hända. Bergvärmen började krångla och det blev kallt både i nedervåningen och i källaren. Den firma, som installerade bergvärmen, har flyttat till Skåne. Nu började jag leta på nätet och fick så småningom tag i ett företag, som kunde komma och fixa värmen.

Nu hade jag tur. Det kom en mycket duktig grabb från Nya Zeeland och han gick igenom anläggningen med mig. Ett rör, som fördelade det varma vattnet mellan olika våningar och element, hade gått sönder. Nu är detta åtgärdat och jag fick veta att rören var fyllda av skit, som kom från de äldsta elementen. Efter detta diskuterade vi mina källarproblem. Det vore skönt att få allt snyggt och prydligt kring bergvärmeanläggningen.

I min ensamhet har jag skärskådat den gamla tvättstugan. Det blir minst sex hantverkare med olika specialister som måste ta sig an detta jobb till sommaren. Jag stod stilla en stund och tittade på hålet i golvet. Om allt skulle bli bra, måste golvet brytas upp och det gamla röret ut i trädgården delvis grävas upp. Fasan slog klorna i mig. Vad finns det under golvet?

Det händer mycket i min förort. Den äldre generationen försvinner och husen får nya ägare. Dokumentationen om vad som verkligen hände under byggtiden på 1930-talet är obefintlig. Det har i blivit obehagliga överraskningar för nya ägare till de gamla husen, som i regel är ungefär 90 år gamla. Det visade sig att grannhuset byggdes över en vattenfylld spricka i berget. Byggmästaren la bara ett betonggolv över den lilla sjön och ovanpå detta byggdes en stor tvåvåningsvilla. När den nye ägaren började rusta upp källaren blev det sprickor i golvet och det sprutade upp vatten. Han fick installera en pump, som skall gå natt och dag för att hålla vattnet borta. Det nya källargolvet blev betydligt dyrare än beräknat. En annan källare måste asbestsaneras och här fanns också radioaktivt byggmaterial från bergen I Västergötland.

Nu har jag beslutat mig för att skjuta renoveringen av den gamla tvättstugan på framtiden. Jag är feg, det jag inte vet om källarens gömda hemligheter har jag inte ont av. Jag hoppas på det bästa. En anläggning för bergvärme håller inte i alla oändlighet. Jag vet att nästa gång bergvärmen krånglar måste den kanske bytas ut. Vad gör jag då? Snabbröjer huset och köper en lägenhet?

Ibland vaknar minnet till liv och detta har hänt de sista dagarna. Jag har på flera sätt blivit påmind om de åtta år jag bodde mitt emot Linneakyrkan i Göteborg. Jag var tre år när jag första gången genom vårt matsalsfönster tittade på denna vackra kyrka och elva år när vi flyttade. Jag var ett ensamt barn i en stor lägenhet möblerad för kalas. Ett av mina nöjen var att på söndagarna titta på när barn strömmade in i Linneakyrkan för att gå till söndagsskola. Jag tjatade förgäves om att få vara med om detta. Detta gick inte för sig. Biskopens spioner skulle kunna se detta och rapportera. Eventuellt skulle medföra ett obehagligt telefonsamtal från biskopen. Linneakyrkan var en baptistkyrka och detta var ett förbjudet område för prästbarn.

Mamma har långt senare berättat hur bekymrad hon var för mitt intresse för baptisternas kyrka. För att få mig på andra tankar kostade familjen på sig att betala avgiften för min skolgång i en förberedande klass i en privat flickskola. Jag vantrivdes. De andra flickorna gick en gång i veckan på dansskola, de kom till klassfesterna i svarta sjömansklänningar och hade stora vita sidenrosetter i håret. Jag kom i en hemsydd klänning med material från en utsliten prästrock och med ett fult spänne i håret. Jag vantrivdes både hemma och i skolan.

På avståndet började kriget att mullra. Mamma var passiv medlem i en fredsförening och hemma talade hon om att om bara kvinnorna ville leva i vita äktenskap skulle alla krig förhindras. Ett resultat av detta var att alla möbler, utom de i pappas arbetsrum och det blå allmogeskåpet skulle vitmålas. På så sätt kom farbror Kling (namnet är fingerat) in mitt liv.

Farbror Kling kom köksvägen samtidigt som jag gick till skolan. När jag kom hem satt han i köket och drack kaffe och då luktade det målarfärg i hela lägenheten. Han berättade att han gick till Linneakyrkan och att alla där försökte leva som lärjungarna. De delade på allt de hade och barnen fick samma mat som sina föräldrar. Det sista var otänkbart hemma hos oss. Pappa och mina bröder fick flera skivor av söndagssteken, jag fick bar en halv och mängder av kokt potatis. Nu hade farbror Kling kommit överens med pappa att han och en god vän en kväll i veckan skulle få komma hem till oss och lära sig hebreiska De ville kunna läsa Gamla Testamentet på originalspråket. Det enda villkoret mamma ställde var att farbror Kling och hans gode vän kom köksvägen och att de inte berättade om sina politiska sympatier för vårt hembiträde. Först långt senare förstod jag att de var kommunister.

Ibland smög jag min in i pappas arbetsrum och lyssnade på hans lektioner i hebreiska. Bokstäverna var konstiga och samtidigt lättare att skriva än det svenska alfabetet med skrivstil. Farbror Kling och hans gode vän rökte inte vilket pappa gjorde. De ansåg att det vore förståndigare att dela med sig till sina barn än att låta pengarna försvinna upp i ett rökmoln. Detta var inte populärt.

Söndagarna var helt annorlunda i Linneakyrkan än i Annedalskyrkan, där pappa var präst. Efter söndagens gudstjänst gick familjerna till Slottsskogens stora fågeldamm för att titta på de stora svart svanarna och ge dem några brödbitar. När jag bråkade om att jag ville gå dit fick jag veta hur farligt detta var för mitt själsliv. Jag förstod ingenting och tyckte bara att det var orättvist. Mina kamrater från bakgården fick göra detta, var för fick inte jag? Något ordentligt svar fick jag inte. Senare har jag fått veta att mamma var rädd för att jag skulle bli baptist. Det goda med detta blev att hon såg genom fingrarna på att jag efter högmässan smet iväg till biografen Rio i Haga och tittade på filmer om Tarzan. Märkligt nog ansågs det acceptabelt att jag bytte ut baptisternas Jesus mot Tarzan.

Jag hade fyllt nio år och bråkade varje höst om att jag ville byta skola och få gå i Nordhemsskolan. Detta var lika orimligt som att jag skulle få gå i baptisternas söndagsskola. Denna höst blev annorlunda. Det var krig och nu gällde speciella regler. Det jag minns bäst var att farbror Kling kom smygande köksvägen och viskade att han ansågs vara så farlig att han inte fick vara kvar i Göteborg. Innan han gick sjöng han en visa för oss alla. Hans gode vän fick heller inte vara kvar i Göteborg. Jag förstod inte varför farbror Kling var farlig. Hade detta något att göra med Linneakyrkan?

Under krigsåren flyttade vi till Linnéplatsen. Jag saknade både Linneakyrkan och filmerna om Tarzan. Nu kunde jag smita till fågeldammen efter högmässan och prata med mina gamla kamrater från bakgården. Allt var annorlunda. Deras pappor och äldre bröder var inkallade och mammorna hade börjat arbeta. Varför var inte pappa inkallad? Jag skämdes och gick hem och tröstade mig med romantiska flickböcker.

Åren gick och jag började förstå vad som hände runt omkring mig. Farbror Kling och hans gode vän var kommunister och de kunde starta ett inbördeskrig. Det var om honom vi sjöng i fastans litania om att bevara oss för uppror och tvedräkt, om krig och örlog. Eftersom jag var intresserad av historia tyckte jag detta lät spännande även om jag hade svårt att förstå hur farbror Kling skulle vilja byta ut sina målarpenslar mot ett gevär.

Kriget tog slut och strax efter firandet ringde det på ytterdörren. Jag öppnade och utanför stod tant Kling. Hon grät och var svartklädd. Vi samlades alla i pappas arbetsrum och tant Kling började stapplande berätta. Farbror Kling hade tillsammans med sin gode vän marxisten och baptisten suttit i ett interneringsläger i Norrland hela kriget. Nu hade han drabbats av cancer och avlidit. Kunde pappa jordfästa honom på kyrkogården vid Härlanda fängelse? Då skulle det komma en fanborg med röda fackföreningsfanor prydda med svarta sorgband. Hade pappa något emot detta? Pappa tackade för förtroendet och sa att han skulle göra detta trots att farbror Kling inte hade bott i Annedals församling. Jag bad att få vara med. Detta gick inte för sig. Prästens dotter kunde inte beviljas skollov för att gå på en socialistisk begravning.

Jag gifte mig och flyttade hemifrån. Någon gång på 1970-talet stötte jag vid ett besök i mitt föräldrahem samman med en kvinna i min egen ålder. Hon var svartklädd och ärendet gällde om min pappa kunde hålla jordfästningen av hennes far. Sedan fick jag höra en märklig historia. Hon var dotter till farbror Klings gode vän, som före kriget hade varit hemma hos oss och lärt sig hebreiska. Hennes far hade suttit internerad under hela kriget. Detta hade förändrat honom så att han hade blivit folkskygg och förlorat tron både på marxismen och kristendomen. Han hade skilt sig och flyttat till ett ensligt torp långt in i skogen. Nu var han död och hade skrivit ner sin sista vilja. Han önskade sig en borgerlig jordfästning oh att pappa skulle ansvara för detta.

Pappa studsade till och sa att han trots att han var pensionär måste begära tillstånd från biskopen för att göra detta. Han ringde och hade tur att genast få prata med biskopen. Det blev ett nekande svar. Den sörjande dottern skakade på huvudet och tackade för besöket. Nu tänkte hon gå ur svenska kyrkan, som hon ansåg saknade respekt för mänskligt lidande. Innan hon gick började hon sjunga en visa av Ture Nerman. Den hade hennes pappa och farbror Kling älskat att sjunga. Då började pappa gråta.

”Den vackraste visan om kärleken
kom aldrig på pränt.
Den blev kvar i en dröm på Montmartre
hos en fattig parisstudent.”

Bilden har jag hämtat från Linneakyrkans hemsida. Jag blev glad när jag såg att denna vackra lokal åter har blivit kyrka

Jag har inte vuxit upp med att besöka kyrkogårdar. Pappa prästen ansåg att han fick nog av kyrkogårdar under sin arbetstid och mamma var övertygad om att det tassade runt spöken och fula gubbar på kyrkogårdarna. Själv tyckte jag det var spännande att skrida in på någon kyrkogård och läsa på gravstenarna. Att tända ljus för de avlidna upplevde jag inte förrän jag kom till Stockholm. Förra året var det strålande sol och jag gav mig ut på långpromenad med avsikt att hitta en öppen kyrka. På så sätt kom jag till Lillkyrkan i Oscars församling och här tände jag ett ljus för min make David. Jag var helt ensam i kyrkan och det var som en befrielse att titta in i ljuslågan och minnas våra 60 år tillsammans. Utanför kyrkan dalade röda lönnlöv ner från träden och vita rosor blommade i rabatterna.

Denna höst är allt annorlunda. Det är oväder och små vassa snöflingor kommer farande från norr. Dessutom har jag drabbats av en envis förkylning med skrällhosta. Nu dricker jag varm blåbärssoppa och läser en bok om Stockholm på 1890-talet. Den heter bara ”Stockholm” och är utgiven på Milssons och Berglinds förlag och har olika författare för kapitlen. Kapitlet om de kyrkogårdar, som inte användes på 1890-talet, har skrivits av signaturen Satyr. Här finns fina skildringar om hur det då var att besöka en ofta ödslig kyrkogård. Då var stearinljus lyx och kyrkans ljus var bara tända när det var gudstjänster.

En vanlig dag på senhösten på 1890-talet vid Hedvid Eleonora var fylld av fötternas prasslande mot vissna löv, månglarnas röster om utmärkta och billiga livsmedel och skrammel från vagnar och kärror. Allt detta störde inte andakten för de ensamma besökarna på den nästan övergivna kyrkogården. Ett fåtal pampiga gravstenar var resta över kända män och de berättade mycket om vårt lands historia. Längs det bortre staketet stod tradiga gravstenar, som tagits bort från gravar som inte längre fick besök av några släktingar. De gav ett dystert intryck och en påminnelse om hur lätt det är att bli bortglömd. Varje dag fram till år 1891 kom en äldre svartklädd dam med blommor till en grav bakom ett järnstaket. Hon la försiktigt ner en bukett blommor vid gravstenen och grät tyst någon minut. Efter detta skred hon tyst ut i vimlat och försvann till sitt hem på Grevturegatan. Damen i svart var den kända författarinnan Emelie Flygare-Carlén och under gravstenen vilade hennes älskade son Edvard.

Emilie Flygare-Carlén hade i början på 1890-talet ett äventyrligt liv bakom sig. Nu var hon i det närmaste medellös och det var tack vare goda vänner som hon inte tvingades vända sig till fattigvården. Egentligen var hon en främling i Stockholm och havet var aldrig lika närvarande som i hennes hemstad Strömstad.

Emilie Flygare-Carlén föddes i Strömstad. Hennes far var kustskeppare och handlade också med trävaror, salt och spannmål. Hans dotter Emelie fick redan som tolvåring följa med på hans handelsresor och om hon varit pojke skulle hon ha tagit över det lilla och lönsamma företaget. År 1807 som 17-åring fick hon sin egen fraktskuta och troligtvis var det inte så lätt att som ung tjej ansvara för lossning av varor och sedan sälja allt till högstbjudande. Efter fem år till sjöss gifte hon sig med Strömstads stadsläkare Axel Flygare och fick i rask följde fyra barn varav två pojkar avled i späd ålder. Dottern Margareta avled nar hon vara fem år. Emilie Flygare blev efter ett tiotal år änka och visste inte hur hon skulle kunna försörja sig och sin son Edvard. Hennes stora dröm var att skriva. Hon hade inga planer på att skaffa sig en egen handelsskuta.

Emelie Flygare hade tur. Hon lärde känna juristen Jakob Dalin, som uppmuntrade henne att skriva och med ett manuskript i handen sökte hon en sommardag upp Fredrika Bremer, som då bodde på en pensionat i Strömstad. Den erkända författarinnan läste och nickade uppmuntrande. Den unga änkan hade talang när det gällde att levandegöra Bohuslän. Samtidigt med detta blomstrade kärleken och Emilie Flygare förlovade sig med juristen. Då kom nästa bakslag. Fästmannen avled och hon var gravid. Ännu ett barn hade hon inte råd att försörja och den nyfödda flickan adopterades bort.

Emelie Flygare kunde sitt Bohuslän med dess tragedier och kärlekshistorier. År 1842 kom hennes bok ”Rosen på Tistelön” ut och den blev en succé. Nu fick hon rådet att fortsätta att skriva om Bohuslän och att flytta till Stockholm. I huvudstaden fanns de läsvana och köpstarka kvinnorna. Hon gjorde detta och kom snabbt och tack vare kontakten med Fredrika Bremer in i huvudstadens kulturliv. Här mötte hon den sista kärleken i sitt liv. Det var juristen John Gabriel Carlén. De gifte sig men fick inga barn tillsammans.

Nu gick allt bra. Emelie Flygare Carlén skrev ständigt nya spänningsromaner från Bohuslän, ekonomin blev mycket god och paret hade ett stort umgänge. Sonen Edvard från det första äktenskapet visade sig vara en studiebegåvning. Han tog magisterexamen vd universitetet i Uppsala när han var 21 år och sedan fortsatte han sina studier först i Frankrike och därefter i Italien.

Motgångarna kom en efter en. Sonen Edvard kom hem från sin utlandsresa och avled bara 23 år gammal. Hans mor tog detta mycket hårt och började oberoende av hur vädret var varje dag besöka hans grav och lägga ner några blommor.

John Gabriel Carlén ägde en fastighet med tillhörande trädgård Ladugårdslandet. Nu tvingades han att stycka av tomter och också sälja huset. En ny stad med stenhus skulle växa fram och alla gamla trähus måste rivas. Familjen tvingades att flytta och den första flyttningen följdes av flera i samma område vid Hedvig Eleonora kyrka. Det var förändringarnas vind som svepte in över Stockholm. Det blev modernt att läsa ryska författare och intresset för det lantliga livet i Bohuslän började svalna.

År 1875 avled Johan Gabriel Carlén och nu blev det ekonomisk kris för hans hustru. Att skriva en ny bok orkade hon inte och hon hade knappt råd att betala hyran. Då ingrep de vänner hon skaffat sig under de år hon var en firad författarinna. Hon fick hjälp och stöd och kunde flytta till en liten vindsvåning på Grevturegatan. Här bodde hon fram till sin död i början av året 1892. Hon jordfästes i Hedvig Eleonora kyrka och hennes grav finns på Norra kyrkogården i Stockholm.

Signaturen Satyr påpekade i slutet av 1800-talet att det är lätt att bli bortglömd i Stockholm. De pampiga gravstenar jan skildrade står kvar och kyrkogården har blivit en liten och fridfull park. Något spår eter Edvard Flygare finns det inte och ingen minns författarinnan Emelie Flygare-Carlén. Månglarna på torget är borta och det är bara färdtjänsts bilar som glider fram på gatorna. Det doftar av blommor på torget. Den kommer inte från kyrkogården utan från en liten torghandel, där det också går att köpa gravljus.

Emilie Flygare-Carlén var kritisk till den hårda tolkning av Nya testamentets budskap, som tillämpades i Bohuslän på 1800-talet. När jag nu läser om hur hon stod vid sonens grav och grät funderar jag på om hon inte hade en svag tro på Gud och på uppståndelsen. Psalm 249 i vår nuvarande psalmbok skrevs av Lina Sandell-Berg år 1865. I denna psalm kan två kvinnor med liknande öden och som båda försörjde sig genom att skriva mötas. De levde i samma stad och i samma århundrade men jag tror att de aldrig träffades.
”Hjälp mig då att vila trygg och stilla
blott vid dina löften Herre kär
ej min tro och ej den tröst förspilla
som i ordet mig förvarad är.
Hjälp mig Herre att vad som helst mig händer
taga ur den trogna fadershand
blott en dag ett ögonblick i sänder
tills jag når det goda land. ”

Bilden från kyrkogården har jag hämtat ur boken ”Stockholm” utgiven 1900

m

Hösten är en utmärkt tid att städa i bokhyllorna. Ofta blir det inte så mycket städat för jag hittar någon en bok, som jag nästan har glömt bort att jag hade köpt. En sådan är ett nytryck gjort 1969 av ”Nya Stockholm” skriven av Claës Lundin. Bolen är en skildring av hur stockholmarna levde på 1880-talet. Jag köpte boken på realisation 1975 och betalade 42 kronor.  Ett gammalt bokmärke ligger kvar på de sidor som handlar om Stockholms läsesalong. Att jag då fördjupade mig i detta kapitel beror på mitt intresse för lokalhistoria. En av grundarna till denna salong var Fredrika Limnell. Denna dam älskade att läsa och hon  ägde sommarhuset Lyran vid Mälaren. Idag är Lyran ett konditori och ligger i stadsdelen Bredäng.

Idag tar vi mycket för givet och funderar sällan på hur det var att leva på 1880-talet. Det fanns inte elektriskt ljus i bostäderna och en dinglande och osande fotogenlampa i taket var en okänd lyx för de flesta fabriksarbetarna.  Att slösa det dyra ljuset på läsning ansågs utom bland borgarna som helt onödigt och den, som trotsade denna oskrivna regel,  betraktades som konstig och oförmögen att kunna försörja sig själv. På den tiden gällde det för en flicka att det var bättre lära sig sy och laga mat än att skaffa sig boklig bildning.

År 1874  samlades några kvinnor med Fredrika Limnell i spetsen för att göra något åt kvinnornas brist på boklig bildning. De bildade bolaget  Stockholms Läsesalong. Om kvinnorna skulle kunna spela större roll i samhället måste de kunna följa med sin tid och läsa både svenska och utländska tidningar. De behövde en plats där dessa tidningar fanns. Här skulle det vara tyst och  över borden måste det finnas fotogenlampor.

På 1880-talet hade verksamheten växt. Nu hade bolaget tillgång till en lägenhet  med fem rum och ägaren var kung Oscar II. Nu var också män tillåtna att besöka läsesalongen.  Verksamheten hade också utökats med ett bibliotek och det gick att låna hem böcker. Läsesalongen var öppen till klockan tio på kvällen. På kvällarna var det mest män, som satt vid borden. Dessa gillade bättre  att sitta i Läsesalongen och fördjupa sig i en utländsk tidning än att glida in  på någon krog för att dricka brännvin.

Claës Lundin påpekar i sin bok att det ofta kom in män, som bara slog sig ner på en stol för att sova. Det var ofta bullrigt i Stockholms lyhörda stenhus. Vintertid var kikhosta ett gissel och många barn hostade sig igenom natt efter natt. Botemedlet var hostmedicin med opium, men detta kunde föra med sig ett livslångt drogberoende.  Därför  varnades medelklassens kvinnor för att kila till apoteket och köpa denna typ av hostmedicin.

1880-talet var ett årtionde med politisk oro. Bara de män, som ordentligt betalade sin skatt och hade fast bostad hade rösträtt. I Stockholm var det riksdagsval varje år. Detta berodde på att någon ledamot avlidit eller av någon annan anledning slutade i riksdagen. Några veckor före valet anordnades möten där olika kandidater framträdde och talade om vad de stod för. Den stora stridsfrågan var om vårt land skulle ha skyddstullar. Vännerna av frihandeln påpekade att då skulle brödsäd bli billigare och de, som krävde skyddstullar, menade att frihandel skulle slå ut det svenska jordbruket. Varför byta ut det amerikanska vetet mot hälsosam råg? Med skyddstullar skulle kaffet bli dyrare och kaffe på rostad råg var inte lika gott och stimulerande.  På ett annat ställe i sin bok skriver Claës Lundin att drygt  10% av Stockholms invånare gick och röstade. Kvinnorna hade ingen rösträtt och männen måste ha betalat statlig skatt och kunna ha en fast adress. De sämst betalda hade så låg inkomst att de var skattebefriade och därför inte röstberättigade. På så sätt utestängdes de dåligt betalda fabriksarbetarna, vilket  medförde att socialdemokraterna krävde en rösträttsreform.

På Läsesalongen kunde tidningsläsarna ta del av olika valrörelser i USA. Det var vanligt på 1880-talet att männen kom till valmöten med en revolver i hölstret och att det kunde förekomma skjutningar.  Flera av kandidaterna hade deltagit som officerare i det amerikanska inbördeskriget och visste hur man hanterade skjutvapen. Mordet på president Lincoln på en teater den 14 april 1865 hade etsat sig fast i folks medvetande. I Amerika kunde det oväntade hända och därför borde alla politiker vara beväpnade. Vad lärarinnorna på Läsesalongen tyckte om detta får vi aldrig veta.

Det var inte gratis att besöka läsesalongen. Det kostade 20 öre att komma in och det gick också att köpta fem polletter för 75 öre. Man kunde också köpa personligt  årskort.  Att låna hem en bok var inte gratis och kostnaden berodde på vilken bok det var och hur länge man ville ha den hemma.  Lärarinnor var den enda grupp som hade rätt att få nedsatta avgifter på Läsesalongen. En ordinarie folkskollärarinna  tjänade 800 kronor om året och en manlig 200 kronor mer. Småskollärarinnor och icke ordinarie lärarinnor hade en betydligt lägre årsinkomst.  Som jämförelse kostade det 25 öre för en kvinna och 50 öre för en man att bli undersökta av en läkare på Karolinska sjukhuset.

I folkskolestadgan från år 1842 stod det att varje socken och i städerna varje församling måste ha ett litet bibliotek och att prästerna skulle ansvara för detta. I början beviljades pengar till god litteratur men senare svalnade intresset att köpa nya böcker. Mycket av det som trycktes på 1880-talet klassade kyrkan som omoraliskt.  Dessa bibliotek  var bara öppna ett par förmiddagar  i veckan och belysningen var många gånger mycket dålig. På dessa bibliotek fanns inga tidningar och prästerna höll ett vakande öga så att inget som kunde verka stötande sattes in i bokhyllorna.  Detta gjorde att många församlingsbibliotek förlorade låntagare. Claës Lundin påpekar i sin bok att Klara församlingsbibliotek hade omkring 2000 trevliga böcker i sina hyllor. Problemet var bara de snåla öppettiderna och brist på dagstidningar. 

Jag har växt upp med ett församlingsbibliotek  helt utan tidningar och barnböcker. Det fanns ungefär tvåhundra böcker i två grönmålade skåp. När det var andaktsstund i församlingshemmet brukade jag be att få låna nyckeln till skåpen. De flesta av böckerna hade köpts in när församlingen bildades år 1908. Den läspande tant Elin blev bibliotekarie på 1920-talet och hon såg till att böcker var omklädda med brunt omslagspapper. Böcker var då en dyrbarhet och fick inte bli smutsiga av otvättade händer.

På 1800-talet var Viktor Rydbergs böcker mycket diskuterade och hans böcker borde inte ingå i rörsamlingsbiblioteken.. Bland dessa fanns det för sin tid mycket vågade kärleksromanen ”Singoalla” och ”Bibeln lära om Kristus”. Viktor Rydberg uppfattades som utmanade  när han i boken  påpekade att Jesus inte skulle uppfattas som gudomlig. Jesus var en vanlig människa med annorlunda religiösa tankar. Det var dessa böcker av Viktor Rydberg som sällan hittade till församlingsbiblioteken. Däremot fanns Viktor Rydbergs  diktsamling med ”Midvinternattens köld är hård, stjärnorna gnistra och glimma  . . ” och också ”Gläns över sjö och strand .  .”  Det gällde att undvika diktsamlingar, som innehöll ”Snöfrid”. Vem var Snöfrid? Var det en unge  pojke? Jag kan fortfarande höra tant Elin läspa fram några oanständiga uttryck om denna dikt. Det var här jag lärde mig de förbjudna orden.

”Nu vräker en bränning mot stav och stam;

där skjuter en berghög udde fram.

Gunnar,

vi syna guld i månljus natt”.

Så locka små troll i dvärgaham;

de locka och vinka från bergets kam:

”Kom, gosse, tag din lycka fatt!

Vi skola dig fria från armods skam.

Gunnar,

giv oss din själ, då får du vår skatt”.

I församlingsbiblioteket fanns inte en enda bok som tilltalade mig.  Under krigsåren var det bara jag som var intresserad av det lilla biblioteket. Jag sa en gång till tant Elin att hon borde köpa kärleksromaner. Det enda svar jag fick var en nedlåtande blick.

Tiderna har verkligen förändrats. Idag vet vi inte vad vi skall göra av våra gamla romaner och utländska tidningar läser vi på nätet. Själv har jag en liten läsesalong. Det är när jag står i kön till kassan i min ICA-hall. Här finns en hel del att välja på och vid enstaka tillfällen lägger jag en tidning ovanpå all maten i kundvagnen.

Hösten har kommit till Stockholm. Några gör sitt bästa att ta ut julen i förskott och i min ICA-hall blänker gula lussekatter. Några grannar har satt upp julstjärnor i sina fönster. Det går inte att undvika. Det kristna arvet skymtar fram när vi vandrar genom vår huvudstad. Ett ställe där det märks tydligt är parken-kyrkogården vid Klara kyrka. Här finns minnesstenar över idag nästan bortglömda svenskar och ett par kors. Ett av dessa är mycket märkligt. Det är ett kors, som är uppsatt på en hög stång och stången är ingjuten i en stor sten. Det annorlunda med detta kors är att det är prytt med en kungakrona och märkt med årtalet 2015.

Det ät Coldinuorden, som har rest detta kors. Det är ett hemligt ordenssällskap för sjökaptener och sjömilitärer och det beskyddas av vår kung. Detta ordenssällskap har sina anor i medeltidens sjöfarare på Medelhavet. Det introducerades i vårt land år 1757 i Göteborg och i denna stad äger orden en fastighet på Bellmansgatan inte långt från Hagakyrkan. Coldinuorden fick snart fotfäste i både Stockholm och Karlskrona. Under den tid dä Finland var en del av Sverige fanns Coldinuorden i Finland. Under de år vårt land ägde ön Saint-Barthélemy i Karibien fanns ordenssällskapet också där.

Coldinuorden har en tydlig kristen profil. På deras program står att hjälpa sjömän, som har svårt att klara sin ekonomi. Deras valspråk är : ”Med ljus från höjden går färden trygg”. Det var inte bara hjälpverksamhet, som stod på programmet. På 1770-talet saknades ordentliga sjökort och Coldinuorden började rita egna. Varje kors de satte upp var ett riktmärke och från detta kunde man ta ut kursen till nästa kors. Det är därför det står många coldinukors i Stockholms skärgård. Några coldinubröder satte upp kors på sina egendomar och detta har fört med sig att det går att hitta deras kors långt från en kyrka och från havet på den svenska landsbygden. Min gissning är att en medlem i Coldinuorden jordfästes i Klara kyrka år 2015 och att korset sattes upp i samband med detta.

Det är mycket vi inte vet om de sjökaptener, som i slutet på 1700-talet bodde i staden Gustavia på ön Saint-Barthélemy . Ön var då en svensk koloni. Den svenska flottan hade här en örlogsstation och officerare och sjökaptener bildade gemensamt en Coldinuorden. Hur många kors de satte upp och hur många av dessa som finns kvar idag har jag inte lyckats ta reda på. Gustavia låg vid en naturlig hamn och hit kom fartyg från Afrika. Dessa var lastade med slavar, som såldes till någon av öns slavägare för att sedan säljas vidare till bland annat bomullsodlarna i Amerika.

Det allra flesta slavfartyg var engelska. I förteckningarna över slavskeppen finns endast två svenska fartyg registrerade. Det sista, briggen Elisabeth, anlände i oktober 1805. Sjöresan hade tagit 63 dagar och skeppet var lastat med 176 slavar.

Gustavia var en frihamn, vilket innebar att slavar kunde föras in och föras ut utan att någon behövde betala tull för detta. Vinsten på försäljningen delades mellan det Västindiska kompaniet och den svenska staten. I väntan på försäljning förvarades slavarna i lagerbyggnader.

I slavgruppen fanns många som kände sig upproriska och blev aggressiva mot slavägaren . Det var stänga regler som gällde. Slavägarna hade rätt att själva döma en slav till drygt tjugo piskrapp. Gravida kvinnor fick ligga på mage på marken med grävda gropar för deras stora magar. Flera slavägarna tyckte dessa straff var obehagliga att utföra och några köpte en slav, som fick till uppgift att utföra dessa bestraffningar.

På alla längre sjöresor var det vanligt att i besättningen ingick en präst och en läkare. Vi vet inte om dessa män sökt inträde i Coldinuorden och hur högt de steg i graderna. De såg slavtransporterna och en av dessa var läkaren Anders Sparrman. Han var en av Linnés lärjungar och hade specialiserat sig på fåglar. Han skrev ett upprört brev till Gustav III och talade om det var ovärdigt att fånga människor och sedan sälja dem som slavar. Kungen svarade mycket undvikande på detta brev.

Jag blir alltid fundersam när jag ser ett coldinukors. Orden hade instiftats under de år alla sjöfarare visste att det var lönsamt att frakta slavar från Afrika till Amerika. Hur uppfattade ordensbröderna detta? Var det förenligt med det kristna budskapet att sälja mörkhyade människor på något som liknade en kreatursmarknad? Hur såg färden genom livet ut om man sysslade med detta?

Vi vet inte om den engelske slavskepparen John Newton någon gång seglade in i hamnen Gustavia och där lossade sin last av förtvivlade människor. Kanske såg han ett coldunikors i hamninloppet och började fundera över sitt yrkesval. Ett beslut mognade inom honom. Han hade sett ljuset från höjden och detta fick vägleda honom. Han avvecklade sin affärsverksamhet, blev präst och började dikta psalmer. Bruset från havets vågor och slavarnas rytmiska viskande blev en del av hans diktning. Psalm nummer 231 i vår nuvarande psalmbok skrev han år 1779. Den är mycket älskad och melodin är uppskattad även av folk, som inte är religiösa. Musiken är en amerikansk folkmelodi. På svenska börjar den med orden ”Oändlig nåd mig Herren gav och än idag mig ger .” Psalmen översattes på 1960-talet av Anders Frostensson. Denna psalm är i England och USA känd som ”Amazing grace”

”Amazing Grace, how sweet the sound,
That saved a wretch like me.
I once was lost but now I’m found,
Was blind, but now I see.
‘twas Grace that taught,
my heart to fear.
And grace, my fears relieved.
How precious did that grace appear,
the hour I first believed”

Det är mycket som står på min önskelista när jag i julruschens första dagar strövar genom kyrkogården, som numera är en park vid Klara kyrka. Jag skulle vilja att någon gatumusikant ställer sig bredvid coldinukorset och spelar Amazing grace. Vi behöver under kyrkogårdens gamla träd få uppleva andra ljus än glittret från varuhusens skyltfönster.

systerEdelweissällskapet skulle för längesedan ha varit bortglömt om det inte varit  för Herman Görings första hustru Carin med flicknamnet Fock. Hennes mormor Huldine Beaumish gifte sig med överste Carl Fock. Hon kom från Irland och hade i slutet av 1800-talet bildat detta sällskap. När jag nu läser om detta märkliga sällskap upplever jag att det vilar något av den mystik, som förekom i det ursprungliga firandet av Halloween på Irland. En enda gång har jag deltagit i en andaktsstund, som skedde i kretsen av de invigda i Edelweissällskapet . Jag var tolv år och förstod ingenting av allt det som skedde runt omkring mig.

Jag växte upp under krigsåren i ett prästhem i Göteborg och här var reglerna mycket stränga. Det var syndabekännelsen, Luthers lilla katekes och breven i Nya Testamentet som gällde. Allt annat bröt på något för mig helt obegripligt sätt mot tio Guds bud. Mamma tillhörde Edelweissällskapet och detta berättade hon bara i smyg om. Medlemmarna brukade träffas hos varandra. Något eget kapell som i Stockholm hade de inte.

Det var en onsdag sent på hösten. Ingen brukade vara hemma när jag kom hem från skolan. Onsdagarna var veckans trivsammaste dag då jag var ensam hemma i ungefär en timme. Då kunde jag i lugn och ro sitta och läsa romantiska flickböcker i den enda länstol vi hade. Denna eftermiddag blev en besvikelse. Jag kom hem och möttes av doften av parfym och i tamburen hängde snygga kappor. Jag smög mig in mitt rum och då insåg jag att eftermiddagen riskerade att bli mycket trist. I mitt rum stod en grupp svartklädda tanter med permanentat hår prytt med svarta hattar framför det stora blåmålade hörnskåpet. Skåpet hade min äldste bror fått i födelsedagspresent när han fyllde fem år och nu fick det inte plats i hans rum. Det var vingligt och jag var rädd för att det skulle ramla över mig. Det var tomt.

Nu var de nedre skåpsdörrarna öppna och framför skåpet hade mamma satt kökspallen. På pallen stod hennes mormors ljusstake med ett tänt ljus. Nu bad mamma mig att jag skulle hjälpa till och flytta stolarna från matsalen och sätta dem i en ring runt skåpet. När detta var gjort sattesig tanterna ner på stolarna. Jag fick inte plats utan hänvisades att sitta på golvet vid sidan av skåpet. Den äldsta i tantflocken reste på sig och ställde sig framför skåpet och började mumla något jag inte förstod. De andra mumlade med och helt oväntat reste sig mamma upp och väste fram att hon önskade få prata med sin mor. Det blev alldeles tyst och alla stirrade in i skåpet som om ett osynligt väsen skulle komma framkrypande. Ingenting hände. Mammas viskande stämma gick upp i diskant och det var som om golvet skakade. Jag tyckte det var otäckt och var rädd för att skåpet skulle trilla över mig. Jag gled bakåt på golvet och kom fram till fönstret. Ingenting hände och allt blev tyst.

Jag vet inte hur länge tystnaden varade. En och en började tanterna röra på fötterna och deras kristidsklackjärn slog taktfast mot golvet. Huset var lyhört och nu hörde jag att mina bröder kom in genom ytterdörren. Min äldste bror mumlade något om att regnet hade gjort att huset hade kanat en aning på glidleran och att en liten bit av takets stuckatur hade trillat ner och låg på hallgolvet. Tanterna reste på sig och tackade mamma för sammankomsten. Mamma blåste ut ljuset och bad mig bära tillbaka stolarna. Nu fick jag en förmaning om att inte berätta för någon vad jag varit med om. Jag nickade. Detta var så märkligt att alla skulle tro att jag ljög ihop en historia. Ljusstaken fick stå kvar och jag stoppade in den i skåpet. Nu beslöt jag mig för att behålla denna gamla stake. Den berättade något för mig om min mammas släktingar.

Den sista veckan har jag läst mycket om Carin Göring och hennes familj. Hennes mor Huldina Fock blev efter sin mors död ledare för Edelweissällskapet . Deras sammankomster präglades av andaktsstunder, bibelläsning, seanser och diskussioner om hur kvinnorna skulle få möjligheter att få kyrkliga ämbeten. Det var inte tal om att de skulle kunna prästvigas utan att det måste skapas en kvinnlig länk in i den svenska kyrkan. Jag vet att det sista tilltalade mamma. Hon var övertygad om att hon skulle ha blivit en bättre förkunnare av evangeliet än min pappa.

Det har skrivits många böcker om Herman Göring och hans första hustru Carin. Paret träffades i februari 1920 på slottet Rockelstad vid sjön Båven. Egendomen ägdes då av Eric von Rosen, som var gift med Carins äldre syster Mary Fock. Denna snörika månad bodde  Carin tillfälligt på slottet. Hon var gift och hade glidit ifrån sin make officeren Nils von Kantzow. När Herman Göring mötte Carin von Kantzow visste han att här hade han hittat sitt livs stora kärlek.

Dagen efter det första mötet tog Carin med sig Herman Göring på vandrig genom slottet. Hon visade honom systerns lilla kapell där Edelweissälskapets medlemmar brukade samlas och där det förekom både kristna andaktsstunder och seanser. Herman Göring blev imponerad. Efter detta gick allt fort. Carin skilde sig och år 1923 gifte hon sig med Herman Göring. Hela livet tillhörde hon Edelweissällskapet och deltog i deras sammankomster. Idag vet vi inte om Herman Göring deltog i några seanser och var med om att försöka få kontakt med de avlidnas andar.

Familjen Fock ägde fastigheten Grev Turegatan 68 i Stockholm. Huldine Fock lät bygga om ett gårdshus till ett litet kapell, där medlemmarna i Edelweissällskapet kunde samlas till andaktsstunder och seanser. Efter hennes öd blev dottern Mary ansvarig för kapellet och hä låg Carin Göring på lit de parade efter att ha avlidit i en hjärtattack i den 17 oktober 1931. Några dagar senare jordfästes hon i familjegraven vid Lovö kyrka.

Seanser ogillades av den svenska kyrkan och efter kriget hade Edelweissällskapet tappat mycket av sin forna glans. Mary von Rosen tillhörde den svenska kyrkan och kände samtidigt en stark dragningskraft till den katolska tron. Hon var med om att år 1920 bilda Societas Sanctæ Birgittæ , som under hennes ledning blev en systerorganisation till Edelweissällskapet.

Mycket hände efter krigsslutet 1945. Tron på att genom seanser få tillfälle att få kontakt med de avlidnas andar försvann ur folks medvetande. Genom turistresor utökades kontakterna med den katolska tron och Societas Sanctæ Birgittæ fick nya medlemmar.

Jag hade i de tidiga tonåren glidit bort från mamma och vi diskuterade aldrig andliga frågor. I hemmes ögon var jag en tvivlare, eftersom jag vägrade att lägga mina krafter på att lära mig rabbla Luthers katekes utantill. Mitt enda arv från mamma är den gamla ljusstaken.

I dessa sista dagar i oktober gör affärerna allt för att få oss att fira Halloween. Det börjar redan på dagis med utklädsel och pumpor med eller utan levande ljus. Utklädda barn kan traska runt och hota med bus om de inte får godis. För mig känns detta mycket främmande.
Igår tittade jag in hos Myrorna i Skärholmen på jakt efter spännande gamla böcker om Stockholms historia. I skyltfönstret såg jag allt som behövs för att fira en riktig Halloween. Innanför dörren satt en skyltdocka klädd i svart och med en stor svart hatt på huvudet. De surrade det till i mitt medvetande. Just så här var damerna klädda på den seans jag var med om i min uppväxttid. Det var som tiden för ett kort ögonblick stod stilla.

Det vilade något av de anhörigas skugga i bokavdelningen. Barn och barnbarn hjälper till att ta hand om anhörigas ägodelar och böckerna skänks till Myrorna. Här hittade jag ett par gamla praktbiblar och några slitna andaktsböcker. Här låg också en nästan ny bok på engelska om hur man bäst får kontakt med de dödas värld. Det var som om tankarna från Edelweissamfundet fortfarande är levande för flera svenskar.

De sista tjugo åren har det i vårt land uppstått ett nytt intresse för svensk historia. Vi har fått flera författare, som gillar att skriva populärt om vår historia och otroligt många har fängslats av korsriddaren Arns livsöde. För ett par år sedan var det ingen som tänkte på hur de gamla anrika lyktstolparna på Stureplan såg ut. De är ett minne från den tid när svensk historia var ett viktigt ämne i folkskolan och då alla Stockholms skolbarn måste veta vem som var stadens skyddshelgon och vem som hade grundlagt staden. Bilder på dessa nu nästan bortglömda kändisar finns på de gamla lyktstolparna och någon gång under de sista månaderna har några blivit målade i en lysande gul färg. Denna modell av lyktstolpe i gjutjärn började tillverkas år 1893 och finns idag på flera olika ställen i vår huvudstad.

På 1970- talet sa en flicka till mig att hon tyckte det var gulligt att flaggan vid Mälarhöjdsbadet föreställde Agneta Fältskog. Hon ansåg bara det var trist att inte kunna lyssna till ABBA från en högtalade medan hon simmade och solade. Själv har jag alltid tyckt att de officiella bilderna på detta helgon mer ser ut som en tonårsprinsessa än den kung, som enligt helgonlegenden farit på korståg till Finland och som år 1162 utanför kyrkporten blivit nedhuggen med svärd av den danske fursten Magnus Henriksson. Under denna tid var det en ständig kamp mellan olika stormaktssläkter och Magnus ansåg att han hade laglig rätt till Sverige och seglade därför med en flotta uppför Fyrisån för att kunna besegra den svenske kungen i Östra Aros. Enligt legenden deltog kungen i en mässa och ville inte lämna kyrkan förrän allt var över. Utanför kyrkporten stod Magnus Henriksson med ett draget svärd och högg omedelbart av huvudet på den svenske kungen. Efter detta fick vårt land en dansk kung, som bra hann regera landet i ett enda år.

1100-talet var inget fredligt århundrade. Den ena kungaätten efter den andra avlösta varandra och de tongivande i Östergötland kunde inte acceptera en dansk furste som svensk kung. Det blev ett slag utanför Örebro och i detta dödades Henrik Magnusson.

Striderna om den svenska kronan fortsatte och år 1189 utropades Erik Jedvarssons son Knut till svensk kung. Bland det första han gjorde var att helgonförklara sin far. Detta ogillades av påven, som ansåg att den svenske kung Erik under sin livstid varit en ogudaktig rumlare och inte förtjänade att efter döden bli upphöjd till helgon. .

Sonen Knut införde kulten av Sankt Erik och lät hans dödsdag den 18 maj bli helgdag. Det viktigaste med fadern var att det hade sprungit fram en källa på den plats där han kallblodigt blev mördad. En blind kvinna hade berättat att hon hade blivit seende efter att ha tvättat ögonen med vatten från denna källa. Sankt Erik blev de synskadades skyddshelgon och till honom bad alla, som höll på att förlora synen.

Knut Eriksson var en annorlunda kung, som styrde landet i 36 år. Under hans regeringstid insåg de rivaliserade stormanssläkterna att det lönade sig bättre att hålla fred än att kämpa med varandra om makten. På andra sidan av Östersjön var det oroliga tider och sjörövare for runt i sina snabba båtar och plundrade. År 1187 trängde en piratflotta in i Mälaren och brände bland annat ner staden Sigtuna. Kung knut insåg att något borde göras. Nu hade han hjälp av landhöjningen, som långsamt hade förvandlat den stora och svårförsvarade viken till en sjö, som snart kallades Mälaren. Det hade bildats ett smalt sund med flera öar och här byggdes en liten försvarsanläggning och en tullstation.

Kung Knut Eriksson avled är 1195 och begravdes i Varnhems klosterkyrka i Västergötland. Efter hans död började en orolig tid i landet och olika släkter kämpade mot varandra. Segraren i denna kamp blev Birger Jarl från Folkungaätten. Nu tar i svenskarnas medvetande helgonlegenderna slut och efterträdes av den fiktive tempelriddaren Arn, som skapades av Jan Guillou.

Helgonlegender och romaner, som är svåra att källgranska. Ett historiskt faktum är att landhöjningen fortsatte och den lilla tullstationen växte. År 1252 förklarade den regerande riksjarlen Birger Jarl från Folkungaätten att den var en stad och fick namnet Stockholm. Skyddshelgon skulle vara svenskt och valet föll på Erik den Helige.

Lyktstolparna på Stureplan gör idag sitt bästa att påminna oss om vårt förflutna. På den ena sidan på  dessa  finns den vackre Erik den helige omgiven av blomsterrankor, som i viss mån påminner om runstenarnas drakslingor. Birger Jarls sida förmedlar ett helt annat budskap. Här blickar man rakt in i ögonen på en härskare, som var övertygad om att inbördeskrigen måste få ett slut och att han skulle se till att detta blev gjort . Vårt land måste få en regent med makt och pondus. På lyktstolparna  ser han mest ut som ett argsint monster från böckerna om Harry Potter. Han är inte omgiven av flygande kvastar utan av liljor, som var Folkungaättens vapen.

Birger Jarls dröm om ett enat land utan inbördeskrig blev inte verklighet förrän 300 år senare. Då hade landet fått en ny kungaätt och ättens förste kung Gustav Vasa står idag staty utanför Riddarhuset. Denne kung införde protestantismen i landet och någon helgongloria från lyktstolparnas sken har aldrig svävat runt hans huvud.

Lyktstolparna göts i en tid när vår  nationalskald hette Verner von Heidenstam. Han skrev böcker om den svenska medeltiden och också om Karl XII. Den svenska historien var alltid levande för honom och ibland kände han sig som en främling i det svenska samhället. Många av hans dikter blev snart var mans egendom och lärarna i folkskolan skrev upp dikterna på svarta tavlan och eleverna fick med bläck pränta ner dem i sina skrivhäften. Sedan blev det läxa att lära sig detta utantill.

På Stureplan regerar jäktet. Alla är på väg någonstans och några ilar runt samtidigt som de pratar i sina mobiler. På kvällarna kommer de som önskar slå ihjäl ensamheten på en pub eller nattklubb. För mig är detta ett eko av dikten ”Minnenas gård”, som är en av alla de dikter jag mödosamt och med mängder av bläck på fingrarna skrev ner i mitt skrivhäfte. Jagbegrep aldrig varför vi måste göra allt detta och fick alltid magknip före dessa lektioner. Vad är det man på nätterna letar efter på Stureplan? Här viner inte vinden i några resliga furor och det går inte att leta efter himlens stjärnor på grund av all gatubelysning.
”Furorna brumma. Länge jag gått,
längre än stigarna ledde.
Ensam i kvällen en boning jag nått,
dit jag var afton trädde.
Gårdsmän, ären I väckta?
Ej har jag hem och ej har jag härd.
Stjärnorna, vilka lyste min färd
alla de föllo släckta.”
Verner von Heidenstam 1895

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Idag har jag något över hundra vänner på Facebook och en av dessa är biskopen i Västerås stift Mikael Mogren. Detta är jag stolt över. För ett par  dagar sedan fick jag på Facebook en uppmaning  från  biskopen  att varje lördag, när jag lyssnar på att kyrkan i min församling ringer in helgen be att det blir försoning i Mellanöstern och att bomberna skall sluta  att regna över staden Aleppo. Jag blev tacksam för detta meddelande om en bönering. Konflikterna i Syrien och i Israel har fått mig att inse att jag inte vet speciellt mycket om dessa områden  De sista veckorna har jag läst mycket om Mellanöstern och det har blivit  en stor  trave med böcker på det lilla bordet vid köksfönstret.

Mellanöstern är märklig. I detta område mellan Medelhavet, de stora öknarna och floderna Eufrat och Tigris har tre världsreligioner uppstått och här har kampen om öknens oaser och viktiga handelsvägar varit hård. I många av dessa konflikter blev judarna besegrade och bortförda som slavar först till Babylonien  och  år 70 till Rom. Upproret jäste bland de kvarvarande judarna och år 138 beslöt sig romarna för att en gång för alla krossa judendomen. Jerusalem förstördes och där templet hade stått reste sig byggnader till de romerska gudarnas ära. Staden fick ett nytt namn Aelia Capitolina. De judar, som sysslat med tolkning av de heliga skrifterna, flyttade till staden Tiberias i Galiléen. Här växte det upp ett judiskt kulturcentrum, som upplevde en blomstringstid samtidigt som den skandinaviska vikingatiden.

Det var under dessa år som det Gamla Testamentet skrev ner på hebreiska.  Boken fanns bara i ett enda exemplar och den ansågs ha magisk kraft. Under denna tid härskade araberna över  Mellanöstern och judarna kom bättre överens med detta folk än med de kristna. Deras förhistoria var gemensam, men olikheterna låg i Abrahams offer av sin son. Enligt den judiska traditionen var det Isak, som var son till hustrun Sara och enligt Koranen Ismael, som Abraham fått efter ett kärleksäventyr med slavflickan Hagar. Nu uppstod ett problem, som fortfarande hänger som en skugga  över Mellanöstern. Vem äger innehållet i Gamla Testamentet? Är det judarna, de  kristna eller muslimerna?

Det hände mycket med manuskriptet från Tiberias. Slutligen hamnade det i en synagoga i Aleppo och där kallades det för Codex Aleppo. Åren gick och de andra religionerna upplevde ibland att denna bok var en del av deras religion. Allt sattes på sin spets när staten Israel utropades den 14 maj 1948. Redan efter några veckor uppstod diskussionen om vem som ägde Codex Aleppo, en diskussion som knappast hördes i vårt land. Araberna hävdade att eftersom  Aleppo låg i muslimskt land, tillhörde Codex  Aleppo Syrien. Judarna ansåg att den gamla skriften   var en del av deras kulturarv och hade skrivits av judar för judar. Tonen blev mer hatfylld för varje månad som gick. Plötsligt  hände det märkliga. Codex Aleppo försvann  för att ett par år senare överlämnas till en rabbin i Jerusalem. De religiösa ledarna i Syrien upplevde detta som en krigsförklaring och hävdade att skriften var en del av islam. Här fanns Islams förhistoria. Några judar ansåg då  att grälen om äganderätten till Cidex Aleppo när som helst kunde övergå i  väpnade konflikter.

Det fruktansvärda  inbördeskriget i Syrien berör oss alla. Mitt intryck är att det inte längre finns några judar kvar i landet och att de kristna är förföljda. Kyrkor plundras och rivs ner och islamisterna skriker ut att deras tolkning av islam är det enda rätta. När jag läser nyheter om Aleppo på nätet skymtar konflikten om  Codex Aleppo fram. Sedan är det en annan central fråga. Vem äger budskapet i det Gamla Testamentet?

Biskop Mikael Mogrens uppmaning till de kristna i vårt land att varje lördag på kvällen bedja om försoning i Mellanöstern. För mig innebär detta att de andliga ledarna för kristendomen, judendomen och islam måste inse att alla måste vårda det gemensamma arvet från Abrahams tid och att kunna uppleva andakt tillsammans.  Till det gemensamma arvet hör Jerusalem.

Jag har aldrig varit i Jerusalem. Som barn blev jag skrämd av staden  där nästan vad som helst kunde hända. Jag ville inre vandra runt i trånga gränder och ständigt påminnas om att det var i denna stad som Jesus korsfästes. Kanske är det så att vi kyliga protestanter har svårt att uppleva att en plats är helig. Gud går att möta var som helst, på tunnelbanan som Ylva Eggehorn eller i ett gathörn som Anders Frostensson.  De sista månaderna har jag då och då läst om Jerusalem och försökt förstå stadens historia.  Det är en stad, som borde bli en gemensam andaktsplats för tre religioner. Så har det inte blivit, allt handlar om att erövra makten  över Tempelberget.

Judarna fördrevs  från sin stad år 138. Trots detta lyckades en liten grupp klamra sig fast vid ruinerna av  sin stad och sedan få uppleva hela den romerska offerkulten till de främmande gudarna. Allt kom att andras när Konstantin blev kejsare i det Östromerska riket. Han har gjort sig känd som en framgångsrik härförare och också som fanatisk kristen. Han önskade på 330-talet skapa ett kristet Jerusalem med en stor kyrka på den heliga graven i det nu försvunna templet.  Det var hans mor Helena, som blev ansvarig för detta arbete. Hon var ungefär 70 år när hon kom till Aelia Capitolina, som  nästan genast fick tillbaka sitt gamla namn Jerusalem.

Helena brukar skildras som en framgångsrik arkeolog och byggmästare. Allt som påminde om den romerska religionen revs och arbetarna grävde sig ner till templets grund och här hittade de träkors, som alla var övertygade kom från den första långfredagen på Golgata. Helena fortsatte sedan sitt energiska arbete med utgrävningar och kyrkobyggande. Hon skapade ett kristet Jerusalem nästan helt fritt från judar. En enda gång om året fick en liten  spillra av det judiska folket  komma in i Jerusalem och ha en bönestund på en plats, där templet en gång hade stått. Helena var mycket kritiskt inställd  till judarna. De hade korsfäst Jesus och aldrig förstått hans storhet. Uppfattningen vid denna tid var att judarna hade sig själva att skylla. När frälsningen äntligen kom med Jesus valde de att korsfästa honom som en missdådare. Ett sådant folk borde utrotas.

Helena stannade kvar i Jerusalem i ungefär tio år. Trehundra år efter Helenas arkeologiska arbeten kom araberna. De hade i Jerusalem hittat det berg, som passade in på skildringen i Koranen om profeten Mohammeds himmelsfärd. Den finns skildrad i sura nummer17. Det är mitt i natten och den store Guden har  i sin härlighet fört  Tjänaren från moskén på berget till en fjärran böneplats, där Tjänaren får möta Mose och också skymta Gud. Gud är tydlig i sitt budskap.  Israels barn får en  varning.  Detta otacksamma folk  har sedan länge valt fel väg och samtidigt fel beskyddare. Nu  borde  de ångra sitt val och studera det folk , som sedan länge har haft den rätte beskyddaren. Hans  rättrogna  anhängare har den sista tiden fått många söner och starka krigare. Efter detta möte med Mose återvände Tjänaren och kunde berätta för folket vad han hade varit med om.  Nu var det dags att göra något åt Israels barn.

När korstågen kom fördjupades grälet och stridigheterna om Jerusalem, som blivit en helig stad för tre religioner. Det är många som har drömt om att skapa en stad, där alla trosriktningar kan mötas och att våld inte får förekomma. Det har skrivits fredsavtal, som snart sjunkit ner i glömskan  och folk blir mördade på öppen gata för att de kämpar för att få uppleva religiös samexistens i denna stad.

Jag låser och läser, växlar från Bibeln till Koranen, från judendom till kristendom, från förfluten till dagens krig i Syrien. Maningarna från Västerås domkyrka gör mig både nedstämd och hoppfull. Kan en bönering i vårt land sprida fredens budskap till beslutsfattarna och alla, som känner att de måste fortsätta konflikten tills allt är utplånat? Jag letar länge i Psaltaren i min gamla konfirmationsbibel.  Här hittar jag en  bön, som jag hoppas att av en slump stöta på  i mitt bläddrande i Koranen.  Koranens språk upplever jag som tråkigt och här finns ingenting av den profetiska lyriken  och Psaltarens hymner. Psalm 42 i Psaltaren. Här kan alla de tre religionerna ta till sig och känna att det finns en strimma hopp. Även om vardagen tränger på det närmaste dygnet kan bönens kraft finns kvar inom oss

”Såsom hjorten trängtar till vattenbäckar,

så trängtar min själ efter dig , o Gud.

Sänd ditt ljus och din sanning må de leda mig

må de föra mig till ditt heliga berg

och till dina boningar

så att jag får gå in i Guds altare

Till Gud, som är min glädje och min fröjd

och tacka dig på harpa, Gud min Gud,”

1917 års bibelöversättning

Den här hösten har varit annorlunda. Allt är senare än det brukar vara och torkan har fört med sig att äpplena är mindre och sötare än de brukar vara. Två äppleträd har sprutat fram stora och röda äpplen. De är inga ädla träd utan kommer från fallfrukt, som jag en gång för längesedan bara slängde ut på gräsmattan. Jag har plockat, kokat mos och skänkt bort mängder av äpplen. Trots alla dessa ansträngningar finns det minst tio kilo kvar att ta hand om.

Lövfällningen är senare och bara ett fåtal löv har dalat ner från den stora eken vid infarten från gatan. Det är ovanligt många ekollon denna höst och de ligger överallt. De skator, som glatt hoppar runt på gräsmattan, konstaterar med ett glatt kraxande att ekollon är ingenting för deras kräsna magar. Idag har jag börjat kratta undan dessa små vackra naturens egna konstverk och samtidigt minns jag hur jag under krigsåren samlade ekollon för att kunna sälja till ett kafferosteri. De skulle rostas, malas och sedan förvandlas till kaffesurrogat. Jag försökte först göra familjens egna kaffe och stoppade in ollonen i ugnen och lät dem hårdna i eftervärmen från brödbaket. Då började det stinka skogsbrand och jag slängde upp köksfönstret. Detta borde jag inte ha gjort. Lukten var så intensiv att en grannfru knackade på köksdörren. Hon ville veta om det brann inne hos oss och varför vi inte hade larmat brandkåren. Efter detta hamnade de uppsamlade ollonen hos rosteriet och förtjänsten räckte till inköp av två flickböcker, som jag slukläste efter den trista läxan i katekes. Vad visste Martin Luther om hur en tjej hade det på 1940-talet? Vad det äktenskapsbrott att läsa romantiska flickböcker, vilket en av prästerna i Annedals församling påstod?

Det kupongfria och ganska billiga kaffesurrogatet blev ingen försäljningsframgång. Hösten därpå gick det bra att sälja ekollon till djurskötaren i Slottsskogen i Göteborg . De gick att använda som mat till några av djuren. Här fick jag bara hälften av vad jag fått på kafferosteriet och hösten därpå slutade jag samla ekollon. Detta var ganska trist eftersom jag gillade att ströva runt under de stora ekarna vid Annedalskyrkan.

Kanske är det så att kvinnliga matskribenter, som inte själva har erfarenheter av det andra världskriget, börjar förbereda sig på att det kan bli brist på livsmedel. De räknar konstigt nog med obegränsad tillgång på elektricitet. Det finns mängder av recept på hur man kan använda ekollon i matlagning. Det första som gäller är att ekollonen skall rostas i ugn. Ingen av dessa damer tittar tydligen på sin elmätare. Ugnen är en energislukare. Det har tydligen blivit på modet att göra sitt eget ekologiska och koffeinfria kaffe av ekollon. Jag undrar hur mycket socker och varm matlagningsgrädde som behövs för att göra detta drickbart. Nu hoppas jag på turen i form av att någon knackar på dörren och vill plocka upp mina ekollon för att göra sitt eget nyttiga kaffe. Det går också att använda rostade, skalade och kokade ekollon i brödbaket. Detta var det ingen som kom på i mitt föräldrahem. Jag antar att det var efter mitt misslyckade försök att rosta ekollon som inte mamma vågade sig på detta.

Jag vet vad jag har att vänta mig när höstregnet äntligen kommer. Då blir ekollonen på trädgårdsgången hala och jag själv och besökarna måste se upp. Ibland klagar de som går på trottoaren utanför min mur över halkrisken. I år har jag sluppit detta. Gatukontoret lät för några veckor sedan sin stora sopmaskin bullra fram nedanför eken. Alla ekollonen försvann in i maskinens skräpbehållare för sin fortsatta färd till anläggningen för brännbara sopor.

Det finns andra glädjeämnen i trädgården. Dit hör att jag har fått en rekordskörd av björnbär. De är ganska sura och kräver en hel del socker för att bli njutbara. De fröätande småfåglarna är inte intresserade, eftersom maten är godare på grannarna fågelbord.

Det jobbiga med hösten är att skymningen kommer krypande tidigare dag för dag. Lönnlöven skimrar i skenet från gatubelysningen och detta ser en smula spöklikt ut. Ibland funderar jag på att skriva en spökhistoria om en fattig man, som för trehundrahundra år sedan hade en fiskekoja där mitt hus nu står. Då var stora delar av mitt kvarter en grund sjö och här trivdes fisken ruda. Historien skall börja med svaga knackningar på ett av fönstren i källaren. Sedan glider vålnaden in och slår sig ner i trädgårdsstolen framför den öppna spisen. Säkert hoppas han på att jag skall tända en värmande brasa. Även spöken kan frysa.

Hösten är en tid för läsning och eftertanke. Jag gillar denna årstid, som är fylld av drömmar om våren.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Idag har jag mycket att vara tacksam för. Min trädgård har sprutat fram frukt, potatis och blommor i så stora mängder att jag har kunnat dela med mig till alla, som inte har en egen trädgård eller har råd att köpa svenska äpplen. Jag är också glad  att vi lever i ett land, som inte plågas av inbördeskrig. Jag tänkte på detta när jag i affären köpte granatäpplen, som under senmedeltiden symboliserade att Jesus uppstod från de döda och även för Guds givmildhet. Kärnorna av granatäpple är hälsosamma på grund av att de innehåller vitamin C och ämnen, som sänker blodtrycket.

För min mammas gamla mostrar spelade Tacksägelsedagen en stor roll. De växte upp i ett soldattorp utanför Skara. Det var en stor barnskara och det var inte alla dagar barnen kunde få äta sig mätta på kvällarna. På Tacksägelsedagen kom storbönderna släpande med säckar fyllda med potatis och korgar med äpplen och päron. Utanför kyrkporten välsignade prästen alla dessa gåvor och efter detta delade klockaren ut mat till alla, som inte hade det gott ställt. Först att få potatis och äpplen var de indelta soldaterna. De uppfattade detta mattillskott som en gåva av Gud och att både församlingen och Gud tackade de indelta soldaterna för att de var villiga att vid krig försvara fosterlandet. I mitten av 1800-talet levde fortfarande minnet av slaget vid Poltava kvar. Flera av de hemvändande soldaterna hade i fångenskapen lärt sig att läsa och de hade vant sig vid en annan gudsuppfattning än den som dikterades av biskopen i Skara. Nu kom en spirande väckelserörelse till soldattorpen. Biblar var en bristvara och mammas morfar fick nöja sig med evangelieboken, som sedan gick i arv till de ogifta döttrar, som bosatt sig i Göteborg. Dessa i mitt tycke uråldriga gamla mostrar hade inte mycket till övers för kyrkans katekesdrill och tillhörde Svenska Missionsförbundet.

Jag växte upp i Göteborg under det andra världskriget och det var det inget speciellt med Tacksägelsedagen. I skolan sjöng vi veckan före denna dag psalmer , som jag inte förstod. Det lönade sig aldrig att fråga. Vi skulle vara Guds barn och som sådana skulle vi förstå allt. Att fråga var att tvivla och detta kunde medföra indragna förmåner som att läsa roliga böcker och vid enstaka tillfällen få gå på bio.

För att nya lagar, ransoneringar av livsmedel, mörkläggning och andra förändringarskulle gälla måste först en kungörelse om detta läsas upp. Dessa lästes upp i samband med högmässan på söndagarna. De allra viktigaste kungörelserna hade undertecknats av kungen. Det blev alldeles tyst i kyrkan när klockaren stolt visade upp breven med lacksigillen och sedan värdigt tog fram en specialkniv och sprättade upp kuvertet. Vad var det vi måste vara beredda på? Hade vårt land gått med i kriget? På vilken sida var det?
Den enda nya bestämmelse jag minns var att det inte längre var straffbart att vara homosexuell. Jag visste inte vad detta innebar och vågade inte fråga. Det enda jag förstod var att det inte gällde mig. Inledningsorden på dessa kungörelser tyckte jag var märkliga.

”Vi, Svea, Göta och Vendes konung Gustav V vilja nu meddela det svenska folket att . . . ”

Kungen sa inte jag utan vi och använde pluralisform av verben. Det jag aldrig vågade fråga om var om Gud kallade sig själv för vi eller jag. Han borde ju ha samma ställning som kungen. Vi sjöng psalmen ”Nu tacka Gud allt folk ”, vilket för mig innebar att Gud-Vi tackade mig för att jag snällt och ibland mycket ovilligt gick till högmässan varje söndag. Detta tyckte jag var ett sympatiskt drag hos detta Höga Majestät, som krävde katekesrabbel och som ogillade att jag på söndagarna ville vara ute i solen och få byta ut högmässan mot aftonsången.

Igår medan höststormen ven i trädkronorna tog jag ner några av de sista äpplena. Samtidigt hade jag ett längre samtal med Gud, som jag ibland kallade för Höga Majestät och ibland för du. Höga Majestät ansåg att jag borde vara tacksam för att jag fått det så bra och inte ständigt påminna honom om allt det som hände under 1930-talet.Nu gäller det att inse att alla måste hjälpa till att bygga upp något nytt. Jag påpekade hur svårt detta kan vara. Att lära sig något nytt är spännande men att glömma gamla oförrätter är svårt. Då kom en häftig vindstöt och det knakade som ett varningsrop i den stora eken vid infarten. Höga Majestät tystnade och när vi senare återupptog samtalet gick det att säga du till honom. Detta innebar att min tolkning att Gud tackar folket fick godkänt. Jag fick beröm för att jag delar med mig av trädgårdens överflöd.

Ibland kom mammas gamla mostrar hem till oss på Tacksägelsedagen. De hoppades att få några äpplen. Mamma brukade köpa äpplen på torget och ge till mostrarna. Hon ville inte tala om att församlingsborna aldrig skänkte äpplen till kyrkan. Tiderna har verkligen förändrats. Varje höst ligger det mängder av fallfrukt på gräsmattorna i villaträdgårdarna. Det är få som inser att flera kyrkor önskar sig svensk frukt till sin ungdomsverksamhet och som gåvor till alla med låg pension. Denna höst har jag delat med mig till två kyrkor i min församling.

Idag på tacksägelsedagen skall jag gå till kyrkan i Gröndal och lämna obesprutade röda äpplen och en burk med hemkokt plommonmarmelad. Det skall vara en söndagssamling för alla åldrar och med söndagsskola för barnen. Efter gudstjänsten skall allt det som skänkts säljas på skördeauktion till förmån för alla, som har det svårt i krigsdrabbade länder. Detta är ett sätt för församlingen att visa tacksamhet för att vi har sluppit inbördeskrig och orkaner liknande den som har lagt delar av Haiti i ruiner.

Det är ruskväder ute och jag tittar på mina blommande sticklingar av pelargonier. Jag har lärt mig att hösten är vårens moder och detta är något att vara tacksam för .Jag har plockat fröer och tagit undan sättpotatis. I mina tankar är det vår och då skall jag så och plantera. Då är det tid för uppståndelse och dags att med tacksamhet minnas höstens granatäpple med alla dess hälsosamma kärnor. En uppståndelsehymn och samtidigt en vårpsalm med text av Johan Alfred Eklund och musik av ärkebiskop Natan Söderblom  finns inom mig. Den har nummer 198 i vår nuvarande psalmbok.

” Lik vårdagssol i morgonglöd
gick Jesus fram ur natt och död
till liv förutan like.
Därför så länge världen står
det efter vinter kommer vår
så ock i andens rike.”